Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Onsdag02.12.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Medievärldens arkiv

Vart tar miljöjournalistiken vägen?

Publicerad: 16 September 2004, 09:37

Att vara miljöjournalist i dag är, tror jag, att röra sig i en tätvuxen djungel av målformuleringar, som det är ytterst svårt att göra bra artiklar av.


Vad är miljöpolitik i dag? Den bild gemene man får av miljöpolitiken är nog att den består av olika miljöpartistiska utpressningsförsök i slutspurten av den årliga budgetförhandlingen. Medierna skriver gärna om exakt vilken stadsjeep Peter Eriksson kör i sin vildmark och hur höjda bensinskatter slår mot befolkningen.
Förmodligen är miljöpartiet en av de rörelser som         i dag, tyvärr, bidrar mest till att minska miljöengagemanget hos breda folklager, i synnerhet i landsort och på landsbygd. Partiet har ett underbart ekologiskt engagemang, jodå, men det är berövat de flesta insikter om fördelningspolitiska konsekvenser av sina förslag.

Var är alla miljöjournalister
på tidningarna som skulle kunna ge fördjupade bilder av vad som äger rum – både i ekologisk och i social och politisk mening? På tidningsredaktionerna prioriteras inte miljöjournalistiken särskilt  mycket och utan att jag har några siffror är i alla fall min känsla entydig:
Miljöjournalistiken har i dag ingen viktig roll i medierna. Dess roll förefaller ha minskat på senare år, ungefär i enlighet med den logik som drev ut arbetslivsreportagen till förmån för ekonomisidorna (se min förra krönika i Pressens Tidning 10/04).

Vilka är huvudförklaringarna
till att miljöjournalistiken blivit så egendomligt lam och passiv? Jag tror att det finns många. En är att allt tidningsliv blivit så oerhört mycket mer pressat på senare år.
Rationaliseringar och slimningar gör att denna typ av journalistik – där en händelse kan äga rum på några tusen års sikt och kanske börjar i en liten grästuva – får svårare att hävda sig.
En hel del av miljöproblemen exporteras dessutom bokstavligen från de svenska tidningarnas och västvärldens tidningars spridningsområden. Vart tog till exempel allt skrot efter World Trade Centertornen vägen? Svar: Det har skeppats till Indien, Kina och Malaysia. Hundratusentals ton stålskrot blandat med asbest, pcb, kadmium, kvicksilver, bly och dioxiner skickas från den rika världen till den fattigare. USA har nämligen inte skrivit på den så kallade Baselkonventionen som ska kontrollera handeln med miljöfarliga sopor. (Se miljöekonomen Kenneth Hermeles bok ”Vad kostar framtiden”, där detta nämns i förbigående).   

En andra förklaring
till den försvunna miljöjournalistiken ligger naturligtvis i det alltmer kompakt borgerliga tidnings-Sverige. På nio av tio ledarsidor – det vill säga de borgerliga – står miljöfrågor aldrig särskilt högt i kurs. Vem minns inte det ramaskri som bröt ut där när Göran Persson för åtskilliga år sedan gjorde några försök att realisera det gröna folkhem som han så stolt talat om?

En tredje förklaring
är att få områden i samhället – och miljöpolitiken omfattar dessutom snart sagt alla livets områden – är så invaderade av retorik. Över all samtida politik har det ju kommit ett retoriskt drag. I socialpolitiken vimlar det av så kallade handlingsplaner för det ena eller andra området, men när dessa planer kommer från regeringen följer det sällan med några pengar som kan åtgärda problemen reellt.
Det där brukar kallas symbolpolitik: Det pratas om att saker och ting ska värnas, ansvariga ministrar eller övervakande myndigheter ”följer noga utvecklingen” – det är frasen – trots att det i realiteten sällan händer någonting.
På miljöpolitikens område har denna symbolpolitik nått fantastiska höjder.
De sexton miljömål som regeringen antagit omfattar närapå hela kosmos – men där finns inte minsta anknytning till miljöbalken; det vill säga det är mål som sätts upp, inte krav som journalister eller jurister kan följa upp.
Att vara miljöjournalist i dag är, tror jag, att röra sig i en tätvuxen djungel av målformuleringar, som det är ytterst svårt att göra bra artiklar av.
Som om den statliga retorikproduktionen inte vore nog, tillkommer den enastående ekologiska korrektheten hos till exempel de stora skogsbolagen.
Gröna bokslut och ekologiska landskapsplaner – you name it; skogsbolagen har anställt horder av biologer och säkert också marknadsförare som vet hur en vals ska dras. Trots det fortsätter i stort sett, bakom retoriken, urlakningen av den biologiska mångfalden i våra skogar.
Därtill kommer en fjärde förklaring: Språket i mycket av miljöjournalistiken. Det är på ett fantastiskt sätt ofta nedsmittat av den oerhört akademikertunga värld där miljöexperter och biologer rör sig. Vilken vanlig läsare vet vad en signalart är? En utdöendeskuld? En nyckelbiotop?
När miljöjournalistiken under loppet av nittiotalet frikopplades från system- och kapitalismkritiken blev den inte bara försiktigare. Den tog också över mycket av ”överhetens” språk, från forskarvärlden eller Naturvårdsverket och säg den nyhetschef som förstår ordet signalart lika bra som stadsjeep. Han har ju ibland en själv.

GÖRAN GREIDER

Göran Greider

mvredaktion

Dela artikeln:


Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.