Karin Pettersson: ”Det blev ett uppvaknande”

2018-10-04 14:27  
"Så här i efterhand tycker jag att det på många sätt blev en orimlig situation. Att inte påverkas personligen av hatet är omöjligt, och om jag går omkring och är rädd, arg eller ledsen så påverkar det min relation till mina barn och mina vänner … Det är en logik som inte bara finns för att man jobbar på Aftonbladets ledarsida, utan den är en del av sociala medier i stort. Jag tror inte att vi riktigt har lärt oss att hantera den ännu. Den invaderar oss för mycket", säger Karin Pettersson om tiden som politisk chefredaktör på Aftonbladet. Foto: Janne Naess

PREMIUM. Under studieåret i USA fick Aftonbladets tidigare politiska chefredaktör Karin Pettersson uppleva hur landets journalister försattes i chock när Donald Trump valdes till president. Där blev hon redo för nästa steg i karriären och ska i rollen som director of public policy hantera Schibsteds relation till sociala medier-jättarna.

et som hände i Charlottesville var ett slag mot USA:s hjärta. Men de väldigt ohederliga medierna, de som sitter där borta med sina kameror, de vill inte rapportera fakta. De vill inte heller rapportera att jag fördömer nynazister, vit makt-anhängare och Ku Klux Klan. De enda som ger dessa hatgrupper en plattform är medierna själva.”

Orden är Donald Trumps och tagna från en scen ur dokumentärserien ”Trump vs. The New York Times – slaget om sanningen” och skildrar presidentens första offentliga framträdande efter de våldsamma sammandrabbningarna mellan vit makt-anhängare och motdemonstranter i Charlottesville våren 2017.

På scen står Trump tillsammans med sin stab. På andra sidan rummet – på ett annat slags scen – står journalistkåren som är där för att bevaka sammankomsten. Mitt emellan står Trumps anhängare, som buar, filmar med sina mobilkameror och skriker glåpord till journalisterna.

”Där står de, fake news media”, säger Trump, pekar på journalisterna medan ett nöjt uttryck sprider sig över hans ansikte allt eftersom stämningen i publiken blir allt mer upptrissad. ”Ni kan packa ihop och gå hem!”

Under studieåret i USA 2016–2017 fick Karin Pettersson uppleva scener som dessa på nära håll. Som mångårig politisk chefredaktör på Aftonbladet har hon ett starkt politikintresse och följer inte minst amerikansk politik nära, och på plats i USA besökte hon ett par av Trumps valmöten. Hon beskriver den påtagliga känslan av hur smockan hängde i luften.

– Man kunde verkligen känna in på kroppen hur hela dynamiken i valmötet handlade om att rikta aggression mot journalist­kåren. Det blev verkligen obehagligt, säger hon.

– Den där tendensen finns i många länder i dag – att populistiska politiker gör den traditionella journalistiken till sin politiska fiende. Det är en del av utmaningen för vår bransch, inte bara affärsmodellen, utan även relationen till läsarna och hela omvärlden.

Sedan i februari i år har Karin Pettersson suttit på den helt nyskapade rollen som director of public policy på Schibsted, som bland annat innebär att hantera mediekoncernens relation till Faceboo­k och Google.

Tankarna på att ägna sig helt och hållet åt detta uppstod just efter USA-vistelsen, som stärkte hennes engagemang kring den stora frågeställningen om hur man bygger demokrati i den nya tiden.

Det prestigefyllda journaliststipendiet Niemen Fellowship gav henne möjlighet att plugga på de ansedda lärosätena Harvard och MIT, och under ett år bosatte hon sig med familjen i Cambridge.

– Jag är en nyfiken person som hela tiden vill lära mig mer. Att få plugga på Harvard och MIT i ett år – vad jag ville dessutom – det var ju en dröm.

Karin Pettersson gick i en klass med 23 andra journalister från hela världen, som jobbade på alltifrån Washington Post till lokala radiostationer. Det var valår i USA och världen försattes i chock när fastighetsmogulen och realitykändisen Donald Trump valdes till ny president i november. Diskussionerna i journalistklassen blev minst sagt intensiva och Karin Pettersson beskriver hur det – med rätta enligt henne – ledde till en uppgörelse med hur medierna hanterat valrörelsen.

– Det blev ett uppvaknande. Alla funderade över: Vad var det vi gjorde? Hur kunde vi missa det här?

Från den spretiga journalistgruppen kom många och vitt skilda analyser.

– Det var inte en på något vis konfliktfri diskussion som uppstod. Vissa menade att journalistkåren hade missat att rapportera om de stora sociala klyftorna som finns i USA och att man hade varit alldeles för fokuserad på spelet i Washington.

Förutom den nya rollen inom Schibsted resulterade året i USA för Karin Petterssons del även i en bok om internet. ”Internet är trasigt, Silicon Valley och krisen för demokratin” landar i bokhandeln i början på oktober.

När hon först kom till USA hade hon nämligen med sig en idé om att undersöka hur extrema och alternativa medier påverkar mainstream-medier. Hon träffade DN-journalisten Martin Gelin, som i många år bevakat Silicon Valley. Han intresserade sig för samma frågor, fast med en annan ingång.

