Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Söndag20.09.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Medievärldens arkiv

Utdrag ur ”Drömfabriken – en roman om Bonniers”

Publicerad: 31 Augusti 2011, 07:01

Medievärlden kan idag publicera inledningen till "Drömfabriken - En roman om Bonniers", som börjar med ett Rolling Stones-besök.


Brian Jones låg i fosterställning i sängen på hotell Arkaden. Han skakade i hela kroppen och mumlade osammanhängande. Jag lutade mig över honom och försökte få någon slags kontakt. Han stirrade på mig några sekunder, slöt ögonen och slocknade.

Jag var tjugotvå år, mycket oerfaren och livrädd. Tänk om han höll på att dö? Tänk om detta var slutet för Brian Jones på ett kommunalgrått hotellrum i Malmö långfredagen den 24 mars 1967? Jag lyfte luren till bakelittelefonen och slog nian till receptionen.

Ring efter jourhavande läkare. Det är jävligt bråttom!

Rolling Stones hade kommit till Malmö med flygbåten från Köpenhamn på eftermiddagen. I terminalen möttes de av ett gäng bistra skånska tullare i overaller. De tog popgruppen åt sidan för en rejäl visitation. Flera av medlemmarna hade tidigare på året varit inblandade i olika knarkaffärer i England och svenska tullen hade tydligen bestämt sig för att sådan skit ville man inte ha in här.

Visitationen tog säkert en timma. Ingenting hittades och färden kunde rejält försenad gå vidare till hotell Arkaden. Det var en ganska blek skara popstjärnor som mötte de svenska journalisterna vid en presskonferens en stund senare.

Pressuppbådet var inte särskilt imponerande. Från Expressen var det Ing-Marie Opperud och jag, dessutom några lokala nöjesreportrar från Malmö med Tony Kaplan i spetsen. Frågorna var ganska trötta och svaren kanske ännu tröttare. Den kommande Sverigeturnén var ingen stor händelse vare sig för Rolling Stones eller för oss journalister. Helsingborg, Jönköping och Örebro på tre dagar det var det hela.

Rolling Stones hade tidigare samma år fått sitt stora genombrott med LP:n Out of Our Heads, som bland annat innehöll de nyskrivna låtarna Satisfaction och The Last Time. Men Sverigeturnén var antagligen bokad långt innan dess. Annars hade man kanske vågat satsa på en konsert i Malmö, eller kanske rent utav i Stockholm.

Presskonferensen började ebba ut. Brian Jones och Keith Richards hade redan gått, Mick Jagger och Charlie Watts smånojsade med några journalister, Bill Wyman satt i ett hörn. Just då vinkade Eskil Eckert Lundin diskret på mig. Han var artistagent och mannen som hade bokat Rolling Stones på den här turnén.

Du måste hjälpa mig med en sak, sa han. Jag kollade just deras kontrakt och där står att de ska ha en road manager under hela turnén. Har du någon aning om vad det kan vara för något?

Jag erkände att jag hade ganska vaga begrepp om det, men tillsammans kom vi fram till att det antagligen var någon som hängde med bandet under resan och såg till att allt funkade.

Då föreslår jag att du blir road manager, sa Eckert. Du ska ju ändå åka med för Expressens räkning och då kan du väl lika gärna sköta det här. Skriv på alla räkningar och be dem sedan skicka dem till mig och här är förresten två tusen spänn för lite oförutsedda utgifter.

Eckert grävde upp två tusenlappar ur sin välfyllda plånbok, tryckte dem i handen på mig och försvann ut genom dörren. Jag tittade mig omkring och upptäckte att jag var ensam kvar i konferensrummet. Malmö låg gråmulet utanför fönstren och jag drog ett djupt andetag och gick ner till receptionen.

Hej, det är jag som är Rolling Stones road manager, sa jag till receptionisten. Händer det något så meddela mig direkt.

Då kan jag meddela med en gång att Brian Jones på rum 112 håller på att ringa till England hela tiden och han har just bett mig att ordna en flygbiljett åt honom till London i kväll.

