"Sveriges framtid står på spel"

2018-07-07 08:00  

PREMIUM. Han är hjärnan bakom Järvaveckan och har utnämnts till superkommunikatör. Ahmed Abdirahman börjar bli en politisk maktfaktor att räkna med.

Brandlarmet ljuder högljutt under kristallkronorna inne på Stockholms Handelskammare. Då och då piper det till i Ahme­d Abdirahmans mobiltelefon när han får ett sms eller någon försöker ringa. I fjol dissade Stefan Löfven Almedalen och valde Järva i stället. I år var samtliga partiledare, inklusive Jimmie Åkesson, där.

– Det var det tuffaste beslutet att ta. Jag tror inte att vi kan förändra Jimmie Åkesson eller partiet i sig, men jag tror att vi kan nå deras väljare och visa att de inte har något att frukta och det är otroligt viktigt, säger Ahmed Abdirahman.

Han är lite sen till intervjun och medan jag väntar i lobbyn pratar jag med tjejen i receptionen. Hon blir entusiastisk när hon får höra vem jag ska träffa.

– Ahmed? Han är fantastisk, är alltid här tidigt på morgonen och går sist av alla. Ett energiknippe.

Några minuter senare dyker han in, klädd i blå kavaj, skjorta och slips och hälsar med ett glatt leende. Sedan drar brandlarmsövningen i gång. De närmaste tio minuterna ägnas åt att springa runt i olika trappor och korridorer och försöka hitta ett rum där ljudet hörs mindre. Vi passerar hans spartanska skrivbord i ett öppet kontorslandskap där mängder med papper om bland annat kommunikation ligger i prydliga högar. De håller på att möblera om, berättar Ahmed Abdirahman.

– Jag har alltid varit driven och nyfiken på människor, det är helt naturligt för mig.

Ahmed Abdirahman har arbetat på Stockholms Handelskammare med integrationsfrågor sedan i höstas och hunnit bli varm i kläderna. 2017 utnämndes han till en av Näringslivets superkommunikatörer och toppade Politikersajten makthavare.ses lista över framtidens makthavare. I februari hamnade han på Veckans Affärers årliga lista över supertalanger inom samhällsbyggnad jämte kändisar från svenskt näringsliv och politik.

Hans outtröttliga engagemang i The Global Village och skötebarnet Järvaveckan har gjort att han blivit ett namn att räkna med.

– Man får inte fastna vid priser och utmärkelser, för nästa år är det någon annan som är årets opinionsbildare eller samhälls­byggare. Mediernas fokus kommer att skifta. Om man bygger sig själv utefter andras förväntningar är det inte hållbart, säger han, och tillägger:

– Men jag uppskattar självklart uppmärksamheten, utmärkelser betyder mycket för att de skapar förtroendekapital. När jag vänder mig till nästa företag så kommer de att lyssna på vad jag har att säga.

Ahmed Abdirahman hejar på morgontrötta kollegor som börjar dyka upp i köket när vi hämtar kaffe och berättar att han har en oanad talang – att mingla och knyta kontakter. Intresset för människor och nyfikenheten har funnits där sedan barnsben. Han kom till Sverige som tolvåring från ett krigshärjat Somalia i januari 1998. Han möttes av ett snöoväder på Arlanda när planet landade och trodde bokstavligen att Sverige var världens ände. Mamman hade försörjt 15 personer i Somalia genom att sälja grönsaker på marknaden och mycket i det nya landet blev en stor kontrast.

Ahmed Abdirahman flyttade med sin mamma och lillebror till en liten lägenhet i Tensta och förstod snabbt att språket var nyckeln in till det svenska samhället. Både han och hans yngre bror drömde om att bli läkare, något som brorsan Hassan sedan förverkligat.

– Att komma från inbördeskriget till Sverige med rinnande vatten, trygghet och tillräckligt med mat var en chock, men jag är otroligt tacksam.

Under tiden på Tensta gymnasium gjorde han ett projektarbete om hur man skulle kunna omvandla saltvatten till drickbart vatten genom osmos. Tillsammans med några andra elever fick han åka till USA och hålla föredrag om sin idé. En av åhörarna i publiken var Courtney Ross, filantrop och grundare av den amerikanska Ross School i East Hampton, och mötet kom att förändra hans liv.

– Hon bad mig komma förbi hennes kontor efter föredraget. Hon satt i möte när vi kom, men pausade mötet när hon såg oss och frågade om jag inte ville jobba för henne under sommaren. Hennes assistent tog min mejladress, sedan åkte jag hem till Sverige och sade till mamma att jag skulle till New York den sommaren och min mamma undrade om jag verkligen hade hört rätt. Men en månad senare kom biljetterna.

