Linnéa Kihlström: När ska tv-husen sluta exploatera unga människor i reality-tv?

Som född 1990 tillhör jag den första generationen som har vuxit upp med dokusåpor. Förutom prinsessan Dianas död 1997 och diskoteksbranden i Göteborg 1998 så är löpsedlarna och rabaldret kring när SVT började sända ”Expedition Robinson” 1997 ett av mina tidigaste och tydligaste nyhetsminnen.

Själv har jag ägnat stora delar av min uppväxt åt att titta på realityprogram som ”Robinson”, ”Baren”, ”Paradise Hotel” och ”Big Brother”. Men alltid med fjärrkontrollen i ena handen eftersom allt tittande var tvunget att ske i smyg. Mina föräldrar tyckte nämligen att det var olämpligt innehåll för barn i min ålder. Samma uppfattning hade många jämnårigas föräldrar i min omgivning. Trots det hade nästan alla mina klasskamrater, som hade TV3 eller Kanal 5, samma (o)vana. Särskilt kittlande var veckofinalerna, när deltagarna drack som allra mest.

Jag minns hur jag som 12-åring såg ”Baren-Daniel” slåss i Gamla stan med ett järnrör. Det var för övrigt samma år som ”Big Brother”-produktionen lät redlöst berusade Peter kissa på mattan framför sina medtävlande och därefter i sin egen väska med kläder. Ungefär i samma veva gick ”Godzilla”, som gjort sig känd i ”Villa Medusa”, runt och ”ollade” allt i sin väg under ett sent besök i ”Baren”-lägenheten. Efter det gick det rykten i ungefär ett halvår på min mellanstadieskola att killarna i årskurs 6 hade gjort samma sak i matsalen. Sedan dess tar jag aldrig den översta tallriken på bufféer. Något år senare örfilade Carolina Gynning sin dåvarande pojkvän Olivier de Paris i ett direktsänt svartsjukedrama.

Man skulle kunna tro att de nära två decennier som har gått sedan dess gjort att dokusåpavärlden förändrats till det bättre. Men det finns mycket som tyder på motsatsen. För några månader sedan rapporterade Dagens Media om hur Discovery plockat ned en säsong av ”Ex on the beach” Danmark för utvärdering efter att hashtagen #vadvisarni ifrågasatt hur en deltagare tillåts skryta om att han har en superkraft som gör att han kan knäcka ryggraden på kvinnor.

I veckan var det dags igen. Eller förresten, för sex månader sedan – men ingen reagerade på allvar förrän efter att avsnittet nyligen sändes. Och det trots att inspelningen följs i realtid av flera medarbetare med nyktra ögon och att händelsen i efterhand måste ha passerat åtminstone producent, klippare och ansvarig utgivare. Ändå var det först när två kvinnliga ”Paradise Hotel”-deltagare gick ut i Expressen och berättade om sina upplevelser av en annan deltagare, vilka enligt en jurist kan klassas som våldtäkt respektive sexuellt ofredande, som Nent valde att polisanmäla och pausa säsongen. Ett par dagar senare varnas en manlig deltagare i ”Big Brother” för att han vid upprepade tillfällen sagt åt en kvinnlig medverkande att klä av sig trots att hon gång på gång säger nej.

Vad sänder det här för signaler? I vilka andra program hade samma saker accepterats? Vad ska krävas för att tv-husen ska börja ta ansvar över de människor som medverkar i deras program?

LÄS ÄVEN: Övergrepp i Big Brother blir polissak

”Har Nents vd Anders Jensen aldrig tittat på dokusåpor? Hur kan han i så fall inte dragit i nödbromsen tidigare?”

I vad som mest framstår som ett desperat försök att visa krafttag lät Nent vd:n Anders Jensen kommentera att årets säsong plockas ned. Men den enda fråga som kommer upp i mitt huvud är: Har han aldrig tittat på dokusåpor? Hur kan han i så fall inte ha dragit i nödbromsen tidigare?

Inget tv-hus eller produktionsbolag som arbetar med de här programmen kan med hedern i behåll påstå att övergreppsanklagelserna överraskar. En avgörande del i programidén är att erbjuda deltagarna alkohol och fest. Resultatet? Ett socialt experiment där inte sällan unga vuxna exploateras. Bakfulla deltagare pumpas i smärtstillande och vätskeersättning för att orka festa ännu en dag. En del menar att de har varit onyktra i stort sett från castingen till programmets slut. Joakim Lundell, som gjorde sig känd i ”Kungarna av Tylösand”, påstår till och med i sin självbiografi att det första han gjorde på castingen var att kräkas på produktionsbolagets toalett eftersom han var så full. Detta ska dock ha välkomnats av produktionen ”eftersom programmet gick ut på att man ska dricka”.

Det är dags att tv-husen agerar och tar ansvar för sina produktioner. Inte bara för att stoppa kvinnohatet utan också för att upphöra exploateringen av unga människor på bästa sändningstid. Det har hänt att personer som har medverkat i dokusåpor har mått så psykiskt dåligt efteråt att de har valt att ta sitt liv, det mest kända svenska exemplet är från första säsongen av ”Expedition Robinson”. Ska det verkligen behöva ske igen innan någon reagerar?