Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Skandiamannen använde Trumps mediestrategi – för 35 år sedan”

Skandiamannen målas ofta ut som ett vanligt vittne som utan förberedelser och kunskap ställde sig framför journalisterna. Så var det inte. Stig Engström kunde media och hade en strategi som liknar USA:s förre president Donald Trumps, skriver Niclas Karnhill.

Publicerad: 4 november 2021, 06:45

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

”Vad man slås av när man börjar gräva i arkiven är att Stig Engströms sätt att agera i media känns aktuellt än i dag, inte minst inom politiken. Trettio år senare skulle nämligen en liknande mediestrategi dyka upp i Vita huset”, skriver Niclas Karnhill, presschef på IP Only.


Ämnen i artikeln:

NetflixFilter

Det går inte att komma runt Stig Engström

Av allt som sades på polisens två timmar långa presskonferens så var det denna mening som fastnade i media. De hade utrett honom i tre år, men efter att ha digitaliserat materialet, korskört vittnesutsagor, beräknat kausalitet, kompletterat med nya förhör och vänt ut och in på alla argument kom de inte längre. Engström gick inte att förklara bort. Efter utpekandet har kritiker gjort otaliga försök att skjuta ned polisens slutsatser men utan framgång. Inte heller har de lyckats komma runt honom. 

Nu får svenska folket sin chans när Netflix visar serien ”Den osannolika mördaren”, efter boken med samma namn. Att filmkanalen spenderade en förmodad förmögenhet på sändningsrättigheterna var inte konstigt. Det handlar trots allt om en person som har levt som ett vittne i över 34 år för att sedan pekas ut som sannolik mördare av polisutredningen som han dagen efter mordet anmälde sig som vittne till. 

Det är ett kriminalfall som inte kan jämföras med något annat. Det var en soppa av utredningsmisstag, märkliga omständigheter, slump och tidigare spaningsledningar som lyckats trilla i nästan alla mentala fallgropar som fanns. Men det är också en historia om medierna. Mycket talar nämligen för att sättet Engström styrde journalister och redaktioner, och hur de lät det hända, spelade en nyckelroll.

Men vi börjar med en vanlig missuppfattning när det handlar om Engström och medierna. Nämligen bilden av honom som ett vanligt, om än något yvigt, vittne som utan förberedelser och kunskap ställde sig framför journalisterna. Så var det inte. 

Han hade medievanan från sina år som kommunpolitiker och förmodligen ett journalistnätverk sedan tidigare arbete på Sverige Radio. Kommunikationsstudier på Stockholms universitet och Handelshögskolan hade vässat retoriken och att han var kamratföreningsordförande på försäkringsbolaget Skandia visade att det inte var något fel på sociala förmågan heller. Han var korrekt och välartikulerad, vilket inte sällan blir resultatet av ungdomsstudier på elitskolan Sigtuna humanistiska läroverk (några år efter att Olof Palme gick där, för övrigt). 

Så nej, det var inget vanligt vittne som mötte media.

Det är vad vi med säkerhet vet. Sedan blir analysen svårare. Det handlar trots allt om decennier gamla medieklipp, där vi inte vet vad som sagt off the record. Men den goda nyheten är att det finns mycket material. Går man sedan vidare och jämför och kombinerar artiklarna, inslagen, förhören och annan fakta så kan man i varje fall göra en kvalificerad hypotes. Och den är spännande. För under ytan av till synes spontana och slarviga uttalanden anas ett mönster. En sannolik mediestrategi. 

Vad man slås av när man börjar gräva i arkiven är att hans sätt att agera i media känns aktuellt än i dag, inte minst inom politiken. Trettio år senare skulle nämligen en liknande mediestrategi dyka upp i Vita huset. Men vi tar det från början och återvänder till Engströms 1980-tal i medierna. Och hans tre budord.  

 

1. Skriv historien själv innan någon annan hinner före 

1981, fem år före Palmemordet, lanserade Al Ries och Jack Trout teorin att det är bättre att vara först än bäst om man är ute efter maximal effekt. Det är egentligen inga nyheter, media har alltid arbetat så, men Ries och Trout satte ord på fenomenet och gjorde det forskningsmässigt etablerat. Snabbhet före kvalitet skulle också bli ett tema efter mordet. 59 minuter efter skotten på Sveavägen skickade TT ut telegrammet ”Olof Palme död”. Det var kanske inte den bästa beskrivningen av händelsen, och definitivt inte den längsta. Men den var först. 