En privatchaufför mötte Ahmed Abdirahman när han landade och körde honom till Courtney Ross lägenhet på Park Avenue där Courtney Ross själv hälsade honom i dörren med orden Välkommen hem. Det som skulle bli ett år blev sex år och Ahmed Abdirahman var inneboende hos Ross och hennes familj medan han läste internationella relationer vid universitetet. Hon presenterade honom för olika personer ur den amerikanska societeten och bjöd ofta hem gäster. Några av dem han ätit middag med är Paul McCartney, Pelé och Steven Spielberg.

– Det kändes overkligt att vara i New York i en stad som man har sett på tv i ”Vänner” och bo i en jättelik våning. Mrs Ross blev som en extramamma, min amerikanska mamma.

Efter examen började Ahmed Abdirahman jobba åt FN-organisationen Interpeace i Genève och samma år fick han en chans att återvända till Somalia med organisationen. Trots att varken hans mamma eller Mrs Ross ville att han skulle åka kände han att han var tvungen, berättar han och blir tystare.

– Jag åkte därifrån när jag var tolv och då är man så liten att man blandar minnen och drömmar, man har gjort en bild av det i huvudet, hur det ska se ut. Jag ville se med egna ögon var jag föddes, var jag lekte någonstans och om träden såg ut som jag mindes. I flygplanet mot Mogadishu grät jag, det blev så känslomässigt.

Vistelsen i Somalia varade dock bara några månader. En av organisationens ledare hade nyligen blivit dödad av terrorgruppen al-Shabab. Säkerhetsläget i landet gjorde att varje bilfärd skedde med stora bilkorteger och beväpnade vakter.

– Jag kände efter tre månader att det inte gick, det var otroligt instängt och vi sov bitvis inne på kontoret. Det fanns vakter överallt och jag fick inte gå ut själv. Till sist kände jag att det inte gick längre, jag sade hej då till Somalia. Jag kunde frigöra mitt hjärta.

Men när Ahmed Abdirahman kom tillbaka till Sverige efter många år utomlands blev det tufft att slå sig in på den svenska arbetsmarknaden.

– Trots min utbildning och erfarenhet var jag fortfarande bara killen från Tensta med ett utländskt namn.

Så småningom fick han jobb på stadsförvaltningen i Tensta samtidigt som han parallellt arbetade med Tensta Gymnasium Alumni, en alumniförening han startat. Sedan föddes idén med The Global Village och Järva Filmfestival. 2016 ville Ahmed Abdirahman ta filmfestivalen ett steg längre och bjuda in politikerna för att säga några ord innan barnfilmerna började. Han satte sig ner två veckor innan filmfestivalen skulle gå av stapeln och mejlade partierna för att fråga om de kunde skicka en partiledare. Han fick höra att han var alldeles för sent ute, men att de kunde skicka någon annan från partitoppen.

– Vem hade hört talas om en liten förening som hette The Global Village? Men plötsligt började Miljöpartiet ringa runt, för Gustav (Fridolin, reds. anm.) hade sagt att han ville komma och de var inte säkra på vilka vi var. De ringde en kille som jobbar som polis och är miljöpartist i Rinkeby som jag har känt sedan 2008 och han sade att de borde gå om de kunde. Gustav kom cyklande två veckor senare, säger Ahmed Abdirahman och skrattar.

Resten är historia. I år anordnas Järvaveckan för tredje året i rad och ett stort antal seminarier är planerade. Telefonen piper till. Ahmed Abdirahman kollar snabbt av den, han har ett samtal att ringa efter vår intervju. Men det märks när han är engagerad i något, han blir allvarligare och börjar gestikulera mer när jag frågar vad det är de egentligen vill åstadkomma med Järvaveckan.

– Vi vill förändra bilden av förorten, skapa integration, bygga broar och ge människor möjlighet att påverka sina liv. Att få dem att öppna sig för andra kulturer och resten av Sverige och tvärtom. Det starkaste vi kan göra för de här människorna är att få politikerna att träffa dem och se verkligheten de lever i.

Han anser att Järvaveckan, som vuxit de senaste två åren, fyller en viktig funktion eftersom en halv miljon människor bor i för­orterna. Många av dem lever i arbetslöshet och utanförskap.

Varför är det viktigt med politiska arenor som Järva­veckan?

– Man har ignorerat en stor grupp i Sverige på grund av segregationen. Det är många unga som inte gjort någonting fel förutom att råka födas till föräldrar som bor i utsatta områden. Det är nästa generation av Sveriges framtid, som man i dag inte talar med. Nästan 90 procent av Sverige läser om våra problem, som bilbränder och skjutningar, men de läser inte om våra visioner, våra drömmar och vår kamp att ta oss till ett helt främmande land och börja om från början. Journalister har inte lyckats förmedla berättelserna om det nya Sverige.

– Amerikanerna har narrativet ”We the people”, Sverige har inte lyckats med det. Det handlar om att bryta fördomar, vi bjuder in Sverige, för vi är svenskar också. Vi ser vart de demokratiska vindarna blåser, och om vi inte har den fysiska kontakten är det lätt att förvrida bilden av samhället, vare sig det handlar om terrorister eller nazistiska och populistiska krafter. Det är Sveriges framtid som står på spel och Sverige är redan ett av de mest ensamma länderna i världen.

Järvaveckan vs Almedalen?

– Jag ser det inte som konkurrens. Almedalen har funnits i 50 år, det är en annan typ av plattform och vi har en helt annan inriktning. Det är klart att vissa kan tycka att det är konkurrens när alla politiker kommer hit, men vi tycker att de kompletterar varandra. Varje svensk som kommer till Järvaveckan bryter segregationen bara genom att vara där.

Kommer ni att konkurrera ut Almedalsveckan som politisk arena?

– Inte på minst 10–20 år. För mig är det inte storleken på arrangemanget som är viktigt, det är värderingarna vi står för. Kommer det 3 personer till Järvaveckan är jag lika nöjd som om det kommer 10 000. Det låter konstigt, men så är det faktiskt.

Vårt samtal börjar lida mot sitt slut och brandlarmet har äntligen tystnat. Jag undrar vad det är som driver honom, var han får all energin ifrån.

– Jag ser hur mycket min mamma kämpar varje dag för att göra saker bättre. Jag har bott sex år med amerikanska mamman, som jobbade väldigt mycket till och med i sängen sent på kvällarna. De två kvinnorna har påverkat mig starkt. Jag vill göra något meningsfullt och det har alltid varit så. Det var därför jag var med i elevrådet redan första skoldagen i högstadiet. Ska man vara på en plats i tre år så ska man investera i något. Jag vill göra avtryck. Det här är mitt nya land, jag kom hit med bara skor och en jacka, och nu tänker jag: ”Vad kan jag göra för att förbättra för nästa generation?”

Det låter nästan lite politiskt. Du kanske är med själv nästa gång i Almedalen eller Järvaveckan. Skulle du kunna tänka dig att bli politiker?

– Ha ha ha, ja, absolut i framtiden. I Sverige har vi 36 000 förtroendevalda, det är mindre än hur många som bor i Tensta. Vi kan inte överlämna det viktigaste verktyget vi har till ett fåtal personer. Men ibland ska man inte ha för bråttom, just nu vill jag bara lära mig mer om politiken innan jag sätter tänderna i den. n

"En nörd som älskar vetenskap"

Namn: Ahmed Abdirahman.

Ålder: 32 år.

Familj: Mamma, pappa, två helsyskon och fyra halvsyskon.

Bor: Hjulsta, Stockholm.

Utbildning: Kandidatexamen i Internationella studier vid Marymount Manhattan College, NY.

Karriär: Har arbetat för Interpeace, en fredsbyggande organisation med säte i Genève i Schweiz, Spånga-Tensta stadsdelsförvaltning och SVT. Sedan 2017 anställd på Stockholms Handelskammare, där han jobbar med integrationsfrågor och att bygga broar mellan förorter och innerstad med fokus på företagarna och företags­klimatet. En av året sommarvärdar i P1.

Förebild: ”Många – Barack Obama, Kofi Annan och båda mina mammor.”

Intresse: ”Filmer är ett stort intresse, gärna sci fi-filmer och naturfilmer. En perfekt kväll är att kolla på en sci-fi-serie eller -film och avsluta kvällen med en natur­film. Jag är en nörd som älskar vetenskap.”

Bästa egenskaper: ”Nyfikenheten, jag är alldeles för nyfiken för att stå still.”

Sämsta egenskap: ”Jag kan inte fokusera på en sak, jag tycker om att lära mig mycket allmänt, men går inte på djupet i någon enskild fråga.”

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Dagens Media.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Dagens Media eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Läs även

Åsikter & debatt