Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Staffan Heimerson försvarar Carina Bergfeldt: ”Opartiskhet gör oss till fegpottor”

Begreppet opartiskhet är ett gift i den svenska samhällskroppen – och det bör inte hindra reportern från att ta ställning, skriver reportern Staffan Heimerson i ett försvar för Carina Bergfeldt.

Publicerad: 11 oktober 2021, 11:40

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Reportern ska enligt Staffan Heimerson kunna skilja på ont och gott, rätt och fel – och det visade Carina Bergfeldt att hon kunde.


Ämnen i artikeln:

SVTAftonbladet

Begreppet opartiskhet är ett gift i den svenska samhällskroppen.

Opartiskheten gör oss ängsliga och hjärtlösa. Opartiskheten är inte bara påkallad i medier. Opartiskheten präglar sedan trettiotalets sista år även Sveriges förhållande till främmande makt och har gjort oss – med Winston Churchills ord – till ”det lilla fega landet i norr”. 

Aldrig kan vi ta ställning.

Så utomordentligt då, att Carina Bergfeldt, en programledare i statstelevisionen, sa sig: ”Som SVT-medarbetare får man egentligen inte tycka någonting om någonting, men i morse så tänkte jag bara ’fuck it, jag gör det’.”

Genom sociala medier och en bankrutin, swish, fick Carina Bergfeldt svensk allmänhet att på en enda dag samla in över 1 miljon kronor till Svenska Afghanistankommittén för att hjälpa afghanska kvinnor och barn.

Kanon!, tänkte jag. Varmhjärtat. Snabbtänkt. Modernt.

Så tycker jag fortfarande – trots en efterföljande långdragen, koketterande, tjatig och ”ansvarskännande”, av avundsjuka präglad diskussion om Carina Bergfeldts handling.

Vi fick veta att – oj, oj, oj – Bergfeldt satt public service i fara. Hon hade genom sin hjärtevarma lilla swishkampanj brutit mot begreppet o p a r t i s k h e t.

Termen opartiskhet har i public service samma status av dogm som den obefläckade avlelsen har för påven.

Med en dogm – en fastslagen sanning och lärosats – kan påven förklara det oförklarliga. Men är en dogm, en bindande formulering, tillämplig i journalistik?

Det finns synonymer till ordet opartiskhet. Dessa ord ger journalistiken dess själ: Neutralitet. Rättvisa. Alliansfrihet. Objektivitet. Oväld. Orden sätter reporten på rätt spår. 

Med ordet ”opartisk” låter det som om vi menar en fotbollsdomare med rakad hjässa, klädd i skära kortbyxor och med visselpipa i munnen på Friends arena. Då är det lätt. Då är det rätt.

”Måste civilkurage vara en bristvara hos hennes kolleger?”

LÄS OCKSÅ: Bokaktuella Erik Fichtelius: ”Aktivism oförenligt med nyhetsförmedling”

Journalistikens själ är emellertid mera än så. Jag hörde nyligen en redaktionschef tala om ”reporterns instrument”. Det lät tekniskt – men inte mer än så. Reporterns instrument, hans redskap, är inte någon variant av high tech. Reportern är inte en Elon Musk vid en raketuppskjutning. 

De avgörande instrumenten är ögon och öron, hjärta och samvete. 

Carina Bergfeldt visade att hon på dessa punkter var välrustad. Hon påminde mig om en brittisk kollega under mina år i Sarajevo. Michael Nicholson, ITN, som jag lärt känna under Cypernkriget 1974. Han hittade i det belägrade Sarajevo 200 föräldralösa barn i en nästan sönderbombad byggnad. Fyra hade dödats. Michael Nicholson förhandlade med myndigheterna, vilka de nu var, om att få dem evakuerade. Själv tog han den nioåriga Natasha, förde henne till kusten, smugglade ut henne genom att hävda att hon var hans dotter och överlämnade på Heathrow henne till de brittiska myndigheterna och adopterade henne senare.

Vilken kille, vilken farsa, vilken tjej! Jag hörde honom senare svara på frågan om hur Natasha klarade språket. Han svarade:

”Hon kan ord som engelska flickor i samma ålder inte klarar av. Please till exempel. Och thank you.”

Nicolson råkade liksom Bergfeldt illa ut. Han fördömdes av sina kolleger och bestraffades. SVT ger i fortsättningen Bergfeldt ”bara begränsade uppgifter”. Hon får inte åka till Afghanistan som reporter.

Och ingen ställer upp på hennes sida. Finns i teveledningen ingen med journalistisk bakgrund? Och var håller nätverken av professionella kvinnor hus? Måste civilkurage vara en bristvara hos hennes kolleger?

Enfalden i begreppet opartiskhet belystes av Kristoffer Ahonen Appelquist. Han leder satirprogrammet ”Svenska nyheter”. Om, sa han, Carina Bergfeldt får människor att swisha pengar till afghanska barn återställer jag nu opartiskheten genom att jag låter er swisha till ”talibanpengar som oavkortat går till talibanregimen”.

Kanon! Appelquist drog ned brallorna på begreppet opartiskt.

Skratta åt satiren. Men fler borde de senaste veckorna ha ställt upp för det fria ordet och en fri handling. Det är allvar. En reporter är inte en robot. 

Det viktigaste för reportern – och för hans läsare och tittare – är alltid att höra båda sidor. Detta är ju självklart. Med fler röster, fler detaljer blir storyn bättre.

Ledorden för kraven på en reporter ska i stället för opartisk vara: schysst, nyfiken och självklart okorrupt.

Opartiskheten ska inte hindra reportern från att ta ställning. Fakta är inte bara vem som sagt vad, vilken temperaturen är på platsen varifrån reportern rapporterar och vad kaffet kostar.

Reportern ska också kunna skilja på ont och gott, rätt och fel. Det måste finnas känslor. Hjärtat ska få tala. Carina Bergfeldt visade att hon kunde det. Det var välgörande att se en banbrytare, som lär oss att det finns högre värden än opartiskhet.

Om reportern i opartiskhetens namn bara mumlar, blir hennes roll den eunucken hade i Sultanens harem.

 

Staffan Heimerson
Mångårig reporter på en rad svenska mediehus, däribland Aftonbladet och Sveriges Radio.

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

SVTAftonbladet

Dela artikeln:

Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.