Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera
Logga in


Premium

Del 8: "Rör dig mot mitten"

Publicerad: 20 Juli 2017, 12:02
Uppdaterad: 20 Juli 2017, 14:40

Att röra sig mot mitten och anamma några av motståndarnas ståndpunkter var inget nytt för Clinton, skriver artikelförfattarna.

10 tips för valseger – del 8 av 10 i Handelsforskarna Erik Modig och Jonas Collianders politikspecial.


Ämnen i artikeln:

valet 2018Erik Modig

”Den stora statens era är över”, sade Bill Clinton under presidentens tal om tillståndet i nationen inför den amerikanska kongressen 1996. Orden kan tyckas ovanliga för en demokratisk president. I USA är demokraterna traditionellt det parti som förespråkar en ökad roll för staten i samhället medan republikanerna traditionellt vill minska densamma. Följaktligen möttes också orden med bifall från oppositionsbänkarna. Att röra sig mot mitten och anamma några av motståndarnas ståndpunkter var dock inget nytt för Clinton. Han hade gjort samma sak under kampanjen om presidentposten 1992. Strategins framgång noterades av Tony Blair, som anammade ett liknande program med New Labour inför valet i Storbritannien 1997 och av moderaterna som bytte profil till Nya Moderaterna inför valet här i Sverige 2006. Mycket har tillskrivits Donald Trumps kampanj 2016, men även där var en central del att anamma en del av de politiska motståndarnas retorik, i det fallet ett motstånd mot frihandeln.

Med en sådan bakgrund av ett antal kampanjer som under de senaste årtiondena framgångsrikt stulit motståndarnas ståndpunkter, uppstår ju frågan när ett sådant agerande fungerar och när det inte gör det. Vi lanserade därför en studie på temat där väljare utsattes för valaffischer som antingen låg i linje med partiers hjärtefrågor eller anammade andra partiers profilfrågor. Därefter frågade vi dem vad de tyckte om dessa partier, samt om deras eget beteende under det senaste valet.

Resultaten vi fick var intressanta i ljuset av det rådande samhällsklimatet. Det visade sig nämligen att så kallade swing voters, väljare som är flexibla i vilket parti de röstar på, tenderade att uppskatta taktiken där partierna anammade andra partiers frågor. De mer dogmatiska väljarna som är fast i en partitillhörighet såg dock föga förvånande inte så positivt på denna strategi.

Inför fastställandet av ett valmanifest krävs det med andra ord en noggrann kartläggning av inte bara vilka de viktigaste frågorna är för olika grupper, utan också hur dogmatiska eller flexibla dessa grupper är i vilka partier de kan tänka sig att rösta på. I ett väljarlandskap med partipolitiskt flexibla människor kan det löna sig att vara mindre ideologiskt driven, medan det i ett polariserat samhälle med skarpa skiljelinjer mellan olika väljargrupper kan löna sig att vara mer dogmatisk i sina ståndpunkter.

Vilket för oss tillbaka till det rådande samhällsklimatet. Vi ser just nu i vår del av världen en stor andel människor som är trötta på den rådande ordningen och det existerande politiska etablissemanget. Inte bara de amerikanska väljarna vände de etablerade kandidaterna ryggen. I Frankrike har Emmanuel Macrons nystartade parti vunnit både presidentposten och en majoritet i parlamentet, i Italien har Beppe Grillos femstjärnerörelse haft stora framgångar, och här i Sverige är Sverigedemokraterna tredje största parti. Sådana politiska skiften kräver per definition att en stor del av väljarkåren har blivit mer öppen för partier som i många fall är flexibla ideologiskt.

Det innebär dock också att dessa partier står inför en del utmaningar som kanske inte är alldeles uppenbara när de har vind i seglen. Dels riskerar de genom sin flexibla strategi att stöta sig med sina mer dogmatiska väljare. Ifall partiet rör sig alltför långt från ortodoxin, och om det finns närliggande alternativ, riskerar man att tappa sina mest ideologiskt konservativa medlemmar. Dessutom är partiernas nya väljarskaror bevisligen lätta för andra partier att locka till sig med tillräckligt väl utformade budskap, vilket ofta resulterar i att väljarstödet kollapsar vid omvälvande händelser. Detta ser vi inte minst i Storbritannien, där stödet för UKIP i princip försvann i det senaste valet. Så alla som förfärats över Trumps framfart i USA kan åtminstone trösta sig med att hans stöd snabbt kan försvinna om den vita arbetarklass som röstade fram honom ser sina villkor förändras drastiskt. Då har de antagligen få betänkligheter mot att rösta på någon ny karismatisk kandidat som demokraterna (förhoppningsvis) kan vaska fram innan 2020.

Så gör du

Analysera inte bara de förhärskande samhällsfrågorna, utan också olika väljargruppers röstningsvanor.

Man måste fråga sig hur väljarkåren i stort, men också hur de egna väljarna växlar mellan olika partier. Finns det ett stort antal osäkra väljare, kan det vara fördelaktigt att gå utanför den egna ideologin, inte bara för att dra fördel av populära frågor som för närvarande kanske ägs av andra partier, utan också för att ses som nytänkande och flexibel.

Detta kan dock få konsekvenser om de nuvarande väljarna är mer dogmatiska i sin inställning. Finns det partier som ligger i närheten ideologiskt kan dessa väljare i så fall fly till dessa. Är partiet någorlunda ensamt om sin position är dock denna risk mindre, eftersom de dogmatiska väljarna i så fall har begränsat med andra alternativ.

Text: Erik Modig och Jonas Colliander


Ämnen i artikeln:

valet 2018Erik Modig

Dela artikeln:

Dagens Medias nyhetsbrev

Missa ingenting från Dagens Media! Prenumerera på vårt nyhetsbrev helt gratis!

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.