En annan som också förstod värdet av att synas snabbt var Stig Engström. Redan under förmiddagen efter mordnatten ringde han Svenska Dagbladet från sin ateljé på andra våningen i Täbyvillan. Han kontaktade även polisen och anmälde sig som vittne, men det fick vänta till efter lunch. Han följde upp med en artikel i Göteborgs-Tidningen och avslutade med norska Aftenposten. Engström syntes därmed i tre storstadsmedier de första dagarna efter mordet. Han var nu officiellt ett vittne.

Om Engström var gärningsman känns det svårsmält att han frivilligt skulle visa upp sig i media, men det finns faktiskt logik i galenskapen. För det första hade det krävt enorm mental styrka att peka ut en person som Svenska Dagbladet hårdlanserat som ett hjälpande vittne, med all trovärdighet det innebar. För det andra kunde Engström senare säga att vittnen som pekat ut honom sett honom i medierna och blandat ihop allt. Trovärdigheten hade rasat. Vittnet förbrukat. Det ologiska i exponeringen hade blivit logiskt.

Kanske visste Engström detta, han hade trots allt läst vittnespsykologi. 

 

2. Låt inte sanningen stå i vägen för en bra story – och upprepa gärna

Det finns mycket som talar för att det viktigaste med hans historier var att de blev publicerade. Oavsett om det krävdes gissningar, spekulation eller till och med lögner för att nå dit. I Svenska Dagbladet påstod han till exempel att han såg mördaren. Detta tog han sedan tillbaka, men då var artikeln redan publicerad. Han nådde målet, men kanske struntade han i hur han tog sig dit. 

Har man distans till Engströms historier, och ser dem i sina sammanhang och jämför med andra fakta, så är det enkelt att se de logiska luckorna. Men på något sätt lyckades berättelserna bli trovärdiga under 1980-talet. Det är märkligt, men illusory truth-effekten kan förklara. Teorin, som heter sanningsillusion på svenska, säger nämligen att ju fler gånger någonting upprepas desto sannare framstår det. Det som först lät osannolikt hade senare upplevts rationellt, enligt forskningsresultat. Tricket var alltså att säga samma sak många gånger. Och det var precis det Engström gjorde. 

När Expressen i slutet av februari 1987, ungefär ett år efter mordet, publicerade en genomgång av mordplatsens händelser fick Engström lika stor plats och trovärdighet som andra på mordplatsen. Detta trots att hans beskrivningar gick emot deras vittnesmål. Sanningsillusionen vann över rationella tänkandet på Expressens redaktion. Men man var i varje fall i gott sällskap, vilket vi snart kommer se.  

Hans upprepade utspel om sig själv som vittne innebar också att många i media avfärdade honom som en person som bara ville skönmåla sina insatser. Men det stämmer inte. Han upprepade nämligen något ett skrytsamt vittne aldrig skulle göra – en rad misslyckanden. Han hade misslyckats med att uppfatta att det var ett mord tjugo meter framför honom trots två skott, misslyckats med att se mördaren på plats då han tittat på klockan, misslyckats med att springa ikapp poliser som han glömt att ge mördarens signalement till och även misslyckas med att ge samma information till de nära tio poliser som senare var på plats. Allt detta var misstag inget annan vid brottsplatsen var ens nära att göra. Om han verkligen ville försköna sina insatser så gjorde han ett uselt jobb. 

Han lyckades däremot vara så intetsägande och grå att ingen på plats kom ihåg honom som vittne överhuvudtaget, samtidigt som något som liknade hans signalement sågs springande på bakgator. Bort från platsen. 

 

3. Attack är bästa försvar

I början av april, lite mer än en månad efter mordet, bjöd polisen in centrala vittnen till en rekonstruktion. Men Engström var inte en av dem. På något sätt hade polisen inte tagit hans vittnesmål på allvar, och hans story var ifrågasatt. Något måste göras, så han gjorde det han gjort förut, men denna gång med ännu mer energi. Han ringde runt. Och det gav resultat. På bara någon dag hade han lyckats landa intervjuer hos tre av mediesveriges giganter – TT, Rapport och Expressen. Målet var exponering och repetition. Han fick båda. 

Det var nu dags att ta fram ytterligare ett verktyg, ett av de äldsta i medieboken. Han började använda och dra nytta av opinionen. Han valde det säkra kortet att kritisera polisen, något som under denna tid blivit närmast en folksport. Det var dessutom logiskt då de haft fräckheten att inte bjuda in honom till rekonstruktionen. Förutom att han kritiserade polisen för detta, så kompenserade han genom att göra fem egenregisserade rekonstruktioner med journalister i stället. Ännu en gång blev repetition hans taktik och sanningsillusionen kunde fortsätta. 

