Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera
Sök



Premium

Karin af Klintberg: "Jag säger att jag älskar dem"

Publicerad: 22 Maj 2018, 13:00
Uppdaterad: 5 Oktober 2018, 11:59

Bild 1/2  Karin af Klintberg tror att hon fått med sig lusten att berätta hemifrån. ”Jag är uppvuxen med en pappa som alltid har berättat historier”, säger hon. Foto: Alexander Donka

PREMIUM. I en ekonomiskt pressad bransch vill producenten och regissören Karin af Klintberg få sina medarbetare att ge det lilla extra. Med en konkurs i bagaget ställer hon nu in siktet på långfilm.


Ämnen i artikeln:

Karin af Klintberg

I ett gigantiskt fönster som vetter ut mot Vasaparken i Stockholm, aningen gömd under ett monsterablad, står en rostbrun och guldfärgad skalbagge ovanpå en trave med böcker. En guldbagge för dokumentärfilmen ”Ebbe – the movie” om Ebbe Carlsson-affären.

– Jag vet inte riktigt var jag ska ha den, säger producenten och regissören Karin af Klintberg.

Under sina många år i branschen har hon hunnit med att producera program såsom ”REA”, ”Värsta språket”, ”Landet brunsås”, julkalendern ”Tusen år till julafton” och ”Historieätarna”, och har regisserat Filip Hammars och Fredrik Wikingssons dokumentärfilm ”Trevligt folk”. Hon har varit delägare i det numera konkurssatta bolaget Thelma/Louise och förutom guldbaggen vunnit Stora Journalistpriset två gånger och flertalet kristaller. Som 30-åring tackade hon nej till ett toppjobb på SVT, en roll som beställare för SVT:s faktaavdelning. Hon hände sig inte riktigt redo för att grotta ned sig i Exceldokument och lämna berättandet bakom sig.

Som barn till den kända folklivsforskaren Bengt af Klintberg så har just berättandet och viljan att upplysa funnits med sedan barndomen. Även om hon som riktigt liten ville bli lärare eller läkare så har viljan och drivet att berätta alltid funnits där.

– Jag har alltid känt en journalistisk nerv från gymnasiet och framåt, även om jag inte kunde identifiera den då. Ett intresse för journalistik och att berätta en historia i någon form. Om jag tittar på det i efterhand så kan jag på något sätt tänka mig att viljan att berätta kommer naturligt för mig eftersom jag är uppvuxen med en pappa som alltid har berättat historier.

Att det skulle bli just tv som form för berättandet säger Karin af Klintberg är en kombination av slumpen och ett metodiskt pluggande och hårt arbete. Iförd skotskrutig klänning och svart hår blev hon genom en vox pop i Kungsträdgården rekryterad till programledare för TV4:s ungdomsprogram ”Nattelevision”, som sändes 1995.

– Jag blev intresserad av tv-mediet genom att av en tillfällighet ha fått prova på det. Men jag förstod att jag behövde verktyg för att kunna hantera tv-mediet bra, säger hon.

Förutom en nästan hel fil kand vid Stockholms universitet och journalistutbildning vid Poppius är Karin af Klintberg även utbildad vid Dramatiska Institutet där hon gick tv-producentutbildningen. Att arbeta med tv beskriver hon som en ”frihet”.

– Så länge som jag håller min del av avtalet och levererar ungefär det program jag har kommit överens med kanalen om är jag fri att ta mig dit på det sätt jag vill. Och det är fantastiskt för det kreativa arbetet. Då blir det fantasin som blir taket för vad vi kan göra.

Karin af Klintbergs produktioner präglas av att de i någon mån är utbildande. Som tittare får man lära sig om olika historiska epoker, hur människor levde, vad man åt och vad man bekymrade sig över förr. Att det alltid ska finnas någon form av folkbildning i hennes produktioner är självklart.

– Det är på något sätt den enda anledningen till att jag vill göra tv, att jag vill utbilda och upplysa Sverige, och det raffiga med det är ju att jag själv blir ganska allmänbildad på kuppen, säger Karin af Klintberg och skrattar.

Tjusningen med journalistiken är att inte behöva vara expert från början, utan att snarare bli det på vägens gång.

