Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Jan Scherman: ”Fokus legitimerar hatet mot journalister”

Vem ska bry sig nästa gång journalister hatas på sociala medier när en av landets finaste tidningar upphöjt hat till ett väl avvägt begrepp för att beskriva någon man inte gillar? Det frågar sig medieveteranen Jan Scherman och drar bland annat paralleller till Donald Trump och Hanif Bali: ”Hat är explosivt och ligger farligt nära begreppet hot”, skriver han.

Publicerad: 14 juli 2021, 09:11

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Vad blir nästa grej för att få en krönika att klicka?, frågar sig Jan Scherman.

Montage: Bakgrundsbild: skärmdump Fokus


Ämnen i artikeln:

FokusAnnie Lööf

Vad händer när medierna själva väljer att trappa upp ordbruket och gör det till en vardagsvara att i text ”hata”. Alltså, orden – ”jag hatar”. Och så en utpekad person. Ungefär som tidningen Fokus skribent Anna Björklund nyligen gör i en krönika där just hat-ordet används för att beskriva skribentens känslor inför centerledaren Annie Lööf.                                                                      

Vem ska bry sig nästa gång journalister hatas på sociala medier när en av landets finaste tidningar upphöjt hat till ett väl avvägt begrepp för att beskriva någon man inte gillar? Vad blir nästa grej för att få en krönika att klicka? Ska hatordet kombineras med några svordomar? Eller varför inte ett och annat könsord. Men framför allt, hur ska media med någon trovärdighet gå till storms mot dem som allt oftare verbalt hatar just journalister? 

Min första tanke när jag läste Anna Björklunds krönika blev att chefredaktören Jon Åsberg måste sovit, vilket betyder inte hunnit läsa inlägget. Sådant slarv förekommer, även om medierna själva anser sig ofelbara och kliniskt prickfria.

Jag känner förresten till Åsberg sedan han som affärskonsult ringde mig som nybliven börs-vd på TV4 och erbjöd mig rådgivning i syfte att göra TV4 lönsamt. Det var många år sedan, men vi har språkats vid lite då och då sedan dess, och jag har lärt känna ex-konsulten som en pragmatisk person. 

Därför misstänker jag att han missade att kolla texten. 

För bortsett från själva hat-ordet så imponerar nämligen inte Anna Björklund utläggning om Annie Lööf. Om man inte gillar någon så är ett av retorikens klassiska grepp att ändå verbalt försöka tycka om personen. Ivrigt leta efter förtjänster som kontrasterar bristerna, för att sedan på slutet notera att man misslyckats. Personen går inte att gilla, låg likeability. 

Men inte ens det enkla stilistiska greppet förekommer. 

Till yttermera visso är väl Annie Lööf just nu den mest illa omtyckta politikern. Hade varit intressant att försöka få en nyanserad reflektion av vad det kan tänkas bero på. Hur har drevet mot Annie Lööf uppstått, vilka har varit drevkarlarna och varför? Varför har inte löftessvikaren Ulf Kristersson angripits lika hårt. Eller Stefan Löfven, som förhandlat bort en rad socialdemokratiska förstahandsfrågor. Eller ännu mer intressant, hjältinnan Dadgostar som fram till frågan om marknadshyror varit med om att stötta regeringen i fråga efter fråga som partiet ogillar. 

Men icke. Här fläskar denna Anna Björklund på den som redan ligger. Inte särskilt imponerande. Och i mitt tycke föga läsvärt. Det är ju sällan stilfullt att slå på den som är nere för räkning. Det brukar inte tillföra särskilt mycket oväntade tankar. Bara mer blodvite.

Men om nu Fokus chefredaktör Jon Åsberg verkligen läst nämnda krönika innan den gick till offentligheten så undrar jag vad han tänkte. Frågan blir tyvärr hängande i luften – obesvarad. Åsbergs försvar av publiceringen ger ingen vägledning då den tillhör det där vanliga mediechefsblurret om att allting var rätt och riktigt samt att här har inget fel begåtts. 

Ordet är fritt, eller som Åsberg uttryckte saken, att Fokus är en slags kyrka där det är högt till taket så länge det som skrivs är lagligt. Åsberg säger sig vara glad för all uppmärksamhet krönikan givit upphov till. Ordbruket spelar ingen roll. Och konsekvensen är totalt ointressant.

