Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

lördag15.05.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Jan Scherman: Myndighetsmegafonen tog över i pandemirapporteringen

Jan Scherman: Myndighetsmegafonen tog över i pandemirapporteringen

Mediecheferna radar upp förtjänstfulla insatser, med all rätt. Men vart tog granskningarna vägen? undrar Jan Scherman och konstaterar att medierna har blivit en myndighetsmegafon i pandemirapporteringen.

Publicerad: 19 februari 2021, 12:19

Ämnen i artikeln:

Folkhälsomyndighetencoronaviruset

Min pappa var läkare och lärde mig att det viktigaste av allt var att lyssna på patienten. Vår tids tecken har blivit att det inte finns något viktigare än att lyssna på myndigheten, skriver Jan Scherman.

Foto: Getty Images

I slutet av en intervju med presschef Christer Janson frågade jag hur han ser på alla missbedömningar som Folkhälsomyndigheten (FHM) har gjort. 

– Jag vill helst inte kommentera kritik om missbedömningar, svarade Christer Janson först. När jag preciserade med ett av många exempel – att Anders Tegnell avfärdat risken för andra vågen – så kom det symptomatiska svaret.

– Jag tror att hela Europa väntade sig en så kallad klustersmitta. Även vi. Men vi har inte räknat bort en andra våg i någon rapport vad jag vet.  

Detta är ett tidens tecken – vi sade inte det vi sade. Det är en svensk variant av trumpismen. Sanningen devalveras till oigenkännlighet, men kallas aldrig för lögn. Och medierna har svårt att tränga igenom dessa verbala dimridåer.

Min pappa var läkare och lärde mig att det viktigaste av allt var att lyssna på patienten. Vår tids tecken har blivit att det inte finns något viktigare än att lyssna på myndigheten, särskilt FHM, för de har alltid rätt. Spelar snart ingen roll vad myndigheten säger. 

FHM har snart passerat 200 direktsända pressträffar. I pandemins början cirkulerade en bild på Anders Tegnell i sociala medier med texten: 

All makt åt Tegnell.

En fyndig omskrivning av slagordet – all makt åt Tengil! Det var han som var envåldshärskare i Astrid Lindgrens saga om Bröderna Lejonhjärta. Om någon tvivlade på Tengils enmansstyre blåste han i sitt horn så att Katla-monstret vaknade och sprutade eld på undersåtarna. Ungefär som pressträffarna sprutat ord över oss och fått oss att tro att bara vi tvättar händerna så klarar vi oss. Munskydd hjälper föga. Det är bara i andra länder man tror på munskydd. Var är medierna i denna snurriga karusell av myndighetssanningar?

Den långvariga pandemin har ställt medierna inför större utmaningar än någonsin. Reportrar har kastats mellan ständigt nya blixtinkallade presskonferenser. I detta ackordstempo har en del av det journalistiska uppdraget kommit på undantag. Mediecheferna radar upp förtjänstfulla insatser, med all rätt. Men vart tog granskningarna vägen? 

Pandemin verkar fått leden att sluta sig bakom vår egen modell. Inte ifrågasätta och kritisera, i alla fall inte mer än lagom. Det är kris och vi hejar ju alla på det svenska laget. Både granskare och granskade.

De som har försökt säga något i en betydligt mindre, men kritisk, megafon har råkat ut för ett annat tidens tecken.  När 22 forskare offentliggjorde sin kritik på DN Debatt i mitten av april förra året så tyckte media först att det var kul med kritik. Men när forskarna inte gav sig så blev de okul – tjatiga, illojala och allmänt osköna typer. Myndigheter och medier tröttnade och började misstänkliggöra dessa röster. FHM:s högsta ledning hoppade på sina kritiker i aggressiv och nedlåtande ton. Kallade dessa ofta för hobby-epidemiolologer. Därmed sanktionerades ett alltmer brutalt språkbruk, som skapade klickvänliga rubriker i medierna med smittspridning in i sociala medier där vulgariteterna eskalerade för att sedan återvända till offentligheten med hjälp av krönikörer och experter. En elakartad rundgång.

En av kritikerna, överläkaren och professorn i infektionssjukdomar Björn Olsen, gick från medial hjälte till måltavla för allsköns angrepp. Björn Olsen berättar för mig om en intervju med SVT under våren förra året. Det blev snabbt en tryckt stämning. Efter intervjun sade reportern enligt Björn Olsen att ”vi har diskuterat dig på redaktionen, och tycker verkligen inte om dina åsikter”. I radioprogrammet Sommar begick sedan Björn Olsen ett misstag, som alltid straffar sig. I cirka en halv minut kritiserade han media för att ha brustit i sin granskning av den förda pandemi-politiken. Björn Olsen förvisades till mediernas ute-lista. 