Karin af Klintberg berättar om skräcken när hon under sin första arbetsdag som reporter på SVT:s nyheter skulle rapportera om Nasdaqs börsintroduktion i Japan.

– Jag hade en inre kris, för jag vet inte ett skit om Nasdaq, men då förstod jag att mitt uppdrag inte är att kunna allt, utan att ta reda på det, omvandla det och få ut det. Men folkbildningstanken finns där hela tiden, jag vill göra vettiga program.

Det är tydligt att Karin af Klintberg är en person som går upp i sitt arbete mer än de flesta. I en tidig intervju från 2006 sade hon till Dagens Nyheter att ”varje gång ett av mina program sänds på teve är det som att förlösa ett barn”. Så här tolv år senare skrattar Karin af Klintberg lite lätt åt citatet samtidigt som hon ser det som fint att hon har varit i den fasen där jobbet betyder precis allt.

– Livet har kommit ikapp lite grann. Jag kände verkligen så och det kan vara så till en viss grad i dag också, men nu kan jag tycka att det är lika ballt när jag åstadkommer något fint med mina ungar. Till exempel som när de var små och vi lyckades fika utan att någon av oss grät, sket på sig, kräktes eller kastade porslin. Livet ger en så att säga nya målbilder. Jobbet är fortfarande viktigt, men livet går alltid före.

Trots insikten att jobbet inte är precis allt så är Karin af Klintberg fortfarande den som tillsammans med en redigerare sitter några extra oavlönade timmar under kvällar och helger medan en städare raspar med en dammsugare bredvid så att det blir svårt att höra varandra i redigerings­rummet. Allt för att få till det där lilla extra som gör produktionen bättre.

Produktionsbranschen är ekonomiskt pressad och det krävs hårt arbete för att få till en produktion som håller utifrån de pengar man fått. Att inte gå in i redigeringsrummet oavlönad är något som Karin af Klintberg försöker blir bättre på, även om fler arbetstimmar ofta ger ett bättre resultat. Trots en hårt pressad bransch så poängterar hon att spelplanen ser likadan ut för flera andra branscher också.

– Det är en ekonomiskt pressad bransch, men det är inte på något sätt unikt för tv, det är samma om du driver ett galleri på Söder, har en teater eller om du gör en tidning. Jobbar man i ett marknadsekonomiskt system så kommer det finnas ekonomiskt pressade branscher. Tv har små marginaler men är inte på något sätt unikt. Även om det känns skittrist så måste man lära sig att rätta innehållet efter de resurser som finns.

Är det tuffare än någonsin?

– Jag tycker alltid att det har varit tufft, det kanske är tuffare än någonsin för att tv-husen i sin tur är mer pressade. Det måste också finnas en förståelse från produktionsbolagen för vilka pengar som faktiskt finns, ingen ger oss mindre pengar för att jävlas. Jag skulle önska att produktionsbolag hade råd att säga nej till för små budgetar.

Mellan åren 2011 och slutet av 2016 var Karin af Klintberg delägare i produktionsbolaget Thelma/Louise. I oktober 2016 tvingades bolaget i konkurs. För små marginaler och för mycket pengar i produktionerna var anledningen till att det inte längre kunde gå runt.

– Det var väldigt jobbigt och sorgligt för mig eftersom jag identifierade mig väldigt mycket med mitt jobb. Marken rasade lite under mina fötter och jag tänkte: Vem blir jag nu?

Det var inte bara branschtidningar som skrev om konkursen, TT plockade upp nyheten och konkursen blev en riksnyhet, och som den mest kända av alla delägare så hamnade Karin af Klintber­g i fokus.

Hur lång tid tog det innan det kändes mer okej?

– Jag var hemma i tre månader och bara tittade på tv-serier och städade. Det finns något som heter döds­städning, alltså en rejäl upprensning i ett dödsbo. Jag städade liksom upp efter mig själv, jag städade varje skåp, varje garderob och slängde sake­r. Det var en väldigt fysisk rensnin­g, men det var väl en mental rensning på samma gång.