Det är i all enkelhet beklämmande att ta del av Åsbergs försvar. Jag är personligen bottenlöst besviken på mediechefers outsinliga självgodhet. Här göres inga fel. Det är bara alla andra, de som medierna granskar, som gör fel och som bör pudla, avgå eller kanske ännu hellre med Fokus nya språk – stick och brinn! Det finns inte ens utrymme för att försiktigt antyda att frågan om hat-ordet är värd att diskutera. Kanske till och med problematisera.

Icke sa Nicke.

Mina invändningar mot att låta ordhatet få redaktionell plats kan säkert avfärdas som ett infall av politisk korrekthet. Men jag står ut med att bli pådyvlad detta så flitiga sätt att avfärda den som har invändningar mot något som en del tycker är ett fräckt, provokativt och nytt sätt att analysera en partiledare i en personlig krönika. 

Så här i all enkelhet:

Vi har i flera år och med all rätt förfasats över hur tonläget blivit alltmer aggressivt i det offentliga samtalet. Både på sociala plattformar och i väletablerade medier. 

Det är svårt att i sammanhanget tänka bort Donald Trump så låt oss börja där. Det var ju han som tydligare än någon annan politiskt ledare eller frispråkig krönikör gav det vulgariserade hatet ett ansikte. Jag minns Trumps tal dagen efter att han installerats som president i januari 2017. Trump talade inför ett stort antal chefer och medarbetare på CIA och hade journalister som sitt primära hatobjekt. Trumps ord ordagrannt:                                                                                                           ”I have a running war with the media. They are among the most dishonest human beings on Earth.”

CIA-publiken applåderade och skrattade. 

Just explosiva ord som riktar sig mot vissa yrkesgrupper, grupper eller enskilda personer har en förmåga att skapa en egen inneboende negativ rörelse. Det börjar som en virvelvind som lätt växer till en tornado. Trumps frontalangrepp på media fungerade. 

När jag själv senare samma år 2017 intervjuade chefen för det stora mediemuseet ”Newseum” i Washington hade orden hunnit bli hat och övergått i en och annan handling. Newseums vd Lata Nott berättade om en lokaltidningsreporter som intervjuat en delstatspolitiker. Reportern upprepade samma fråga ett par gånger och fick då en smäll på käften. Folk runtomkring applåderade.

Det är den logiska kedjan av verbal eskalering som övergår i fysiska handlingar. Virvelvinden som blir tornadon. Detta har ju propagandachefer och politiska ledare i historisk tid varit väl förtrogna med. Första steget är verbal uppvigling där man misskrediterar någon, några eller allra helst en definierad grupp.  Dagens kommunikationsdirektörer och politiker vet detta lika bra som sina föregångare. Trump gav sig inte bara på journalisterna, utan också det han plägade stämpla som ett politiskt etablissemang i Washington. Närmast en maffia som tänkte på sig själv och inte på folket. Den misskrediteringen fungerade också. 

Politikerförakt är en jordmån där hat lätt börjar gro. Precis som journalistförakt. När politiker själva vulgariserar språket så legitimeras hatet mot dem som är måltavlorna. Man skulle kunna kalla det för Hanif Bali-metoden. Alltså moderaten som gjort det till en affärsidé att spy ur sig angrepp mot framför allt politiska motståndare. Moderatledaren Ulf Kristersson har låtit honom hållas alldenstund följarskaran är stor. Balis hatobjekt får sedan finna sig i att bli översköljda av otidigheter på nätet. 

Spelar detta någon roll, och har det någon betydelse att en krönika i tidningen Fokus ger sig på Annie Lööf med hat-ord? 

Ja, jag vill påstå det. Till och med mycket bestämt. Om medierna själva deltar i denna verbala eskalering så händer något. Det blir ännu ett sätt att legitimera att det är helt i sin ordning att i ord säga till vem man vill att ”jag hatar dig”. Det är inte detsamma som ogillar, delar inte dina åsikter, anser att du svikit, du har förlorat mitt förtroende eller jag tycker inte om dig. 

