Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Jan Emanuel Johansson: ”Berätta inte för läsaren vad den ska tycka”

Agendajournalistik styr bort läsaren från att göra egna bedömningar. Resultatet blir att trovärdigheten faller. Det skriver debattören och entreprenören Jan Emanuel Johansson – och illustrerar problemet genom att svara med samma mynt.

Publicerad: 16 april 2021, 12:14

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

”Om journalistiken blir en del av vad journalistiken har att bekämpa, såsom censur och osynliggörande, eller demonisering av åsikter och samhällsgrupper, så blir journalistiken lidande”, skriver Jan Emanuel Johansson.

Foto: Daniel Johansson


Ämnen i artikeln:

Jan Emanuel Johansson

Journalisten tittade på mig med flackande blick. Han hade en hundkoppelliknande kedja runt halsen med en handflatestor bricka där en dödskalle med blixtar runt tonade fram. Svarta, extremt tighta jeans. Jag undrade lite hur han fick på sig dem. Till detta ett par svarta smutsiga kängor. Han sa att han också var orolig över hur otryggt allt blivit. Detta i en diskussion kring migration. 

Jag blev skeptisk redan första gången han ringde. Han lät märklig på rösten. Jag googlade honom. Det verkade som att under de år han jobbat som journalist så hade han hoppat runt.

”Vad texten gör är att styra bort läsaren från att göra egna bedömningar och avvägningar. Agendajournalistiken börjar ta form.”

I texten ovan har jag påverkat läsarens bild av journalisten. Läsaren har fått ett filter för hur den ska läsa resten av texten. Det som står är inte osant. Det är nödvändigtvis inte ens vilseledande. Det är bara irrelevant, och medvetet negativt. 

Tidningen han ringde ifrån har en radikal vänsterprofil. De säger sig vilja ”avslöja” det bruna. ”Vi granskar #blåbrunt” är deras slogan. De kallar privat vård och omsorg ”sjukt”. Ingen ska kunna profitera på det offentliga och skattebetalarnas pengar. Samtidigt har tidningen flitigt tillskansat sig bidrag och stöd från det allmänna genom presstöd. På ett utstuderat vis har de kallat sin tidning för lokaltidning enbart för att kunna få ännu mer bidrag. På så sätt manipulerar de systemet och har kunnat dra in 23 miljoner av skattebetalarnas pengar årligen. 2014 skrev tidningens ledarskribent och numera chefredaktör: ”Jan Emanuel förkroppsligar allt som är sjukt med välfärdsindustrin”. Det året skattade tidningen 48 000 kronor på de 23 miljonerna de fick av skattebetalarna. 

Faktamässigt finns mycket lite att klanka ner på i texten, om ens något. Men det är också enkelt att utläsa min berättarröst. Den har en talbubbla som säger att tidningen inte är att lita på. Att de som driver den har dubbelmoral och närmast kringgår lagen i hur de nyttjar bidrag och stöd. Vad texten gör är att styra bort läsaren från att göra egna bedömningar och avvägningar.

Agendajournalistiken börjar ta form.

”En skicklig agendajournalist lindar in sitt budskap så att läsaren tror sig själv kommit fram till att den som journalisten vill att läsaren ska tycka är ond, är just ond.”

Det är bara en ytterligare del jag ska få in. Citaten. Medias makt över intervjuoffret. Media brukar ofta erbjuda den intervjuade att få sina citat upplästa. Men vad ska den intervjuade med det till? Många citat kan placeras i nästan vilken situation som helst. 

”Kan ju ses som muta, men det skiter jag i”, sa journalisten innan han plockade på sig dyra kosttillskott och träningskläder. Han tittade nöjt på sin nya hoodie och sedan ner i påsen på den stora burken med vassleprotein. Man kunde nästan se hur han tänkte: ”Gratis är gott”. Ungefär som tidningen ser på skattepengar tänkte jag för mig själv.

