Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Söndag20.09.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Nyheter

"Något måste ändras, annars dör jag"

Publicerad: 5 Augusti 2011, 10:57
Uppdaterad: 6 December 2015, 15:03

Sydsvenskans utrikesredaktör – tillika vinnare av Stora journalistpriset 2009 – Kinga Sandén slutar. För dagensmedia.se berättar hon om stressen som hotade att leda till permanenta hjärnskador.


Ämnen i artikeln:

Sydsvenskan

Kinga Sandén kom till Sydsvenskan våren 2006. Innan dess hade hon bland annat varit på Dagens Nyheter och Quick Response. 2009 vann hon Stora journalistpriset som årets förnyare.

Vad många inte visste var att Kinga Sandén just då var sjukskriven. Stressen hade blivit för mycket och med den kom eksem, sömnlöshet och dödsångest.

– Jag sa till tidningen att något måste ändras. Annars kommer jag att dö och det blir pinsamt för alla. I vår bransch går det aldrig att ta det lite lugnare. Det finns aldrig färre sidor att göra. När företagsläkaren följde upp mig sa han att jag kanske kunde få en avskärmad plats med lite fler krukväxter. Då tittade jag på honom som om han var dum i huvudet. Jag måste ju sitta mitt i, annars kan jag inte göra mitt jobb som utrikesredaktör. Och det kanske jag inte borde ha varit heller.

Hon berättar att hon inte längre visste vad hon skulle göra när hon satte sig vid skrivbordet på jobbet, samtidigt som läkaren hotade med permanenta hjärnskador.

Efter en semesterresa till Buenos Aires stod det klart vad som behövde göras. I morse publicerade Kinga Sandén ett långt blogginlägg där hon berättar om sjukdomen och att hon tar tjänstledigt från Sydsvenskan. Planen är att sluta helt.

Hon är dock noga med att påpeka att berättelsen om stress i huvudsak gäller nyhetsjournalistiken och att det inte går att peka fingret på någon specifik person som är ansvarig för att journalister blir utbrända.

– De som blir sjuka är ångestdrivna, överambitiösa narcissister av precis den sort som mediechefer älskar. Vi lever av bekräftelse och tillfredsställelsen att göra ett fruktansvärt bra jobb och det är klart att cheferna väljer en sådan person. Det finns ett inbyggt fel i hur den här branschen fungerar, men det går inte att peka finger och säga vem som ska lösa problemet, säger hon till dagensmedia.se.

Samtidigt blir det journalistiska uppdraget lidande av det rådande arbetsklimatet.

– När människor står på toa med näsblodet rinnandes utan att ha sovit på tre dagar är det klart att det blir haverier. Jag tror att vi kanske inte alla gånger lyckas helt bra med uppdraget vi har gentemot läsaren.

Hur har reaktionerna varit?

– Jag har fått väldigt många reaktioner från folk som har berättat om liknande situationer. Både från journalister, som jag visste mår dåligt och från journalister som jag inte alls trodde mår dåligt. Jätteframgångsrika reportrar, redigerare, fotografer och mediechefer har hört av sig och berättat hur dåligt de mår, säger hon och fortsätter:

– En av de mest lovande skribenter jag sett på flera år och som är otroligt duktig i början och i början av sin karriär hörde av sig och berättade att hon också varit sjuksriven och att hon aldrig kommer upp i sin fulla kapacitet igen. Det är min erfarenhet också, och det är en arbetsskada. Det är hjärnan vi jobbar med och pajjar den får vi leva med det.

Kinga Sandén är trots allt vid glatt humör och skrattar mycket under intervjun. I september flyttar hon till Buenos Aires för att arbeta som frilansjournalist. Hon berättar att hon inte längre bara identifierar sig med sitt yrke. Att hon är en person även utan titeln som journalist.

– Jag gör inte det här för att jag vill bort från Sydsvenskan. Jag arbetar gärna som reporter eller något annat där, bara det inte innebär så mycket ansvar. Det här gör jag för att jag vill flytta till Buenos Aires för att det är världens roligaste stad. Där kan jag bara vara mig själv utan att vara en lovande typ som fått något fånigt pris, säger hon och fortsätter:

– Kanske fungerar det inte att jobba som frilansjournalist, men planen är att det ska funka. Annars jag tänkte jag att jag kan laga mat också. Jag har jobbat i restaurangbranschen förut och då stod jag också och blödde näsblod och svor att jag aldrig skulle gör adet här igen. Men poängen är att det inte längre är viktigt för mig att identifera mig med mitt yrke. Journalistik är jätteviktigt för mig, men jag måste inte göra det hela tiden.

Dante Thomsen

Ämnen i artikeln:

Sydsvenskan

Dela artikeln:


Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.