– Tillsammans började vi skissa på boken. Det som vi vill beskriva är det som har hänt de senaste åren; hur vi gick från en idé om internet som jag själv verkligen skrev under på, om internet och sociala medier som en kraft som skulle stärka demokratin, till dagens läge då både experter, människorättsaktivister och människor inifrån techbolagen själva pekar på att effekterna av den nya offentligheten är väldigt destruktiva.

Störst intryck på henne, som i grunden är ekonom, gjorde insikten om kopplingen till ekonomiska drivkrafter och det som kallas ”uppmärksamhetsekonomin”.

– Techbolagen har valt en annonsmodell och byggt algoritmer med syfte att behålla människors uppmärksamhet. Det får som konsekvens att det i sociala medier hela tiden lyfts fram innehåll med hög känslonivå, vilket bidrar till en polarisering som är svår att förena med ett demokratiskt, konstruktivt samtal.

Att lämna gemenskapen på Aftonbladet efter sju år beskriver Karin Pettersson som tufft. Samtidigt var det den längsta period som hon befunnit sig på samma arbetsplats och hon kände sig redo att prova någonting nytt. Exakt hur rollen som director of public policy ska utformas är ännu inte helt klart, men ett stort fokus kommer att ligga på plattforms­jättarna.

– Facebook och Google är så enorma idag, när det häller data och annonsförsäljning är de en slags monopol. Samtidigt är konkurrens- och skattelagstiftning inte utformad efter hur den digitala ekonomin fungerar, och vi uppfattar det som att det är svårt för oss att konkurrera på schyssta villkor. Det är viktigt av principiella skäl, men även för att kunna finansiera journalistisk i framtiden vilket också gör det till en viktig demokratifråga. Diskussionen kring detta sker just nu till stor del på EU-nivå och Schibsted är ju ett europeiskt bolag, så vi har ett stort intresse av att vara en del av den.

Det fanns en tid då mediebranschen inte visste hur plattformsjättarna skulle hanteras, exempelvis om man skulle gå ”all in” och distribuera materialet helt och fullt via dem. Karin Pettersso­n kallar det en tid av ett ”slags naivitet” som man nu lämnat bakom sig. Synen på techbolagen har förändrats till att bli mer realistisk. På Schibsted har man inställningen att man faktiskt kan påverka, i alla fall på marginalen.

En stor del av de digitala annonspengarna går som känt i dag till de globala techjättarna. Men bakgrunden till att pendeln har svängt är även ett antal skandaler, främst kopplade till Facebook, som har avslöjat svagheter i infrastrukturen och visat på hur denna på olika sätt kan utnyttjas. Den amerikanska valrörelsen manipulerades genom rysk propaganda på Facebook, och genom analysföretaget Cambridge Analytica läckte data från 87 miljoner Facebookanvändar­e till Trumps valkampanj. Mark Zuckerberg har suttit i kongressförhör och offentligt bett om ursäkt. Förtroendet har naggats ordentligt i kanten.

– Dessutom finns en parallell diskussion kring vad sociala medier gör med oss som människor och hur de påverkar mänskliga relationer. Inte minst påverkar kritiken som börjar komma inifrån bolagen själva, säger Karin Pettersson.

Ett exempel på det är hur den före detta Facebook-chefen Chamat­h Palihapitiya i december 2017 uttalade sig på Stanford Graduate School of Business om hur han har enorma skuldkänslor över det företag han hjälpte till att bygga och hur han tror att man har skapat verktyg som sliter samman det sätt som samhället fungerar på.

Karin Pettersson tror att det är en utveckling vi kommer få se mer av framåt.

– Vi har gått in i ett svårare – men mycket mer intressant – skede då det handlar om frågor som: Behöver plattformsjättarna regleras? Behöver de ändra sin affärsetik? Vad tycker egentligen användarna? Det väcker i sin tur frågor om man verkligen bör och kan lagstifta, och i så fall på vilket sätt.

Ur ett politiskt perspektiv menar Karin Pettersson att problemet med frågorna kring plattformsjättarna är att de skär genom flera områden. Det är inte endast kulturpolitik, näringspolitik eller utrikespolitik – de är alla på samma gång.

– Det gör det väldigt svårt att kraftsamla eller göra en enhetlig analys av situationen. I Sverige har vi ju alltid varit bra på att ställa oss positiva till förändring och ny teknik, men i dag befinner vi oss i ett läge där vi måste se på utvecklingen med mer kritisk blick, och där kan jag tycka att våra politiker laggar efter.

Både Google och Facebook har under de senaste åren lanserat initiativ som ska syfta till att stötta journalistiken.

Facebook har sitt Facebook journalism project, och så sent som i juli i år stod det klart att Bonnier News tagit emot 3 miljoner kronor av Google via femte ronden av techjättens Digital News Innovation Fund. Inom Schibsted har man dock som princip att inte ta emot pengar av plattformsföretagen.

Karin Pettersson säger att hon upplever den här typen av initiativ från Facebook och Google som väldigt mycket på marginalen.

