Tittare & tyckare

Det är tidig morgon när telefonen ringer hemma hos Johan Croneman. En känd svensk skådespelare i andra änden av luren. Ledsen och arg över Cronemans kritik i DN.  Det hände i somras. Andra, inte sällan programledare, reagerar ännu starkare över vad han skriver: Jag förstår inte vad du har emot mig, vad har jag gjort dig?.

Men Johan Croneman ångrar inga person- omdömen.

Jag ligger aldrig sömnlös för något jag skrivit om vad en person gör i sin professionella roll. Den som frivilligt går ut på en arena som ses av mer än en miljon människor måste vara beredd att ta smällar.

Han tycker att den kritiska granskningen är ett av tv-recensentens viktigaste uppdrag. Och med det följer att vara beredd på att bli kritiserad tillbaka.

Det låter kanske konstigt, men jag har inga problem med det.

Har du blivit hotad någon gång?
Ja, det har väl hänt. Särskilt förr när jag jämt var ute på krogen.

Men det är inte bara dem Johan Croneman skriver om som reagerar. När han tyckte att Peter Settman betett sig som en mobbare under SVT:s Idrottsgala var det många andra kritiker som tyckte att han var ute och cyklade. Bland annat Lasse Anrell på Aftonbladet som ställde sig upp till Settmans försvar.

Det händer att han ångrar att det gått för fort framför tangenterna och att formuleringarna har blivit slappa och åsikterna alltför otydliga. Eller när han vill förstärka något och skriver om samma sak tre gånger i stället för att nöja sig med en.

Jag blir glad när någon säger att jag borde cutta mina darlingar lite oftare.

Eftersom han bor i medieghettot på Södermalm i Stockholm och dessutom är gift med en tv-producent stöter han ofta på kollegor i kulturlivet. Något som inte är helt okomplicerat.

Det finns personer i utkanten av bekantskapskretsen han medvetet undviker att lära känna.

Jag kan inte skriva en rad om kända människor jag umgås med. Det är klart att det begränsar mina jobbmöjligheter.

Hans fru Anna driver ett filmbolag som också gör produktioner i samarbete med Sveriges Television, till exempel dramatiseringarna av Hanne Vibeke Holsts böcker Kronprinsessan och Kungamordet.

Jag tror inte att hon lider av det, men hon får ju höra väldigt mycket skit om mig.

Vi sitter i köket i Johan Cronemans lägenhet. Trots att dörren är stängd hörs ljudet från hans tv en trappa upp. OS-sändningarna pågår för fullt. Hur mycket han ser på tv varje dag vet han inte, mer än att det är jäkligt mycket.

Ofta ägnar han två dagar framför tv:n och skriver den tredje innan han lämnar en krönika till DN.
Han får många program skickade i förväg och ser också mycket på webben (jättebra att SVT Play har kommit).

Men vissa program, som jag vet har många tittare, vill jag se direkt när de sänds. Det är en speciell känsla att se något samtidigt som jag vet att andra tittar på samma sak som jag.

Det brukar bli sex krönikor i månaden, i sommar har han dessutom skrivit specialkrönikor till DN-sporten, från både fotbolls-EM och OS i Peking. I en krönika retade han sig på SVT:s bevakning av damfotbollen, som han tycker sköttes med vänster hand av två ointresserade kommentatorer.

Så låg nivå hade aldrig tillåtits om det varit herrfotboll.

Personer jag talar med inför intervjun säger att Cronemans krönikor läses med förstoringsglas av ledningarna inom Sveriges Television och TV4. Och att programsatsningar omvärderats och avbrutits på grund av vad han har skrivit.

Johan Croneman tycker själv att det är svårt att värdera vilken påverkan han egentligen har. DN som plattform betyder mycket, men han betonar att hans omdömen och tolkningar är åsikter och inte någon allmän sanning.

Hur ser du på ditt eget ansvar?
Bra tv-kritik gör människor nyfikna, men kan förhoppningsvis också få dem att bli mer kritiska som konsumenter också.

På vilket sätt?
Genom att sätta in programmen i ett större sammanhang. Påminna om historien eller dra paralleller till trender i andra länder.

