"TV3:s nya serie Mordet – ett etiskt haveri"

”Det är mycket som kan förändras på fem minuter. För fem minuter sedan hoppades jag att Tommie inte skulle se mig röka under köksfläkten. För fem minuter sedan fantiserade jag om framtiden. För fem minuter sedan levde jag.”

Med dessa ord inleddes TV3:s nya krim-satsning ”Mordet” i går.

Den som ”pratar” är Anna Norell, som bara 18 år gammal mördades framför ögonen på sin pojkvän. Allt medan deras lilla pojke – som just denna dag var hos barnvakter – befann sig i lägenheten under.

”Mordet” bygger på att fem uppmärksammade mordfall rekonstrueras. Med hjälp av uppgifter från förundersökning, utredare och anhöriga berättas historien om mordet, varvat med tillbakablickar på offrets liv.

Det har vi sett förr.

Men det som gör ”Mordet” unikt – och djupt problematiskt – är dess speciella berättargrepp.

Syftet må vara gott: att ge den mördade en röst, istället för att ensidigt fokusera på gärningsmannen.

Tittaren får höra den mördade själv berätta historien ur sitt perspektiv, givetvis framfört av en skådespelare.

Det ska skapa stark tv.

Tv som berör.

Och som kan locka tittare.

MTG TV har varit i en nedåtgående trend tittarmässigt i flera år. Flaggskeppet TV3 har uppenbara problem. Till syvende och sist handlar det om pengar. För att TV3 ska kunna leverera vinst till börsnoterade MTG:s aktieägare måste kanalen locka tittare. Tittare som sedan kan säljas till annonsörerna i form av reklamkontakter.

Tillbaka till ”Mordet”.

Vi får ytligt, på ett ganska platt sätt, lära känna Anna genom programmets gång.

Man får höra när hon som sjuåring hamnade hos en fosterfamilj. Om när hon flyttade till stan och började dricka öl med kompisar. Att hon älskade raggarbilar och gemenskapen kring den kulturen. Hur hon fick barn.

Det varvas med den brutala mordhistorien, där Annas pojkvän häktas och blir huvudmisstänkt.

Det ska till ännu ett mord för att polisen ska komma den riktiga mördaren på spåren: Annas egen styvbror från fosterfamiljen hon hamnat i som flicka.

Mitt i tragiken kommer reklamen. Glättig musikal på ett kryssningsfartyg. Korvar från Scan. Nätcasinon och poker.

Sedan tillbaka till upplösningen av den brutala mordhistorien.

Tittaren serveras, via det autentiska polisförhöret med mördarens erkännande, vidriga detaljer. Det dracks blod. Åts av köttet. Det höggs och höggs.

Det är nu produktionen, i mitt tycke, skenar totalt – och blir ett etiskt haveri. Det är nu som orden från Anna i programmet handlar om sådant som ingen möjligen kan veta.

Programmet slutar med att Anna, till synes från graven, talar till sin pojke och hans pappa. Anna adresserar även sin mördare direkt – och uttrycker något som skulle kunna likna förståelse.

”Jag borde hata min bror, men det var inte hat som drev honom, inte ondska. Han grät på min begravning och kanske var det äkta tårar. Ingen kan veta hur det är att vara honom eller hur det kändes när demonerna fick honom att göra som han gjorde.”

Ridå.

TV3 har ryggen fri på så sätt att man gjort programmet med de anhörigas goda minne, enligt kanalens uppgifter.

Men vad hade mordoffren själva tyckt om att bli ”true crime” på bästa sändningstid?

Vad ger TV3 och produktionsbolaget Titan rätten att formulera Annas tankar om sin mördare?

Vilka tankar de döda bär med sig in i evigheten gör vi andra bäst i att inte gissa om. Speciellt när det handlar om att göra ”stark tv” för att kunna leverera reklamkontakter.

Erik Wisterberg är reporter på Dagens Media.

LÄS ÄVEN:

LÄS FLER KRÖNIKOR AV ERIK WISTERBERG: