"Behärska konsten att inte svara på frågor – eller?"

2017-07-17 09:31  
Svara – eller inte svara – på frågan. Det är frågan i del fem av politikspecialen.

10 tips för valseger – del 5 av 10 i Handelsforskarna Erik Modig och Jonas Collianders politikspecial. "När leder ett välrepeterat svar på en fråga till ökat förtroende för en politiker?"

”Svara inte på frågan som ställs, svara på frågan du önskar hade ställts.”

Lärdomen kommer från Robert McNamara, amerikansk försvarsminister under kriget i Vietnam, som tillfrågades om sina erfarenheter av medier från denna minst sagt turbulenta era i amerikansk historia.

Den som följt den politiska debatten under senare år har knappast kunnat undgå att både politiker och företagsledare allt oftare följer McNamaras devis för att komma undan kniviga frågor från motståndare eller journalister. Faktum är att forskaren Peter Bull har klassificerat denna taktik och kommit fram till inte mindre än 35 olika taktiker för att undvika frågor man inte vill svara på. Frågan är dock i en tid när allt fler verkar förlora förtroendet för det politiska etablissemanget om och när denna taktik fungerar? När leder ett välrepeterat svar på en fråga (i stället för på frågan som faktiskt ställdes) till ökat förtroende för en politiker och när leder den till att den som lyssnar ilsket utbrister ”men svara på frågan”?

För att svara på detta genomförde forskarna Todd Rogers och Michael Norton vid Harvard Business School ett antal studier i ämnet som man kom att sammanfatta i en artikel i Journal of Experimental Psychology: Applied. Resultaten pekar på att taktiken kan fungera när politikerna svarar på en mycket närliggande påhittad fråga, eftersom många tittare då inte märker att man svarar fel. Detta menar man är en effekt av att fokus ofta inte ligger på att analysera frågorna i sig, utan snarare på att utvärdera politikern som person. Forskarna fann dock att tittare ofta upptäckte att politikerna duckade när fokus skiftade från att utvärdera politikerns person till att utvärdera dennes ståndpunkter eller när politikern svarade på en fråga som låg alltför långt ifrån den som ställdes. När fokus dessutom låg på ursprungsfrågan genom att antingen hålla den synlig i text under svaret eller om intervjuare förde uppmärksamheten till den, var det också troligare att publiken upptäckte svarstaktiken. I alla dessa fall ledde det faktum att publiken uppfattade den vilseledande svarstaktiken till att man fick ett sämre intryck av politikern som använde den.

Intressant i sammanhanget är att Rogers och Norton publicerade sin artikel 2011 och att studierna genomfördes under några år innan dess. Sex år senare är ju den politiska situationen i världen en annan. Ett djupt rotat missnöje med samhällsutvecklingen bland vissa väljargrupper har lett till att en ny typ av kandidater uppträder på den politiska arenan. Mot bakgrund av detta kan man dels fråga sig om Rogers och Norton skulle fått annorlunda resultat om de genomfört sin studie i dag, och dels hur deras studie skulle kunna utvecklas för att passa dagens samhällsklimat?

Vi tror att det i dag är svårare att ducka för en fråga än det var när studien genomfördes för ett antal år sedan, åtminstone för etablerade politiker. Ett djupare och mer grundmurat missnöje med den etablerade politiska klassen gör att fokus flyttas från att utvärdera politikern som person (man har i många fall redan en åsikt om denne) till att utvärdera vad hen säger, men kanske också till att hitta de svaga punkterna i hens argumentation. När medierna som genomför intervjuerna med våra politiker försöker öka sin relevans och ofta söker porträttera motsägelsefullheter så ökar också deras incitament för att lyfta fram ursprungsfrågorna och visa på politikers försök till att undvika dem.

Vi tror alltså att man som politiker bör överväga om McNamaras taktik kanske i många fall är föråldrad år 2017. I vissa fall måste man uppenbarligen försöka undvika en fråga, men vi tror att man ofta har mycket att vinna på att erkänna misstag, ta en obekväm ställning eller gå emot strömmen. De eventuella negativa konsekvenserna av ett sådant handlande kommer i många fall vägas upp av det faktum att man inte blir påkommen med att försöka ducka för obekväma frågor. Dessutom har den senaste tidens valresultat tydligt visat att en stor del av väljarkåren letar efter något utanför den traditionella fåran. Att gå emot strömmen av duckande politikerkollegor i en sådan situation är kanske en idé att beakta?

Så gör du

Ställ lusten att ducka för en potentiellt kontroversiell fråga mot risken att irritera väljarna med svaret. En liten kontrovers kanske är bättre än att irritera väljarna med undvikande svar? Detta innebär att klassik pr-träning snarare kan visa sig förödande. Speciellt när många intervjuer spelas in.

Om man måste ducka är det viktigt att hålla sig så nära ursprungsfrågan som möjligt i svaret. Det innebär att fler standardsvar på fler frågor behövs. Det gäller helt enkelt att vara lite mer påläst eller ärlig än man behövde för tio år sen. Trump är kanske undantaget i mångas öron, men ur hans väljares perspektiv är det inte lögn utan sanning.

Tänk på målgruppen. Är de redan väl bekanta med dig så är det större risk att de fokuserar på detaljerna i ditt budskap och upptäcker när du försöker undvika frågor. Därmed är det viktigt att vara ännu mer påläst på frågor när det kommer till specifika frågor som är förknippade med ens politik eller vid frågor som diskuterats tidigare.

Text: Erik Modig och Jonas Colliander

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Dagens Media.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Dagens Media eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Läs även

Åsikter & debatt