Men något 3-punktsprogram om vad SVT borde göra för att bli bättre vill han inte komma med. Han blir ofta inbjuden i olika sammanhang för att ge tips och råd, men tackar nästan alltid nej eftersom han inte tycker att det är hans uppgift. I krönikorna framkommer inte sällan att han är trött på SVT:s jakt på unga tittare och hellre skulle se en mer klassisk public service-tv med ökade resurser till nyhetsbevakningen och dokumentärredaktionen. Tom Alandh är favoriten. I somras sände SVT hans dokumentär om diskuskastaren Stefan Fernholm.

Alandh är en representant för en tid på SVT som försvunnit. Han är modig, envis och jävligt ensam om det han gör.

Johan Croneman utbildade sig till journalist i mitten av 70-talet. De första tio åren trivdes han inte alls. Han flyttade runt och arbetade framför allt som nyhetsreporter. Det var först på Nöjesguidens redaktion i Göteborg i slutet av 80-talet som han kände sig hemma. Ett par år senare kom han till Stockholm och blev chefredaktör på tidningen.

Nöjesguiden var världens bästa tidningsskola. Vi var så tajta och ville så mycket. Jag är jättestolt över det vi åstadkom.

Med facit i hand tycker han att redaktionen aldrig fick den cred den var värd för sin förnyelse av nöjesbevakningen. Förutom långa intervjuer med alla från ärkebiskopen till Lili & Susie började Nöjesguiden bland annat att skriva om krogar och restauranger. De etablerade medierna rynkade på näsan och sade textreklam.

Det handlade inte om det. Vi skrev om gafflar och isvatten och krogmyter. Det var en konsumentjournalistik som var helt ny.

Att varje dag ägna så mycket tid åt film och tv som Johan Croneman gör kan få honom att längta efter att skriva om annat. Sedan två år levererar han personliga krönikor i Icakuriren. Några av texterna har handlat om livet som småbarnspappa.

Tidskriften Fokus hörde av sig och frågade om han ville göra ett längre jobb om papparollen.
Croneman nappade och i sommarnumret syns han på bild på förstasidan tillsammans med sonen Folke, 5.
Under rubriken Allt om min pappa tar Johan Croneman död på myten om den svenske genomgode jämställde mannen. Han skriver om pappor som skryter med att de ska ha lite extra ledigt på sommaren för att vara med sina barn, men som aldrig skulle komma på tanken att dela på föräldraledigheten rakt av med sina flickvänner och fruar.

Med TCO:s pappaindex visar han att kurvan för hur många föräldradagar män tar ut har planat ut helt mellan 2006 och 2007.

Om vi fortsätter med samma raketfart kommer kvinnor och män att ta ut lika mycket föräldraledighet redan år 2219. Om 211 år alltså., skriver han.

Reaktionerna blev blandade på ledarsidor och bloggar. Många var positiva, medan andra tyckte att Croneman överdrev männens ovilja att ta ansvar.

Jag fick barn sent i livet och kände ett behov att få berätta hur kul och viktigt det varit för mig.
Han var själv hemma på heltid med Folke i 7 till 8 månader.

Som frilans har jag kanske större möjligheter att styra mitt liv än vad många andra har, men jag tycker att många män förskönar sin syn på jämställdhet. Ska man få ett ärligt svar ska man fråga deras fruar.

Johan Croneman vill gärna fortsätta att skriva mer personligt och är tacksam för att han genom Icakuriren nått en bredare publik än den som läser DN:s kultur- och tv-sidor.

Svenskarnas tv-vanor är på väg att förändras radikalt. Allt fler väljer att se på tv när det passar dem utan att behöva ta hänsyn till tablåer. Johan Croneman hoppas och tror att det kommer att innebära att behovet av en genomarbetad tv-kritik blir allt starkare.

Det behövs fler tv-recensenter som har erfarenhet från andra journalistiska fält. Det får inte bli så att det bara är tv-nördar som skriver om tv.

Har du aldrig velat göra tv själv?
Jag har försökt, men det gick inget vidare. Under tiden på Nöjesguiden köpte vi ett tv-format från Danmark. Jag gjorde pilotprogrammet och tillbringade 24 timmar hos en känd svensk sångerska och skådespelerska. Flera kanaler var på gång, men det blev ingen affär. De tyckte nog att den var för hårdkokt.

Ylva Carlsson

mvredaktion