Agendajournalistikens budskap är givetvis olika, men har det gemensamt att det går ut på att berätta för läsaren vad de ska tycka. En skicklig agendajournalist lindar in sitt budskap så att läsaren tror sig själv kommit fram till att den som journalisten vill att läsaren ska tycka är ond, är just ond. Den mindre skickliga gör det mer tydligt. 

”När läsaren inser att texten som förväntas spegla en opartisk verklighet främst speglar journalistens verklighet, så faller trovärdigheten.”

Jag har i mitt exempel utgått från ett verkligt reportage som skrivits om mig och vänt det mot journalisten. Men kärnfrågan är större än mina erfarenheter, frågan är huruvida agendajournalistik skadar journalistiken? Jag tror så. När läsaren inser att texten som förväntas spegla en opartisk verklighet främst speglar journalistens verklighet, så faller trovärdigheten. 

Om journalistiken blir en del av vad journalistiken har att bekämpa, såsom censur och osynliggörande, eller demonisering av åsikter och samhällsgrupper, så blir journalistiken lidande. Journalistik kan förstås vara åsikter, men då förs åsikterna traditionellt inte fram mellan raderna eller genom en berättarröst i en redaktionell text som anspelar på att vara saklig, utan som en ledare, krönika eller debattartikel.

”Lippmanns uppfattning påminner om dagens agendajournalistik. Då folk inte begriper sitt eget bästa så är det bäst att ha en berättarröst som instruerar hur de ska tänka.”

Jag tror att vi kan se en historisk schism mellan agendajournalisten och samhällsjournalistik. Under tidigt 1900-tal när den moderna journalistiken så som vi känner den grundades, så menade författaren Walter Lippmann att journalistikens roll var att översätta elitens budskap till den allmänhet som inte hade förstånd att ta till sig större mängd eller mer komplicerad information. När sedan allmänheten blivit upplyst via journalistens tolkning av elitens budskap så kunde den rösta på ett klokt sätt. 

Lippmanns uppfattning påminner om dagens agendajournalistik. Då folk inte begriper sitt eget bästa så är det bäst att ha en berättarröst som instruerar hur de ska tänka. 

Lippmann hade sin motpol i filosofen John Dewey som tvärtom menade att folket mycket väl hade förmåga att förstå vad den tidens politiker sa. Dewey såg inte bara att information inte behövde översättas och tolkas för att folket skulle förstå, utan att folket till och med kunde ta in olika former av information och skapa sig en egen uppfattning. Journalisternas uppgift var att opartiskt beskriva möjliga konsekvenser av politikernas förslag och sakligt lyfta fram det. Enligt Dewey så är dialog, debatt och konversation hjärtat av vad en demokrati är. 

Någon som fört vidare Deweys tradition är den legendomspunne tidigare chefredaktören på Washington Post, Marty Baron. Han tog avstånd från den yviga och svulstiga journalistiken och förordade den faktabaserade. Han sa att ”den främsta plikten är att ställa makten till svars”. Gärna kritiska frågor, men inte att översätta dess budskap. Inte frånta läsaren dess möjlighet att bilda sig en egen uppfattning. 

Agendajournalistik ger uttryck för en känsla journalisten strävar efter att föra över på läsaren. Marty Baron sa: ”Jag tror inte vi behöver uttrycka känslor.” Det vill säga låt läsaren skapa sig sin egen bild utifrån den realitet som är. 

2017 lanserade Marty Baron mottot: ”Demokratin dör i mörkret.” Det står numera på varje förstasida av Washington Post. När den tredje statsmakten inte längre har som fokus att ställa makten till svars, utan att istället driva igenom sin egen tes och frånta läsaren dennes förmåga att skapa sin egen bild, då hamnar vi i det mörker Marty Baron skriver om. 

Vi har något viktigt att rädda genom att inte berätta för läsaren vad den ska tycka. 

Jan Emanuel Johansson
Intern (S)-opposition. Konservativ Vänster.

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

Jan Emanuel Johansson

Dela artikeln:

Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.