När jag pratar med fler forskare och professorer från 22-listan, som nu har passerat 50-talet personer och som organiserat sig i ett Vetenskapsforum, så får jag vittnesbörd om hat och hot som borde få varje genuin demokrat att reagera: landsförrädare, skam för forskarkåren, avskum, försvinn från Sverige och hela vägen till dödshot samt det lite udda att Tor och Oden vet var du finns – hämnd väntar. Arbetsgivare har kontaktas. Liksom familjemedlemmar, vänner och bekanta. Attackerna har varit allom bekanta, men detta hatfyllda smatter och ohälsosamma samhällsklimat har hittills inte bekymrat medierna eller folkhälsans egen myndighet. Jo, vid ett tidigare tillfälle röt FHM-chefen Johan Carlson till och fördömde hatet och hoten. Det han syftade på gällde attacker mot Anders Tegnell.  

”Sanningen devalveras till oigenkännlighet, men kallas aldrig för lögn. Och medierna har svårt att tränga igenom dessa verbala dimridåer”

Presschefen Christer Janson på FHM tipsade mig och andra nyligen om en artikel i Läkartidningen där läkaren och epidemiologen Jonas Ludvigsson framträder. Jonas Ludvigsson hade bestämt sig för att sluta forska om covid-19 då han blivit utsatt för hatkampanjer. Nu hamnade till slut frågan om hur enskilda vetenskapsmän trakasseras på förstasidorna. Även Johan Carlson har fyllt på med uttalanden om hur myndighetens medarbetare tvingas till polisskydd på grund av allt hat. Forskningen är hotad om forskare hotas, menade Johan Carlsson. Till och med statsminister Stefan Löfven har tagit kraftfullt avstånd från påhoppen på FHM:s medarbetare. Bra, att detta avskyvärda lyfts fram i ljuset. Gäller i högsta grad alltmer frekvent och allt grövre hat mot journalister och politiker på både lokal och central nivå.

Men varför lyfts det fram just nu? Varför inte tidigare, när Björn Olsen och hans kolleger smutskastades? Och då FHM själv orkestrerade en del av angreppen. Varför är bara vissa trakasserier förkastliga, och inte andra? 

Presschefen Christer Janson lät för övrigt retweeta ett reportage från Vetenskapsradion med kritik mot en sluten Facebook-grupp där deltagarna riktar hård kritik mot hur Sverige valt att bekämpa pandemin. Christer Jansons något udda agerande lär inte granskas av medierna. Men nu är han JO-anmäld, så det blir statens uppgift att granska sig själv. 

Var befinner sig yttrandefrihetens försvarare i allt detta? Eller är den allt större tystnaden och likriktningen också ett tidens tecken? I tider av kris så håller vi ihop och då får kritik och granskning vänta, i alla fall se till att hålla sig på lagom nivå. Eller?

Nyligen ändrade regeringen i ett dokument på sin hemsida. Strategin för att bekämpa pandemi blev plötsligt ”att minska smittspridningen i samhället”. Tidigare stod det ”minska takten på smittspridningen”, det vill säga att platta till kurvan så att inte väldigt många blir sjuka samtidigt. 

Det är den så kallade flockimmunitetens filosofi, som FHM har förnekat att man tillämpat fast man talat och skrivit om den. Släppa upp smittspridning på lagom nivå, med lagom många sjuka och lagom många döda. Nu har socialministern Lena Hallengren sagt att denna urkundsförfalskning har rättats till. Ministern vet inte hur det blev som det blev. Men säger att det var ett misstag, vilket man kan undra hur hon vet, när hon inte vet hur det gick till. 

Vi är tillbaka där jag började. Maktens egenhändigt skapade nysvenska, som medierna tycks ha så svårt att tränga igenom. Alltså, jag har inte gjort det. Förmodligen har ingen gjort det. Det bara blev som det blev, vilket vi rättat till. För det vi gör är alltid det rätta.  

Låt oss vända blad och gå vidare, som kungen skulle formulerat saken. Nu var det socialministern som talade i liknande termer när hon blev intervjuad om ändringen i regeringens strategidokument. Vid nästa kris så gör vi som vi gjorde vid den förra, för så har vi gjort förr. Och alla misstag glöms i takt med tiden. Eller begravs i kriskommissioner, som ministrar, myndigheter och medier unisont glömmer. Minnet är ibland så kort att många inte minns att Anders Tegnell dissade risken för en andra våg. Det var ungefär ett halvår sedan. För ett år sedan sade Johan Carlson att coronaviruset inte kommer att spridas i Sverige. Glömska är inte ett tidens tecken. 

Det verkar vara en tradition.

 

Jan Scherman
Diversearbetare

 

 

Dela artikeln:

Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.