Hat är explosivt och ligger farligt nära begreppet hot, som kan vara direkt olagligt. Gränserna flyttas inte av en enskild krönika, men när den blir en del i mängden så trycker den på åt det hotfulla hållet. Det civiliserade samtalet med antagonistiska ståndpunkter blir ociviliserat. 

Just journalister vet vad det innebär att få hatet över sig.  Den smattrande Twitterkörerna, Facebooks kanonader eller mejl direkt till den egna brevlådan. I den journalistiska världen vittnar journalister om självcensur för att man inte vill ta risken att få hatorden över sig.  Det betyder att en reporter avstår från att ta tag i ett ämne för att det per automatik utlöser hat – ”jag hatar dig-syndromet”. 

Detta är ytterst illa. 

Det är bland annat därför som Fokus krönika inte bara är ett vanligt och enkelt klavertramp. Krönikan är som en bumerang som slår tillbaka mot medierna själva som fått se sina medarbetare bli alltmer hatade år efter år. Inte bara på sociala medier. Trumpisterna är inte bara Donald Trump. De är många andra, och det är klart att de nu gillar att en krönikör hatar en politiker. Den verbala nivån är både etablerad och legitimerad. Det är oavsett Jon Åsbergs försvarstal Fokus-effekten. Hat-ordet mot den utpekade Annie Lööf går faktiskt rakt igenom kyrkotaket. Fint Fokus!

Jag fortsätter mitt politiskt korrekta resonemang. När jag 2018 producerade tv-serien ”Länge leve demokratin” för SVT och lät Novus ställa frågor till alla 349 riksdagsledamöter så visade sig att drygt 60 procent av ledamöterna regelbundet utsattes för både hat och hot. Många av de tillfrågade påverkades negativt av trakasserierna, vilket innebar att de, precis som självcensurerande journalister, drog sig för att ta upp känsliga frågor som de visste skulle utlösta hårda reaktioner.

I den intensiva diskussionen om regeringens pandemi-politik har flera kritiska forskare vittnat om hur hatet eskalerat. Det går att peka på detta växande samhällsproblem i yrkesgrupp efter yrkesgrupp. Lärare, läkare, handläggare, tågpersonal, taxichaufförer och snart vem som helst var som helst.

Vem, vilka ska med trovärdighet nu agera mot denna samhälleliga röta som tär på demokratins kanske mest grundläggande egenskap – en anständig och respektfull diskussion där olika kan mötas, inte likvideras? 

Nu tycker säkert Fokus Jon Åsberg att jag både överdriver och tappat tråden. Men där är vi i så fall oense. Varför fortsättningsvis uppröras över moderaten Hanif Bali? Varför bry sig om Trumps nästa utfall när han ska kandidera till presidentjobbet igen? Varför reagera om Ebba Busch anklagar regeringen för att med avsikt låta människor dö i covid-19? Allting är tillåtet. Den bortre gränsen för vad som är rimligt att säga om någon annan flyttas nu allt längre ut i periferin av medierna själva. 

Allt detta insåg för övrigt härskarna i Oceanien för längesedan. I detta lands Sanningsministerium bestämde de styrande över ordens innebörd, och här fanns särskilda beslutsfattare som avskaffade onödiga ord. Nyanser platsade nämligen inte i ordbruket i George Orwells 1984. Här betydde krig faktiskt fred. Alltmedan hat stod för hat, och rätt att förgöra någon eller ett helt land. Orwell var varken den första eller sista som kommit att inse att ord är som skarpladdade vapen. En handgranat, en kulspruta, en stridsvagn och hela vägen vidare till massförstörelsemissilier.

Redan när jag gick i enhetsskolan, som det hette på min tid, så visste skolväsendet att det vara viktigt att vårda orden. I min betygsbok, som målsman skulle underteckna efter varje läsår, fanns ett litet appendix med ordningsföreskrifter. Den femte paragrafen löd:

”Du skall använda ett vårdat språk och undvika svordomar och annan råhet i ditt tal”.

Jag tillhör inte dem som tycker att allting var bättre förr. Bara ett och annat. Men att försöka civilisera tilltalet människor emellan, och att anse att det är en del av vår uppfostran och utbildning, är väl så klart ett extremt politiskt korrekt påstående.

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Jan Scherman

Diversearbetare inom media

Ämnen i artikeln:

FokusAnnie Lööf

Dela artikeln:

Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.