Efter konkursen fick Karin af Klintberg en rad erbjudanden om jobb, men valet föll på produktionsbolaget Nexiko där hon sedan våren 2017 driver under-labeln Af Nexiko. Hon har sedan tidigare arbetat med Filip Hammar och Fredrik Wikingsson som regissör för dokumentärfilmerna ”Trevligt folk” och ”I Trumpland”, så övergången från Thelma/Louise till Nexiko beskriver hon som lätt och trygg. Hon känner sig uppburen av ledningen och vd:n Lars Beckung, och beskriver det som att hon fått en agent.

– Motgångar är grymma och obehagliga och kan kräva mycket av dig känslomässigt, men människan överlever, oftast starkare. Så var det i det här fallet. Jag har så tydligt insett att familj, vänner och kollegor verkligen finns runt mig.

Så vad är trixet då för att få en produktion att gå runt trots en budget som man ständigt vill ska vara större? För Karin af Klintberg handlar det mycket om att få alla medarbetare i en produktion engagerade.

– Jag tycker att det jag gör är vettigt och meningsfullt. Känslan av att göra något viktigt kan förflytta berg, det får team att överprestera sig själva och det får folk att jobba. När alla delar känslan av att det vi gör är viktigt, då blir vi hur starka som helst och klarar att jobba på budgetar som skulle få reklamare att skrika av skratt för att de är så låga.

Karin af Klintberg lockas av att inom ett par år få regissera en långfilm."Men jag känner mig inte stressad av att hamna där", säger hon. Foto: Alexander Donka

Mycket handlar om att låta varje medarbetare få blomma ut och vara bra på det hen gör, att inte hänga över axeln på någon och kontrollera allt i minsta detalj. Att vara för stolt och prestigefull som producent är inga bra egenskaper, säger Karin af Klintber­g.

– På ett sätt styr jag teamet ganska lite. Jag säger att jag älskar dem och ger dem möjlighet att vara sin bästa version av sig själva. När alla slåss för att just deras grej ska bli så bra som möjligt så blir slutprodukten väldigt fin. Folk älskar att göra sitt yttersta, bara man låter dem, säger hon, och fortsätter:

– Min superkraft är att kunna höra och plocka det bästa ur andras hjärnor. Ju mer jag släpper in andra i projektet, desto bättre blir programmen. Men vi är alltid en grupp, jag är snudd på värdelös ensam.

Inför varje ny produktion brukar hon samla alla medarbetare till ett seminarium för att gemensamt skapa visionen för serien, och för att få alla medarbetare att känna sig på det klara med vad de ska åstadkomma. Det gäller även att längs produktionens gång berätta vad det är man gör och vart man är på väg. Tydlighet, lyhördhet och värme är ord som utgör en bra producent, menar hon. Men även om lyhördhet och att lyssna är en nyckel för bra ledarska­p så krävs det också att någon tar sig an ledaruppdraget och fattar de avgörande besluten.

– En tv-produktion är inte nödvändigtvis en demokrati, för i slutändan måste någon sätta ned foten och bestämma. Jag brukar låta det vara en demokrati väldigt länge, men sedan tycker faktiskt gruppen att det är skönt att någon bestämmer. De kan luta sig tillbaka och vara trygga i att Karin bestämmer för att hon är regissör och producent. Det skapar färre konflikter. Om man först lyssnar på alla men sedan ändå väljer ett spår, då tror jag att folk känner sig lyssnade på men sedan ändå accepterar det beslut som fattas.

Var kommer den ledarsidan hos dig ifrån?

– Svårt att säga, men jag tror att det bottnar i att jag på riktigt haft en lycklig barndom så att jag känner mig på något sätt trygg och stabil. Jag är inte så lättstött och då är det lättare att vara en del av en grupp.

Vad är du mest stolt över i ditt yrkesliv?

– Jag har lyckats göra karriär utan att vara ett arsle.

Är det svårt?

– Nej, det är det inte. Jag har inte en massa bränder bakom mig i mitt yrkesliv. Det finns inte jättemånga som är dödligt förbannade eller sårade. Alla produktioner är präglade av en stor gemenskap och kärlek och att vi har haft roligt ihop. Det kan jag känna mig stolt över.

Hur vassa armbågar behövs det i produktionsbranschen?

– Jag tycker inte att det har behövts vassa armbågar alls. Jag är tvärtom ganska känslosam. Det har också hela tiden varit en fördel att jag är kvinna.

