Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Tisdag24.11.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Medievärldens arkiv

Stig Fredrikson

Publicerad: 2 September 2004, 10:16

Stig Fredrikson är en eftertänksam person med små gester. Kanske var det därför han aldrig avslöjades som hemlig kurir åt den ryske författaren och dissidenten Alexander Solzjenitsyn. En förbindelse som, så här i backspegeln, kunde ha äventyrat hans journalistkarriär.


Först 1993 blev det känt att Stig Fredrikson i början av 1970-talet vid sidan av jobbet som utrikeskorrespondent för TT i Moskva var Alexander Solzjenitsyns hemlige kurir. Det var den ryske författaren som förmedlade nyheten i sin självbiografiska bok En kalv med eken stångades. Nu, elva år efteråt, ger Aktuellts utrikeskommentator och PK:s nye ordförande sin version av kurirskapet i bokform. Ett otrendigt ämne, tycker en del.
Stig Fredrikson, som beskrivs som en krävande men omtänksam magister, har dock större ambitioner med boken än så.
– Sovjetsystemet fick ett oblodigt slut och det är vi glada över. Men kanske är det därför som kunskaperna om det sjunkit undan så fort? Jag vill berätta för framför allt den yngre generationen hur det var, förklarar han när vi träffas i familjen Fredriksons gula trävilla i Näsby park norr om Stockholm.
Han visar stolt runt i huset.
Invid fönstret i hans biblioteksliknande arbetsrum hänger inramade foton på honom och Solzjenitsyn från några av mötena genom åren. I sällskapsrummet drar flera verk i klara färger av den ryske målaren Vladimir Jakovlev blickarna till sig.
Utanför villan, som ett utropstecken i lummig grönska, står en björk utan krona.
Den blev kvar efter ett blixtnedslag.
Såga ner, säger vännerna.
– Det går inte, invänder Stig Fredrikson och pekar på de många, runda hålen i nävern.
Stammen fungerar inte bara som en fågelholk.
Våning på våning har byggts på, så att den blivit ett helt höghus för talgoxar.
Stig Fredriksons samröre med Alexander Solzjenitsyn började med att han smugglade ut den prisade författarens Nobeltal till Svenska Akademien.
Hans ansökan om visum för att få komma till Stockholm och personligen motta Nobelpriset hade avslagits. Genom den unge svenske TT-korrespondenten fick han till slut ändå tacka för det och göra sin röst hörd utanför järnridån – och på den vägen fortsatte det.
Stig Fredrikson såg under ett par års tid till att både brev och dokument överlämnade av Solzjenitsyn på skumma bakgator i Moskva på olika sätt kom fram till medier och förläggare i väst.
– Det är klart att han utnyttjade mig och att jag lät mig utnyttjas. För mig var det en fråga om rättvisa. Det handlade om en enda mans kamp mot hela Sovjetsystemet och jag ville att han trots vidriga yttre omständigheter skulle få tillgång till kontakter ute i världen, förklarar han.
Stig Fredrikson både arbetade för Solzjenitsyn och rapporterade om honom. Det var med TT-chefens goda minne.
Tummade du ändå inte därmed på yrkesetiken?
– Det gjorde jag, men trots min unika tillgång till Solzjenitsyn kunde jag på grund av risk för upptäckt aldrig göra några scoop om honom. Nyheterna fick mina korrespondentkolleger först gå ut med.
Han påminner också om hur TT-telegrammen såg ut på den tiden. Korta, knastertorra. Inget utrymme för personliga utvikningar.
– Möjligen, säger han rannsakande, blev det för många artiklar.
Går det att jämföra ditt dubbelliv med Erik Fichtelius som hade ett hemligt samarbete med Göran Persson som endast ett fåtal SVT-chefer kände till?- Det finns fler olikheter än likheter. Jag ville göra en humanitär insats och hade aldrig någon avsikt att berätta om den.
Alexander Solzjenitsyn erbjöd sin svenske kurir att bli hans sekreterare och högra hand sedan han utvisats från Sovjetunionen. Stig Fredrikson såg fram emot att få ge den ryske författaren en mjuklandning i väst.
– Han hade börjat umgås med personer långt ut på den politiska högerkanten. Blåögd som jag var trodde jag att jag skulle kunna påverka honom om det olämpliga i det. Det lyckades inte.
Samarbetsplanerna sprack.
Kanske var det tur, resonerar Stig Fredrikson med facit i hand.
– Solzjenitsyn har med åren blivit allt mera konservativ. Jag hade riskerat att bli stämplad för detsamma och sannolikt fått svårt för att återvända till journalistiken.
Vänskapen mellan de båda och deras familjer har emellertid bestått.