TT-artikeln var först ut när den publicerades strax innan middagstid den 6 april, och den är intressant. Engström rivstartar nämligen sitt ifrågasättande av polisen genom att helt enkelt påstå att de publicerat fel signalement på mördaren då det var så likt hans eget. Detta sägs emot av polisen senare i texten, och de gör detsamma i Expressen dagen efter. 

Reportaget i Rapport sändes på kvällen samma dag. Här fick han tre generösa minuter att hålla hov inför en miljonpublik. Poliskritiken utvecklades till en metafor då han ansåg att de var dåliga på att lägga pussel då man glömt en viktig pusselbit, nämligen Engström själv. 

Under kvällen fick Expressen en tsunami av poliskritiska samtal, vilket tydligt visade vem som vann mediematchen. Ensamma, engagerade vittnet vann på knockout mot den stora, tröga polisen. Helt enligt medielogiken.

Dagen efter var det dags för samma tidning, Expressen, att följa upp TT och Rapport. Engström började med att förklara varför polisens signalement på mördaren liknade hans eget. Han hade helt enkelt blivit förväxlad med mördaren. Sedan fortsatte poliskritiken, offensivare än någonsin. ”Polisen uppför sig som glada amatörer i denna allvarliga utredning”, konstaterade han i en blandning av uppgivenhet och raseri. Och kritiken skulle följa i fler medier. I Kvällsposten samma dag beskriver han dem som handlingsförlamade och ointresserade medan han i Expressen några månader senare säger att poliserna var i det närmaste hånfulla mot Lisbeth Palme. I tidningen Proletären jämförde han de jagande poliserna med en småskoleklass. Och så här fortsatte det.

Året har nu hunnit bli 1990 och Engström har inte blivit mindre arg. I ett brev till journalisten Sven Anér attackerade han Anna, som vid tiden för mordet var 17 år och skulle bli hyllad för att djärvt och osjälviskt vara en av de första som försökte rädda livet på Olof Palme. ”Åsså har vi lilla Anna” börjar Engström med, och fortsatte, ”och inte var hon sjuksköterska, nej, inte ens undersköterska eftersom hon just hade börjat en undersköterskeutbildning, Innan dess är man sjukvårdsbiträde och då bäddar man sängar och tömmer bäcken.” 

Nästa attack riktades mot första polis på plats som fick det tvivelaktiga nöjet att ansvara för det kaos ett statsministermord innebär. ”Stackars Söderström var inte i form. Snart härefter skulle han bli sjukpensionerad för dålig rygg och andra förslitningar”, kommenterade Engström. 

Detta kunde ha varit en scen från en skolgård där en finnig tonåring mobbar en hälften så stor mellanstadieelev. Men det var Engström, 55 år, grafiker på ett försäkringsbolag. 

 

En osannolik jämförelse och ett nästan ofattbart slut

Att jämföra Engström med Trump är på många sätt en smått surrealistisk upplevelse, där olikheterna kan staplas på varandra. Men om man i dag sätter sig med Engströms pressklipp och förhör framför sig så händer något. Känslan att man redan sett beteendet växer sig allt starkare, men då på Fox news i stället för i svartvita pappersutgåvor av Expressen. Sanningsillusionerna fanns där, alternativfakta likaså. Och om media publicerade något som gick emot dessa mäns uppfattning var fake news förklaringen. Båda strävade efter snabbt använda media och sätta agendan, och precis som Engström var Trump inte obekväm med att tänja på sanningen om det krävdes. Och om inget annat räckte gick de till angrepp, men det som var vittnen och poliser i Engströms version blev minoriteter och politiska motståndare i Trumps. Måltavlorna var olika men strategin densamma. 

Sedan fanns en likhet till. Båda ansågs av många som något av en fjant, en person som tar sig själv på för stort allvar och strör överdrifter omkring sig. Men kanske var det en kritik de enkelt kunde vifta bort så länge de nådde sina mål. Ändamålet helgar medlen – oavsett om man bor på Pennsylvania Avenue i Washington eller på Lahällsvägen i södra Täby. 

Palmemordsutredningen skulle så småningom sluta som den började. Med Stig Engström i media. Den 10 juni 2020 pekade polisen ut honom som misstänkt mördare och i samband med detta lade man ned utredningen. Efter att de spenderat 34 år och 600 miljoner kronor på att förhöra 10 000 personer, gått igenom konspiration efter konspiration, dammsugit marknaden på terrorister, yrkesmördare och andra brottslingar i världens största mordutredning fanns det till slut bara en medelålders försäkringstjänsteman från Täby kvar. Mannen ingen kunde komma runt.

Niclas Karnhill
Presschef, IP Only

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

NetflixFilter

Dela artikeln:

Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.