"Vi måste kritisera våra egna känslor"

2018-10-12 13:43  
"Jag har ett slags grundläggande intresse för komik. När jag skaffade Twitter var en av de grejerna jag tyckte om humor-tweets och att man fick sig ett garv då och då. Det ständiga dilemmat när man håller på med vetenskapskommunikation är att man bara predikar för kören. Man vill ju nå ut till dem som inte redan är intresserade, och då blir humor ett verktyg för mig att göra det", säger Emma Frans. Foto: Janne Naess

PREMIUM. Emma Frans är epidemiologiforskaren som vunnit Stora Journalistpriset genom att slå hål på sensationella nyheter och falska påståenden – på ett samtidigt roligt och begripligt sätt. I framtiden tror hon att den stora utmaningen i stället blir att få oss att lita på det som faktiskt är sant. 

Emma Frans stämmer träff på Filmhuset i Stockholm, där hon försöker befinna sig i alla fall någon dag i veckan för att jobba på Filip och Fredriks Breaking News-redaktion, som huserar i husets källare.  Mycket tid över finns nämligen inte. Förutom samarbetet med Filip och Fredrik syns hon i SVT:s ”Morgonstudion” och i SvD där hon skriver under vinjetten ”Vetenskapskollen” – när hon inte skriver på sin andra bok eller föreläser, vill säga.

Dessutom har hon precis inlett arbetet som demokratiambassadör i regeringens särskilda kommitté Demokrati 100 år.  Kort sagt verkar alla vilja jobba med Emma Frans numera.

– Alice Bah Kuhnke (kultur- och demokrati-minister, reds. anm.) ringde upp mig veckan innan Almedalen och frågade om jag ville vara med i kommittén. Jag svarade ja utan att tänka efter, för jag ser det som ett hedersuppdrag. Mycket för att det inte känns som att vi kan ta demokratin för given längre. I dag finns det de som motsätter sig mycket av det som jag personligen tycker är väldigt bra med det samhälle vi lever i, säger hon.  

Kommitténs uppdrag är att genom utåtriktat arbete folkbilda om demokratin. Och just folkbildning är något som Emma Frans har gjort till sin grej. Som doktor i medicinsk epidemiologi brinner hon för vetenskap och forskning, och när hon började vara aktiv på sociala medier i början av 2010-talet reagerade hon när det började dyka upp märkliga påståenden av medicinsk karaktär i flödet.

– Vaccinationsmotståndare och grupper som före-språkar alternativa medicinska behandlingar var väldigt tidiga med att etablera sig på sociala medier, förmodligen för att de inte hade några egna stora plattformar, säger hon.

Emma Frans bestämde sig för att starta en blogg för att ha möjlighet att bemöta falska påståenden som hon stötte på. Till en början bloggade hon flitigt, mycket för att utveckla sitt skrivande. I dag har hon så många plattformar att det inte finns någon tid över för bloggen. 

Hennes sätt att i sitt skrivande använda humor för att förklara vetenskap – på både bloggen, Twitter och i sin bok ”Larm-rapporten” som utkom förra hösten – har förutom epitetet ”Sveriges roligaste tjej” även lett till utmärkelsen Årets röst i Stora Journalistpriset 2017. ”För att hon så underhållande tar striden mot faktaresistensen och med vetenskaplig skärpa avslöjar nätets seglivade myter”, ljöd juryns motivering. Samma år utsågs hon av Föreningen vetenskap och folkbildning till Årets folkbildare.

Emma Frans är fortfarande anställd på 60 procent hos Karolinska Institutet, men den tiden räcker inte till för att forska på det sätt hon skulle behöva för att meritera sig inom akademin. Hon säger dock att det inte gör henne särskilt mycket. 

- I början kunde jag bli stressad över det. Men egentligen tror jag att jag är en bättre kommunikatör än forskare, och jag känner allt starkare att det finns väldigt mycket mer för mig att göra här. Speciellt eftersom det inte finns så många akademiker som trivs i tv-sofforna. Det är ett jättestort problem inom akademin att man traditionellt sett inte har varit bra på att förmedla den kunskap man har. Det kallats forskarens tredje uppgift, men det finns inga incitament för det, vilket gör att kommunikation lätt bortprioriteras.

Särskilt mycket tycker hon om att föreläsa, och hon ser det som sin största uppgift att nå ut till den breda massan där det i dag ofta råder en osäkerhet kring vad och vilka det går att lita på, inte minst på sociala medier.

