Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Tisdag29.09.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Medievärldens arkiv

Yttrandefrihetens element är inte enbart text

Det pratas om att yttrandefriheten är i gungning om inte presstödet förändras. Ett moderniserat stöd bör värna den kvalitativa bildjournalistiken, skriver PFK:S ordförande Mia Karlsvärd.

Publicerad: 30 November 2015, 12:13

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


Sitter i ett flygande plan på väg mot USA i en hastighet av 900 km/h. Jag tittar på en film i flygplansstolen, när tidens snabba förändring inom media kommer ikapp mig.

Jag fryser och stannar upp i tanken.

Jag har precis sett sluter på filmen ”The secret life of Walter Mitty” . Filmen där tidningen ”Life” ger ut sin sista pappersutgåva. På omslagsbilden av det sista magasinet sitter en kopist. Genom en lupp tittar han på foto-negativ.

Rubriken på omslaget är ”Dedikerad till de som skapat tidningen”. Då brister det. Jag tänker på alla fotografer som fått lämna svenska tidningshus. Att mediehusen ska stå utan bildberättare gör så ont. Så ont att jag gråter. Först faller tårarna stilla. Sedan förvandlas de till ett hulkande, och växer till en stor sorg. Jag sitter här i flygkabinen och mitt yrkesliv snurrar vilt i mitt huvud.

Jag minns tillbaka.

Jag minns hjältarna som jag såg upp till som nykommen 20-årig fotograf. Jag sitter här i den mörka flygplanskroppen och tänker på mörkrummet där bilder framkallades. De som varje dag gav sig ut på uppdrag tillsammans med den pålästa reportern. Själva fick de oftast bilresan till att förbereda sitt uppdrag. De kom tillbaka till redaktionen med bilder som berättade mer än vad 1 000 ord kan säga.

Jag började min tidnings karriär som kopist. Ibland fick jag äran att göra ut mina hjältars negativ. Framkalla deras rullar, och sedan se deras bilder växa fram i framkallningsvätskan.

Fotografer som oavsett tid på dygnet åkte ut på uppdrag. Fotografer som chefer visste att de kunde ringa in när som helst. Reste sig upp från sina privatliv och åkte och tog ögonblicksbilderna som idag är historiska ögonblick. Hungern att få sin bild på ettan. Att få fylla ett uppslag med flera berättande bilder, eller en bild som sa allt. Sporten att fånga det rätta ögonblicket. Att i timmar stå vid isen, i regnet vid fotbollsgräs eller spottande speedwaygrus. Hjältar som troligen sett kameran som sitt vapen att bidra till yttrandefriheten och visa det som skett. För att alla skulle kunna se vad som hänt där och då.

Att stanna tiden, eller dra tillbaks klockan är för sent nu. Tidningarnas ledare har bestämt att bildberättandet får ta ett steg tillbaka i besparingstider. Tidningar kommer inte att ha råd att anlita frilansande fotografer. De som kommer att ta bilder från och med nu är de som prioriterats att vara kvar i mediehusen. En del av dem är fotografer. De flesta är reportrar som fortsättningsvis får åka ut själv i bilen. Utan någon kollega att resonera med om upplägget av reportaget.  Så är det redan på många redaktioner från norr till söder. Ibland fungerar det utmärkt. Ibland sämre.

Att skära ner är säkert en nödvändighet i detta nu. Men hur bygger vi upp nya tidens medier?  Vi vet alla att bildens värde är starkt. Att bilder- rörliga och stilla är framtidens media.

Det pratas om att yttrandefriheten är i gungning om inte presstödet förändras. Men yttrandefriheten element är inte enbart text. Kravet för presstöd, bör också läggas på att värna om den kvalitativa bildjournalistiken.

Mia Karlsvärd, ordförande Pressfotografernas Klubb Sverige

Axel Andén

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.