På vilket sätt då?

– För att branschen har skrikit efter kvinnor, det har alltid funnits en öppen famn som jag glatt har traskat in i.

Just nu är Karin af Klintberg aktuell med ”Hälsningar från”, ett program för TV4 där kändisar tillsammans med sina familjer får resa tillbaka i tiden och leva som sitt tolvåriga jag. Hon arbetar även med ett nytt manus för en ny produktion tillsammans med Lotta Lundgren och Erik Haag. Fem veckor har hon även tillbringat i Indien tillsammans med David Batra för att spela in ytterligare en kommande produktion för SVT.

Trots åratals erfarenhet av att producera både serier och dokumentärfilmer säger Karin af Klintberg att hon alltid kommer till en punkt i produktionen då hon tvivlar på allt.

– Den fasen är väldigt jobbig att vara i, men den genererar ofta något väldigt gott när man känner att ”det här är inte tillräckligt bra”. Man lider och det känns i hela kroppen, men då sätter man också igång på ett annat sätt och det höjer produktionen. Det är en nyttig fas, om än skitjobbig.

I en drömvärld med obegränsad budget, vad skulle du göra för produktion då?

– Jag har alltid tyckt att verkligheten kickar ass, att verkligheten är ballare än fiktionen och att det är roligt att göra dokumentär och realityserier för att verkligheten är så ball. Men jag kan tänka mig att inom ett par år verkligen försöka mig på att regissera en långfilm eller fiktionsserie, det skulle vara utmanande. Men jag känner mig inte stressad av att hamna där.

På vilket sätt skulle det vara en annan typ av utmaning?

– För att man vet vad som ska hända i slutet av berättelsen. Jag har aldrig vetat vad som ska hända, säger Karin af Klintberg och tar inspelningen av ”Trevligt folk” som exempel.

I den följer Filip Hammar och Fredrik Wikingsson ett somaliskt bandylag från Borlänge och deras väg till VM. De visste inte innan de började filma att laget faktiskt skulle bli uttaget till VM.

– Samtidigt förändrades Sverige, det var val och SD fick 13 procent i riksdagen. Det finns en nerv i att inte veta slutet. Men nu har jag gjort det så mycket, så nu tycker jag att det skulle vara intressant att faktiskt veta slutet på förhand.

När Karin af Klintberg inte tog det där chefsjobbet på SVT som 30-åring var anledningen att hon inte var färdig med sitt berättande och det tycks hon fortfarande inte vara, konstaterar hon själv.

– Jag vill inte sitta med Excelark och planera, utan jag vill ju göra. Någonstans kanske det är min styrka – att orka göra – för väldigt många orkar lite och vissa orkar mycket, men det är att orka mycket som på något sätt funkar i den här branschen. Att orka jobba sena kvällar, orka jobba sena söndagar, orka börja om när det inte är tillräckligt bra.

"Startat bokaffär i Frankrike"

Namn: Karin af Klintberg.Ålder: Jag säger som Lill-Babs: "Jag är inte gammal, men jag har levt jäkligt länge". Inkomst: 855 900 kronor (2016).Bor: Vasastan i Stockholm.Familj: Norra Europas bästa ungar plus en stor och härlig släkt.Karriär: Jobbat på kafé i söt hätta, telefonförsäljare, startat bokaffär i Frankrike, och sedan reporter, producent och regissör.Produktioner: REA, Värsta språket, Världens modernaste land, Kobra, Landet brunsås, Historieätarna, Tusen år till julafton, Bye bye Sverige, Ebbe – the movie, Trevligt folk.Läser just nu: ”Påskharen” av Bengt af Klintberg.Bästa serien: Historieätarna.Bästa filmen: Trevligt folkGör mig glad: Roliga och smarta människor.Gör mig förbannad: När man har hållit på att hälla upp ett bad jättelänge och så är det för varmt. Och så klart världens alla orättvisor.Dold talang: Smäller av 500 situps i rad utan problem, samt är en fena på kortspel.

Hanna Frick

Reporter

hanna.frick@dagensmedia.se


Ämnen i artikeln:

Karin af Klintberg

Dela artikeln:

Dagens Medias nyhetsbrev