Jag blev iskall och tanken slog mig att det kanske inte hade varit någon lysande idé att hoppa på det här nya jobbet i popsvängen. Men jag hade ju bara haft det i ungefär tjugo minuter, så jag bestämde mig för att ge det ytterligare en chans.

Det är bäst att jag snackar med honom!

Receptionisten kopplade ihop mig med Brian Jones. Han lät förvirrad och jag förstod inte riktigt vad han kunde fått i sig i alla fall inte knark, det hade ju tullen satt stopp för. Vårt samtal gick ut på att han genast ville träffa sin flickvän Anita Pallenberg och det var jag som skulle ordna det. Antingen skulle hon omedelbart komma hit eller också skulle han omedelbart åka till London. Jag sa att jag skulle undersöka om jag kunde få henne till Malmö och lade på.

Brian Jones fortsatte att ringa till Anita och själv ringde jag runt för att få tag på ett privatplan som samma kväll kunde flyga mellan London och Malmö. Min erfarenhet av att beställa privatjet har alltid varit mycket begränsad och jag lyckades inte få napp den här gången heller. Jag ringde Brian Jones efter någon timma, när han äntligen själv lagt på, och meddelade denna tråkiga nyhet. Han väste något osammanhängande och sedan blev det helt tyst i luren. Kanske var det bäst att knacka på hos honom och kolla läget? Dörren till rum 112 stod på glänt och det var där inne jag hittade honom. Jag satt i en stol och tittade på den likbleka Brian Jones i minst en halvtimma innan det knackade på dörren och jourhavande kom. En kille i trettioårsåldern med en stor svart väska. Jag förklarade läget och han bad mig vänta i korridoren. Efter en kvart kom han ut och sa att det hela nu säkert skulle ordna sig, morsade och gick.

Jag ringde runt till de andra killarna och förklarade vem jag var och att det nu kanske kunde vara dags för middag. Alla verkade tycka att detta var den mest naturliga saken i världen och vi bestämde att träffas i hotellets restaurang.

Så droppade vi in där: Mick och Keith, Bill och Charlie och en kille från Fender Guitars, som också skulle åka med. Efter en stund kom också Brian till synes i ganska god form. Vad den jourhavande läkaren hade gjort med honom där inne på hotellrummet funderar jag ibland på ännu i denna dag.

Menyn på hotell Arkadens restaurang var denna långfredagskväll starkt begränsad. Jag promotade köttbullar som en mycket berömd svensk specialitet och alla bestämde sig för det. Detta blev sedan vad vi åt praktiskt taget varje dag under turnén.

Efter middagen och några öl gick alla och lade sig och jag bestämde avfärd till påskaftonens morgon klockan tio. Destination: Idrottens hus i Helsingborg.

Och så startade vår lilla turné genom ett vårtrött Sverige. Två vita turnébussar från firma Musiktransport med bandet i den första och killen från Fender Guitars, jag själv och utrustningen i den andra.

Cirka tio hysteriska flickor i fjortonårsåldern hade samlats utanför hotellet och skrek gällt när vi kom ut. Alla vinkade artigt till dem och karavanen gav sig iväg till Helsingborg.

Vi var på väg.

På varje ställe hade den lokala arrangören ställt i ordning scenen och riggat upp högtalare, trumset och annat som kunde behövas. Killen från Fender pluggade in gitarrerna och kollade ljudet medan vi väntade i omklädningsrummen bakom scenen. Dit kom en strid ström av autografjägare och andra fans samt mestadels yngre killar som skrivit egna låtar, som de ville lämna i första hand till Mick Jagger.

Konserterna blev inga publiksuccéer. Till den första kom 1 600 personer och till den andra 2 300. Det var som bäst halvfullt och det såg ganska ödsligt ut i sporthallen när Mick Jagger försökte jaga upp stämningen. Han började med The Last Time och avslutade med Satisfaction och någonstans mitt i konserten kastade han ut några tulpaner till publiken.

Efteråt blev det köttbullar på hotell Mollberg. Jag såg på räkningarna dagen därpå att både Brian Jones och Keith Richards under natten haft timslånga samtal till samma nummer det som gick till Anita Pallenberg i London. Den ene desperat över att ha blivit övergiven, den andre kär och galen.