– Ser vi dem som konkurrenter måste vi dessutom fundera över hur nära vi verkligen ska ligga varandra. Jag kan ju tycka att det vore bättre om man delade med sig av annonsintäkterna eller hittade ett system där man gav ordentligt betalt för det innehåll som man distribuerar, än att komma med lite allmosor.

Blir dessa initiativ mer ett slags krishantering?

– Jag uppfattar det fortfarande på det viset. Sedan tror jag att det finns många människor som jobbar i de här bolagen som är genuint engagerade i de här frågorna och verkligen försöker driva dem. Men på totalen ser jag inte att det är räddningen för journali­stiken.

Precis innan Karin Pettersson lämnade som politisk chefredaktör hade Aftonbladet gått igenom en av de tuffaste perioderna i tidningens historia.

Metoo-rörelsen och de anklagelser om sexuella trakasserier som riktades mot den dåvarande medarbetaren Fredrik Virtanen satte särskilt ljus på Aftonbladet, och Karin Pettersson var som politisk chefredaktör den som beslutade att han var tvungen att lämna tidningens ledarsida.

– Det uppstod en otroligt komplicerad situation. Dels hade vi en intern situation på vår arbetsplats som vi skulle hantera, samtidigt som vi skulle rapportera om vad som hände. Vi var själva en del av nyheten.

Hur tror du att Aftonbladet har påverkats i efterhand?

– Nu är ju jag inte där längre, men jag uppfattar att Lena K (Samuelsson, red. anm.) har kommit in på ett väldigt bra sätt och har stort förtroende på redaktionen. Det verkar finnas ett lugn, och som jag uppfattar stämningen nu är den positiv.

Kan man säga att det har kommit ut något gott av det?

– Nej, det tycker jag faktiskt inte. Det var så pass tufft. Ur metoo-rörelsen i stort har det så klart kommit positiva saker, men inte ur den situation som uppstod på Aftonbladet.

Har du själv påverkats som person av det?

– Det var en väldigt svår period, professionellt men också personligt eftersom det var kolleger och vänner som de här konflikterna och skriverierna handlade om. Det klart att det har påverkat mig djupt på ett mänskligt plan.

Rollen som politisk chefredaktör och ledarskribent på Aftonbladet – som har Sveriges största ledarsida – hade dock varit tung att bära även långt innan metoo. Hot och hat tillhörde vardagen, och Karin Pettersson upplevde dessutom att det under åren ständigt blev värre.

För att hantera situationen försökte kollegerna på ledarsidan turas om att skriva om ämnen som de visste skulle leda till kraftfulla situationer, och när det var som värst hände det att medarbetarna bestämde sig för att inte läsa mejl eller sociala medier-flöden.

– Så här i efterhand tycker jag att det på många sätt blev en orimlig situation. Att inte påverkas personligen av hatet är omöjligt, och om jag går omkring och är rädd, arg eller ledsen så påverkar det min relation till mina barn och mina vänner … Det är en logik som inte bara finns för att man jobbar på Aftonbladets ledarsida, utan den är en del av sociala medier i stort. Jag tror inte att vi riktigt har lärt oss att hantera den ännu. Den invaderar oss för mycket.

Fanns det tillfällen då du kände att det inte var värt det?

– Nej, inte under tiden. Det är snarare reflektioner som jag har haft efteråt. Uppsidan av det är att ha ett otroligt meningsfullt jobb, att få opinionsbilda kring värderingar som jag verkligen tror på. Men just den här stegrande nivån på galenskap i offentligheten, den tror jag är farlig för oss.

Att sociala medier-logiken i dag till stor del styr tonen i den offentliga debatten tycker Karin Pettersson inte minst har blivit tydligt i den svenska politiska debatten under det gångna valåret. Hon beskriver den som ”relativt bedrövlig”, med lite fokus på sakfrågor och väldigt mycket fokus på spel och medvetna missförstånd över varandras utspel.

– Massmedia är fortfarande extremt viktiga, men resultatet av den teknikutveckling som pågått under lång tid är att det finns massor av alternativa offentligheter i dag. Det påverkar det politiska samtalet, och inte nödvändigtvis till det bättre. Det tycker jag att man har kunnat se i den här valrörelsen.

Hur hoppfull är du kring kommande generationers möjlighet att hantera sociala medier?

– Jag tror att det beror på hur vi som samhälle väljer att agera under de närmsta åren. Det finns ingenting ödesbestämt i hur kommande generationer kommer att hantera det, eftersom utvecklingen har skett på bara tio år. Min son är tio nu och det är redan mycket mobilen som gäller. Förhoppningsvis kan de också förhålla sig till det nya på ett annat sätt. Jag tycker att det är väldigt positivt med den motreaktion som kommer nu. Det är en intressant tid som väntar.

Trots alla utmaningar är du kvar i den här branschen?

– Ja, för mig känns det fortfarande extremt meningsfullt. Jag tycker att det här är några av de viktigaste frågorna i vår tid, och mest intressanta. Det är en stor förmån att få jobba med det.

Amanda Törner

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Dagens Media.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Dagens Media eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Åsikter & debatt