- Det är när fakta går emot det som du redan tror – eller vill tro – som det blir problem. Det finns en falang som jag tror är lite ”lost cases”, till exempel de som på allvar tror att jorden är platt, men med alla de andra försöker jag jobba förebyggande och förklara varför någonting är sant eller falskt, så att de kan bli bättre på att själva faktakolla olika påståenden. För när du väl har bestämt dig är det svårt att ändra uppfattning, säger hon.

Varför är det viktigt för dig att vara rolig?

– Jag har ett slags grundläggande intresse för komik. När jag skaffade Twitter var en av de grejerna jag tyckte om humor-tweets och att man fick sig ett garv då och då. Det ständiga dilemmat när man håller på med vetenskapskommunikation är att man bara predikar för kören. Man vill ju nå ut till dem som inte redan är intresserade, och då blir humor ett verktyg för mig att göra det.

I valrörelser är frågan om sant och falskt alltid extra brännande, inte minst sedan vi började leva våra liv allt mer på sociala medier där vem som helst kan publicera i princip vad som helst. Många har till och med hävdat att det är i sociala medier som val i dag avgörs, då de sociala kanalerna blir allt viktigare för politikerna i att bygga sitt personliga varumärke och nå ut till väljarna. 

Därför är det kanske inte speciellt konstigt att Emma Frans namn har dykt upp i allt fler sammanhang under det gångna valåret. Från sitt perspektiv tycker hon att tonläget i den politiska debatten har varit ganska alarmistiskt. 

– Det har varit ett stort fokus på de problem som finns i vårt samhälle, och väldigt lite på det som faktiskt är bra. Sanningen är att Sverige står sig starkt i internationella jämförelser, exempelvis har invandrare relativt lätt för att komma in på arbetsmarknaden, vi har bra sjukvård och låg arbetslöshet. Ändå har vi hela tiden den här problemformuleringen som lanserats av Sverigedemokraterna och som i dag också har anammats av andra partier, och det populistiska sättet att försöka presentera väldigt enkla lösningar på komplexa problem. 

I  ”Larmrapporten” tar Emma Frans upp ett citat som hon ser som särskilt representativt för den populistiska retoriken. Det var i sitt sommartal 2016 som Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson frågade sig: ”Allt pekar på att det går bättre – men känns det så?”

– Det där handlar om att vi ska gå på känsla, inte på faktaunderlaget, säger hon.

– När jag föreläser försöker jag därför hela tiden prata om att källkritik inte räcker, utan vi måste kritisera våra egna känslor. Människan har en tendens att lägga märke till sådant som är hotfullt, det har evolutionen främjat eftersom det har varit viktigt för vår överlevnad. Det gör att vi styrs väldigt mycket av rädslor, och det är inte alltid rationella rädslor.

Hur bra är politikerna på att använda sig av fakta och forskning? En utmaning som väljare är ju att politiker alltid använder det faktaunderlag som talar till fördel för de egna förslagen.

– Ja, så är det absolut. Politikerna vill ju gärna använda sig av fakta för att verka rationella, och då finns det några knep de tar till. Dels håller de på med just det där som kallas ”cherry picking”, det vill säga att välja ut statistik eller forskning som stärker din tes, men bortser från de faktaunderlag som går mot tesen. Det kan vi alla göra både medvetet och omedvetet. Sedan ägnar de sig en hel del åt anekdotisk bevisföring, som innebär att man belyser enskilda personer, typ ”jag träffade en kvinna som inte hade råd att gå till tandläkaren ...”.

Det är ett effektivt retoriskt begrepp, menar Emma Frans, då vi tilltalas mer av starka, personliga berättelser än av fakta och statistik. Men egentligen måste du titta på informationsunderlaget i sin helhet för att kunna göra en korrekt bedömning av läget.

När det gäller intresset för fakta tycker hon att det är litet bland politiker generellt, och att det handlar mycket mer om att driva en ideologisk övertygelse.

– Och personer som är väldigt ideologiskt drivna är ofta fakta-resistenta, säger hon.  

Att partiledarna har sett potentialen att ytterligare nå ut via influencers kan möjligen utgöra ännu en utmaning för det offentliga samtalet. Sveriges största influencers har en publik som inte sällan överstiger våra största dagstidningars, och funderar de inte två gånger över vilka uppgifter de sprider kan det enligt Emma Frans få konsekvenser.

– Vi har någonting som kallas för kognitiv bias, som gör att vi tolkar saker på irrationella sätt. En sådan kognitiv bias är den så kallade halo-effekten, som leder till att vi tillskriver andra positiva egenskaper till en person som vi redan gillar. Så riskerna beror alltså inte bara på att influencers ofta har jättemånga följare, utan även på att deras följare kanske tror att de har bättre koll på saker och ting än vad de faktiskt har. 