Avfärden på påskdagen blev åtskilligt försenad: Brian Jones i dålig form igen, Mick Jagger omöjlig att väcka, Keith Richards oavbrutet talande i telefonen (gissa med vem!). Bill Wyman och Charlie Watts däremot exemplariska popidoler med väskorna packade i rätt tid utanför hotellrummen.

Jag såg honom direkt när vi kom in i foajén på Stora hotellet i Jönköping. Han såg väldigt rätt ut lång och mörk och i kläder som verkade komma direkt från Carnaby Street. Det som möjligen gjorde honom lite annorlunda var att han i ena handen konstigt nog hade en ganska liten strålkastare på ett stativ.

Hi, sa han. I am The Lightning Man.

Sedan försvann han upp på rummet med Brian Jones och Mick Jagger och jag hörde sedan att han var den ständigt närvarande Anita Pallenbergs man. Hur nu det kunde kännas.

Vid köttbullsmiddagen senare på kvällen var stämningen totalt förändrad. Alla var glada och uppåt och till och med Brian verkade fullt normal. Besöket av The Lightning Man hade gjort underverk och nu återstod bara spelningarna i Örebro dagen därpå.

Inte heller där hade det direkt slagits några publikrekord. Biljetterna kostade 22 kronor och det hade sålts 2 000 till den första konserten och 2 500 till den andra i Vinterstadion. Den första konserten blev ganska lik de tidigare Mick jobbade på, kastade blommor, skakade på rumpan, men det tände inte riktigt. Den andra däremot blev turnéns bästa.

Till Örebro hade fotografen Jacob Forsell och Ove Tingvall från Expressen dykt upp. Den sistnämnde var vaktmästare på tidningen och hans största idoler var med råge Rolling Stones. Han kallades aldrig för något annat än Brandis eftersom hans farsa var brandman och påminde själv rätt mycket om sin stora idol Mick Jagger.

Jag presenterade Brandis för killarna i bandet under pausen mellan konserterna, det fixades fram en hel del grejer att dricka och stämningen var på topp. Brandis var ett klart positivt tillskott till vår turné och tog plats framför scenen när den andra konserten började. I en fantastiskt lyckad kombination av innehållet i The Lightning Mans lilla strålkastare, det vi druckit i pausen och Brandis eldande av brudarna framför scenen blev stämningen för första gången under turnén magisk.

Mick Jagger gav järnet och slängde ut tulpaner till publiken med en känsla som aldrig förr och skakade på rumpan i takt med Brandis framför scenen. Fjortisarna galltjöt och deras pojkvänner började kasta omkring Vinterstadions träbänkar. Det fullständigt kokade i lokalen long live rocknroll!

Ordningsmakten i sina långa svarta rockar och skärmmössor blev oroliga. Något sådant här hade man inte varit med om i Örebro. Vad hände? Kanske upplopp i lagens mening? En guldgalonerad överkonstapel med batongen i högsta hugg rusade upp på scenen och Jacob Forsell tog fantastiska bilder på honom och Mick Jagger i en slags vild dans, när överheten försöker stoppa konserten. Jag undrar om det inte var just där i Örebro, just denna kväll annandag påsk den 27 mars 1967, som jag och alla andra som var med förstod att ingenting längre skulle bli som tidigare.

Eckert Lundin hade denna kväll i någon slags överdådig gest för säkerhets skull bokat hela hotell Hjalmar Bergman åt oss. Därför var det en smula överraskande när två tjejer i artonårsåldern i svarta tajta klänningar och svart långt hår stod i foajén och väntade på oss när vi kraftigt uppjagade kom tillbaka dit efter konserterna. Jag kände igen dem direkt det var Korparna, Sveriges enda groupies, som lyckats ta sig in på vårt alldeles egna hotell. Det sades att de hade legat med både Hep Stars och Fabulous Four, eventuellt också med Tommy Körberg, så det lovade gott.

Jag gick upp på mitt rum och skrev en lång artikel med rubriken Kravaller vid Stoneskonsert, som toppade både Expressens löpsedel och förstasida dagen därpå.

Axel Andén

axel.anden@almatalent.se

Dela artikeln:


Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.