Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Måndag01.06.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Medievärldens bloggarkiv

Vilket ansvar har du för kollektiva övertramp?

Publicerad: 26 Augusti 2010, 10:59


Vilka bär egentligen ansvaret för uthängningen av anmälaren i fallet med Wikileaks grundare Julian Assange? Vilket ansvar har exempelvis Medievärlden?

I Björn Afzelius låt Vem mördade Carlos ställs frågan om det är  dörrvakten, polisen, gästerna, läkaren, häktesvakterna, obducenten,  eller tingsrätten som är skyldiga, eller var det ett kollektivt mord?,  låten slutar i en fråga.

I efterdyningarna av publiceringarna om Wikileaks grundare Julian  Assange finns en uthängd och sjukskriven anmälare, och det är lätt att  utse Bernt Hermele till boven i dramat, eftersom han som ansvarig  utgivare låg bakom den omstridda namnpubliceringen. Men hur hade det  sett ut om han inte publicerat. Och hur hade de sett ut om ingen hade  skrivit om hans publicering?

Expressen publicerade världsnyheten att Wikileaks grundare  anhållits misstänkt för våldtäkt. Givetvis hade inget ont drabbat  anmälaren om det inte varit för den publiceringen, men det är en rimlig  publicering eftersom Julian Assange är en superkändis som blivit det i  egenskap av försvarare av demokrati och mänskliga rättigheter och att  han i hög grad själv sökt uppmärksamheten.

Bernt Hermeles sajt publicerade namnet på anmälaren. En  publicering som med all rätt väckt ett ramaskri bland andra utgivare.  Men han var inte ensam. Namnet fanns redan ute på bloggar och på  internetforum som Flashback.

Medievärlden, Journalisten och andra skrev om namnpubliceringen  och gjorde den därmed känd i en större krets än den som läser den  aktuella nyhetssajten. Att vi inte skrev ut namnet på sajten är mest en  tom gest. I ärlighetens namn är vårt bidrag till att sprida detta  ungefär lika stor om vi anonymiserar varenda detalj som om vi bara  länkar direkt till artikeln. För läsaren är fortsättningen ändå bara en  Googlesökning bort.

Sedan har vi de medier som återgivit detaljer om anmälaren och  omständigheterna kring den misstänkta lagöverträdelsen, men utan att  publicera namnet. Som i den här krönikan i Journalisten som återger  intima uppgifter från Guardian. Dessa publiceringar bidrar också till  publicitetsskadan, även om de inte i sig pekar ut personen. I vissa  uppmärksammade fall väljer några medier att publicera namnet och andra  att inte göra det, och då blir den samlade publiciteten lätt både  identifierande och snaskig, när de som identifierar håller sig till  fakta och de som anonymiserar spekulerar fritt.

Sedan har vi alla de som kommenterar artiklarna i alla dessa  steg. Kommentatorer som inte sällan bidrar till utpekningen och förvärrar  publicitetsskadan genom allt från explicita anklagelser till inlindade  insinuationer. Här ställs man som utgivare i en knepig sits där valet är  att tysta kritiska och ifrågasättande röster eller riskera att bidra  till en unken tradition av att ifrågasätta personer som utsatts för  övergrepp.

Kärnfrågan är hela tiden hur mycket hänsyn man ska ta till vad  andra gjort eller förväntas göra. Å ena sidan är det orimligt att varje  utgivare ska ha koll på allt annat som publicerats i fallet. Å andra  sidan är det orimligt att man som utgivare inte ska förhålla sig till  den verklighet som betyder allt för den som utsätts.

Hur ska man som publicist förhålla sig till att namnet på en  person som hamnar i mediefokus sällan är skyddat, särskilt om det i  framtiden också kommer att gälla personer som anmäler brott?

Kan det på sikt leda till att anmälare av brott behöver ett skydd liknande meddelarskyddet?

Vill man göra det lätt för sig kan man hävda att allt ansvar  faller på den som publicerar namnet, men det finns ett glidande gräns  mellan att prata i ett fikarum, i ett stängt forum, i ett halvöppet  forum, på en blogg med begränsad läsekrets, i ett öppet forum eller på  en redaktionell sajt.

Jag håller med Paul Frigyes, Robert Rosén och andra som skrivit att det behövs  en ny pressetik, som utgår från det nya medielandskapet. Och jag tror  att en grundläggande premiss måste vara att utgivaren i högre  utsträckning betraktas som en del i en större helhet.

Axel Andén

axel.anden@almatalent.se

Dela artikeln:


Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.