Jan Scherman: ”Skyttegravskriget om public service är inne i ett oroväckande skede”

Skyttegravskriget om public service går nu in en ny fas. När försöket att i grundlag trygga ett oberoende SVT, SR och UR sänktes, så har också de politiska skiljelinjerna skärpts. Den eskalerande striden riskerar att försvaga public service. 

Det var våren 2018 som en ny skatt i stället för tv-licens presenterades. Skatten ackompanjerades av en rad åtgärder för att säkerställa ett oberoende public service. Till exempel att skattens nivå skulle gälla hela tillståndsperioden på åtta år. Ledamöterna i den Förvaltningsstiftelse, som äger public service, får inte vara aktiva riksdagsledmöter. Det gäller även programbolagens styrelser. Att skatten kom att kallas avgift och formellt kopplades bort från den sedvanliga budgetprocessen var nog mest taktik och kosmetik. Sammantaget ansågs dock de konkreta åtgärderna inte vara tillräckliga, utan frågan om grundlagsskydd skulle utredas och mynna ut i ett förslag i riktningen att public service skulle bli så kassaskåpssäkert som möjligt. 

Utvecklingen i länder som Ungern och Polen utgjorde varnande exempel. I Danmark kapades resurserna till public service rejält. Och hemma hos oss hade den politiska diskussionen om mediepolitiken snabbt format sig till ett slags skyttegravskrig. 

SD sköt först och krävde hårdare styrning av programbolagen SVT, SR och UR. Mer svensk inriktning och framhävande av svensk kultur. Partiets representant i Förvaltningsstiftelsen, Linus Bylund, sa i en intervju med mig att han personligen tyckte att journalister som upprepade gånger fälldes i Granskningsnämnden skulle kunna bestraffas med sänkt lön eller avsked. Hans parti upprepade krav på hårdare tag för en mer saklig, opartisk och sanningsenlig nyhetsrapportering – mindre påstådd vänster-vridning. Moderaterna klev också ut ur garderoben. Partiets största och starkaste partidistrikt, Stockholmsavdelningen, tog beslut om att public service måste läggas ned. På partiets stämma tillsattes en utredning med syfte att banta public service. Eller – som partisekreteraren Gunnar Strömmer uttryckte saken – vässa utbudet. KD är också anslutet till denna ivrigt skjutande skyttegrav och partiets kulturpolitiske talesperson, Roland Utbult, formulerade kritiken med orden att public service måste sluta sända ”krimskrams”. 

På andra sidan blev motelden ytterst svag. Inte ens en vardagsupprörd Jonas Sjöstedt höjde sin röst. Inom socialdemokratin hördes varken partiledare eller kulturpolitiker. Det kanske inte längre finns några s-märkta sådana? Den miljöpartistiske kulturministern, Amanda Lind, tycktes luta sig mot den parlamentariska tryck- och yttrandefrihetskommittén. Liberalerna och centern deltog också i denna lågmäldhetens kör. Det var grundlagsskyddet som skulle desarmera hotbilden, och säkra att public service inte monterades ned för att med viss lätthet kunna styras och bli statstelevision i ordets mest skrämmande bemärkelse.

Men försiktighetsmodellen sköts alltså i sank och det är vid denna kritiska punkt vi nu befinner oss. Men för att förstå allvaret i den uppkomna situationen måste man läsa till sidan 371 i kommitténs rapport. Det är här det finns en analys om det är så att de ca 8,5 miljarder i årlig skatt till public service är säkrade under avtalets alla åtta år. Det är ju själva grundplåten för att kunna påstå att det finns förutsättningar för oberoende. Eller om det är så att skattesatsen genom riksdagsbeslut kan monterats nedåt och därmed genom ekonomisk styrning tvinga fram en politiskt dirigerad detaljstyrning av utbudet i SVT, SR och UR. Det är Lagrådets analys som återges på sidan 371. Denna instans, med några av landets främsta domare, slår alltså fast att vår grundlagsfästa regeringsform inte ger riksdagen någon annan uttolkning av nivån på public service-skatten än att det är ett så kallat riktlinjebeslut. Lagrådets snirkliga formuleringar är trots sin byråkratiska torrhet tydliga:

”Det innebär att riksdagen inte heller med den nya regleringen är formellt förhindrad att under en tillståndsperiod ändra beslutet om medelstilldelning.” 

På vanlig svenska – ja, riksdagen kan sänka skatten! Och det finns ingen begränsning vad gäller när, hur ofta och hur mycket. Särskilt nu när det inte blir någon grundlagsfäst bestämmelse som skyddar public service som verksamhet. Det går att montera ned programbolagen till oigenkännlighet och vidare mot utplåning, om så önskas av riksdagsmajoriteten. Lagrådet lägger förstås in en brasklapp och konstaterar på samma viktiga sida 371:

”…mot bakgrund av beslutets praktiska och politiska betydelse för riksdagens framtida handlingsfrihet får förutsättas att det normala (min kursivering) blir att beslutet om tilldelning av avgiftsmedel kommer att bestå under hela tillståndsperioden.”