Ett exempel som hon brukar ta upp när hon föreläser om källkritik kommer från artisten Danny Saucedo. I december 2017 delade han ett inlägg på Instagram där han hävdade att cancer beror på bristfällig kost och dålig motion, och att det skulle leda till en försurning av kroppen som i sin tur skulle ge upphov till ”cancersvampar”. 

– Det var tydligt att Danny inte alls hade koll, och när kända människor sprider den där typen av påståenden blir det jätteproblematiskt. Men när det kommer till det politiska vet jag inte – vi har också en yttrandefrihet och man kan ju inte sätta munkavel på kändisar. Men jag tycker att alla kända människor – även unga influencers – måste fundera över vilket ansvar de har i sådana här situationer.

Något som riskerar att ge upphov till faktaresistens är ju åsiktsbubblor på sociala medier – hur motverkar vi det?

– Jag tycker att det är en väldigt svår fråga. Jag skriver i min bok om någonting som jag kallar ”digital pubertet”, det vill säga att det här nya medieklimatet faktiskt är ganska nytt för oss och därför svårt för oss att förhålla oss till. Samtidigt tror jag att vi kan lära oss att bli mer kritiska.

Emma Frans tipsar om att vi numera ska tänka att varje dag är första april, då vi hela tiden är lite på vår vakt.

– Vi har varit så vana vid att information som har nått oss har varit faktakollad och trovärdig. Men om mitt barn kommer till mig och säger: ”Min kompis storebrorsa hoppade från hopptornet och hela magen sprack”, då tror jag inte på det för jag ser inte mitt barns kompis som en trovärdig källa. Och när en anonym person uppger något på Facebook, då bör vi tänka att det är vårt barns kompis som berättar något. Jag menar, så jäkla dumma är vi ju inte att vi går på vad som helst.

Hon gör i stället framtidsspaningen att vi snarare kommer att gå in i en tid då vi blir skeptiska till precis allting vi läser på sociala medier.

– Utmaningen i framtiden blir kanske att övertyga människor om att de saker som är sanna faktiskt är sanna. Vi vill ju inte heller hamna på en plats där alla avfärdar allt; ”klimatförändringarna beror inte på människor”, ”vaccin är inte effektiva”, och liknande.

Hur ska journalister förhålla sig till allt det här?

– Jag tror att de etablerade medierna har gjort misstaget att vara för kortsiktiga, genom att till exempel tänka: Hur får vi maximalt antal delningar här och nu? Men det som blir mest viralt, som till exempel falska nyheter, blir ju det för att de som ligger bakom inte behöver hålla sig till sanningen eller vara nyanserade, och då har man ett kommunikativt försprång. Och det måste man acceptera när man är en person som står för nyanser och fakta.

Hon tycker i stället att de etablerade medierna bör sitta still i båten under den ”digitala puberteten” och bygga förtroende på lång sikt.

– För när det väl brinner i knutarna är det de personer eller de medier vi har förtroende för som vi går till för svar. Lyckas de etablerade medierna med det så tror jag att man kommer gå segrande ur den här striden.

När det gäller framtiden säger Emma Frans att hon är långsiktigt positiv. Vi befinner oss fortfarande i en tid där vi famlar och inte riktigt vet hur vi ska förhålla oss till de sociala medierna, och vi vet ännu inte exakt hur mycket botar och påverkansoperationer stör det demokratiska samhället. Men hon tror att det till viss del handlar om barnsjukdomar.

– Med det inte sagt att det inte kan hända mycket besvärliga saker på vägen dit – jag menar, puberteten är ju besvärlig. Men jag har verkligen hopp för den nya generationen. Jag lärde mig liksom ingenting om källkritik förrän jag gick på universitetet, medan dagens skolbarn pratar om det här hela tiden. 

Arbetsnamnet på Emma Frans kommande bok – ”Sant, falskt eller mitt emellan?” – kanske kan fungera sammanfattande för hennes insats i offentligheten så här långt. Som forskare som också går genom rutan ser hon det som sin plikt att ställa upp i mediala sammanhang. Dessutom tycker hon att det känns väldigt meningsfullt. 

– Jag tänker på en grej som Fredrik Wikingsson sa till mig i samband med att Danny Saucedo skrev det där på Instagram om hur cancer uppstår och jag blev uppringd av radion för att kommentera det. Jag blev väldigt irriterad på Danny och kände först att det är hopplöst att försöka folkbilda i dessa tider, men då poängterade Fredrik att om sådant här inte hände skulle ju jag inte behövas. Det är ju ett sätt att vända på det.   

Amanda Törner

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Dagens Media.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Dagens Media eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Åsikter & debatt