Det är detta som är den helt avgörande punkten. I princip alla från höger till vänster i politiken och alla väljare vet ju numera att det är det onormala som är det nya normala. Ingenting av det vi trodde var säkert, tryggat och orubbligt långt i framtiden är stabilt. Ingenting är skrivet i sten, som det heter. Alltså har hotet mot public service genom icke-beslutet att grundlagsfästa denna verksamhet nu blivit skarpladdat med udden riktad mot dess, för yttrandefriheten så grundläggande, oberoende. Stryp resurserna, smalna av och definiera inriktningen allt hårdare. Det finns inga lagliga hinder för en sådan inriktning. Tvärtom, lagrådet konstaterar att det enligt svensk konstitution är fullt möjligt.

Det hade krävts en bred politiskt uppslutning för grundlagsskyddet. Men tre partier valde alltså att skjuta sönder skyddet, och i denna torpedering ånyo tala om behovet att vässa och kravet att stoppa vänstervridningen. Självklart utan att M eller SD på något sätt preciserar vad det innebär konkret. Sådan är ju ofta politisk polemik, någon slag fejk-fakta som aldrig behöver sakligt stöd. Låt oss kort reflektera över de två projektilerna. Vässning och vänstervridning.

Jag har gått igenom SVT:s rapportering om corona-pandemin sedan 31 december 2019 då WHO för första gången informerade om corona-epidemin i Kina. Här finns ständig nyhetsrapportering, corona-special program en gång i veckan, extrasändningar, extra samhällsmagasin, dygnet runt i Scribble på nyhetssajten med interaktiva möjligheter för publiken att ständigt ställa sina frågor, utfrågningar av regering och opposition och granskningar av Folkhälsomyndigheten. 

SVT har med sina resurser kraft samlat och producerat ännu mer. ”Vinterstudion” gjordes om till ”Helgstudion” med corona-experter och öppet för allmänhetens frågor i direktsändning. Kungen och statsministern har fått tala till folket, vilket sedan analyserats och granskats. Man har startat ”Hemmagympa med Sofia”. SVT Scen lanserades med kulturutbud från hela landet. Och de stora folkliga underhållningsprogrammen har körts vidare i ny tappning utan publik som till exempel Allsången från Skansen. 

Det finns säkert saker som går att diskutera och ifrågasätta. Men public service har visat att man varit och är viktigare än någonsin för att ge oss medborgare information, granskning, stimulera debatt – men också hålla underhållande traditioner vid liv.

Hur skulle detta mångfaldsutbud vässas? Vad betyder det konkret? Moderaternas nu sittande publicistiska utredningsverksamhet om public service är skyldig oss ett svar. Och SD bör tala om hur vänstervridningen ser ut i detta mångfalsutbud, konkret. Vad är straffbart i corona-bevakningen, vilka reportrar ska sparkas?

Skyttegravskriget har tydliggjort stridslinjen. Men den ena sidans lösa skott mot den andras skarpa ammunition har också gjort att vissa saker inte längre går att diskutera. Det har blivit pestsmittat att tala om behovet att samordna SVT, SR och UR för det är en SD-fråga och socialdemokratin hukar i busken och vill att allt ska vara som det alltid varit. Tänk om Hanna Stjärne och Cilla Benkö fick ett blankt papper och skulle bygga public service i dag, självfallet tillsammans med UR:s Sofia Wadensjö Karén. Hade det blivit tre företag – ett som gör ljud, ett annat som gör bild och ett tredje för folkbildning? Och ingen får skriva texter. Svar, nej! Så klart. Den tanken hade förklarats höra till den svunna tid då public service föddes. Men dagens verklighet ser annorlunda ut för hela mediebranschen, inkluderat public service. Alla medieslag konvergerar. Tidningar gör både rörlig bild och ljud. De tre public service-cheferna skulle självfallet slagit sina kloka huvuden ihop och beskrivit vad public service är för typ av innehåll, hur mångfalden och oberoendet ser ut i ett enda sammanhållet företag. Ungefär såsom man redan gör i Norge, Danmark, Finland och Storbritannien. Men denna möjlighet att utveckla public service är nu drabbad av ett stillestånd. Oberörbar på grund av att public service-kritikerna beslagtagit frågan.  Ingen annan vill därför diskutera denna möjlighet att effektivisera, och frigöra mer resurser till programverksamhet, i ett medieföretag där tv, radio och texter produceras och där innehållet, oavsett dess tekniska status, publiceras på alla tänkbara plattformar där människor tittar, lyssnar och läser. Alla som, i likhet med mig, tycker det vore ett bra steg framåt för att stärka public service, riskerar att bli SD-stämplade eftersom det är detta partis idé. 

Skyttegravskriget är alltså inne i ett oroväckande skede. Saker vi varit överens om i decennier eroderar. Radio och tv i hela allmänhetens tjänst och publikservice med folkbildningsideal har i decennier varit brett förankrat i svensk politik. Kanske skapade enigheten en falsk trygghet och passivitet. Kanske bidrog det till att vi länge viftade bort attacker mot yttrandefriheten i vår näraliggande omvärld med enig och uppblåst självbild att det inte kan hända här hos oss. 

I dagsläget präglas stödet för public service mycket av reaktiv tystnad. Det vill säga man säger inget förrän man blivit beskjuten. Det offensiva beskjutandet riskerar att stegvis devalvera public service oberoende. Hamras det på med begreppen ”vässning” och ”vänstervridning” smyger sig anpassningen in i debatten och dessa åsikter blir snart sanningar som motiverar både hårdare styrning av och minskade resurser för public service.  Då får det negativa konsekvenser för grundvärden i vår demokrati –alldenstund just public service varit så fundamentalt viktigt för vakthållning kring yttrandefriheten.