Pressombudsmannen (PO) Olle Stenholm, som bor några kvarter bort från Fredriksons i Näsby park, var Moskvakorrespondent för Sveriges Radio och Television samtidigt som Stig.
Stenholm har också varit ordförande i PK.
Kan deras bakgrund som rapportörer från forna Sovjet lagt grunden till deras starka engagemang i medieetik?
Stig Fredrikson ler och säger att så kan det nog vara.
– Vi fick kunskap i hur dyrbar vår yttrande- och tryckfrihet är och att den kan tas ifrån oss och att det därför gäller att engagera sig och slåss för att få behålla den.
Fredriksons och Stenholms umgås. Det började de med redan under korrespondentåren i Moskva.
Det händer att de under middagar eller resor till och från biografer och teatrar snävar in på ämnet medier och etik.
Senast var det Knutbyrapporteringen som kom upp.
Det finns de som tycker att medierna tog ställning i skuldfrågan; att pastorn långt innan dom föll framställdes som boven och den så kallade barnflickan som offret. Stig Fredrikson håller inte med.
Han förordar därför inte, i motsats till Jan Guillou som var hans företrädare som PK-ordförande, att spelreglerna för radio, press och tv behöver skärpas därvidlag. Genom idog opinionsbildning hoppas han i stället bemöta de krafter som vill begränsa lagen om med- delarskydd under förundersökningar.
Stig Fredrikson anser att rapporteringen om mordet på Anna Lindh och tragedin i Knutby visar att den etablerade tillämpningen av de etiska reglerna håller på att luckras upp.
– En vulgarisering pågår och även de ”finare” medierna har ryckts med. Det gäller namnpubliceringar och i ännu högre grad bilder. Vi kryper närmare och närmare och urskuldar oss med att det vi publicerar inte är någonting hemskt jämfört med alla bilder vi sållat bort.
Eftersom konkurrensen på frilansmarknaden för fotografer är hård och det numera även är möjligt att köpa rörliga bilder som tagits på vanligt folks mobiltelefoner är det, enligt Fredrikson, risk för att ännu mer närgångna bilder kommer in till redaktionerna.
Vad händer i ett tio års perspektiv? undrar han.
Och ger sig själv svaret: vi trubbas av.

Så vad finns att göra? Stig Fredrikson kan inte nog understryka nyttan av utvärderingar. Under sina år som chef för Aktuellt förskräckte han ibland nya medarbetare med att enträget fråga hur de hade tänkt dagen innan när de gjorde sina prator, filmade och redigerade inslagen. Hur de tänkt?
Några sköt rygg och intog försvarsställning trots att Fredriksons frågor långt ifrån alltid var ämnade som negativ kritik.
– Det är livsviktigt med utvärdering, både av det som gått bra i arbetet och av det som gått dåligt, är hans bestämda uppfattning.
En av medarbetarna under hans tid som chef på Aktuellt berättar att Stig Fredrikson inte var den som gick omkring och vevade med armarna för att peppa sina medarbetare.
Han var den lyssnande ledaren.
Inte heller ropade han ”Skitbra!” när någon gjort en lysande insats.
I stället gav han en lång begåvad förklaring till varför han var nöjd, vilket ofta slutade med att den han lovordat kände sig extra begåvad.
Han var chef för Aktuellt i åtta år och beskrivs som udda i den funktionen eftersom han inte lät sig hetsas av flasharna, utan stillsamt satte sig ner och funderade över vilka källorna till toppnyheterna var och om de verkligen var att lita på.
”Han är”, anser en uppskattande kollega, ”en humanist även när det gäller journalistiska bedömningar”.
Stig Fredriksons kamerala färdigheter kunde dock reta en del.
Som när konkurrerande nyhetsprogrammet Rapport meddelade SVT-ledningen att budgeten inte kunnat hållas och bad om extra tillskott och Stig Fredrikson gick omkring och såg odrägligt nöjd ut med att Aktuellt klarat sin.
Hur ser en missnöjd Stig Fredrikson ut?
Inga höga toner. Inget skäll.
Småländsk sturighet sägs vara yttre tecknet.

Bilder är ett troligt tema på PK i Stockholm i höst. De nya svenskarna ett annat. De måste, anser Stig Fredrikson, förekomma mer i den löpande rapporteringen: inte bara som alibin för att de verkligen uppmärksammas i medier eller för att skildra invandrarnas situation i Sverige.
Under Jan Guillous ledning på PK var debatterna mitt i nyhetsströmmen. Det drog folk.
Nyhetsprägeln ska, enligt nye ordföranden, bestå.
– Men Guillou samlade publik även för att han var Guillou, påpekar han.
Andra uttrycker detsamma så här:
Guillou ville ha, och fick, allt ljus på sig. Fredrikson vill ha allt ljus på saken. Det kommer säkert att uppskattas.
Vad säger han till de medlemmar som inte kan gå på PK-mötena på grund av tung cigarettrök?
– Den frågan har varit uppe. Det är bra att du påminner om den.
Själv är han i dag inte nikotinist. Som student rökte han pipa.

Stig Fredriksons stora käpphäst inom journalistiken är utrikeskorrarnas vara i de länder eller områden de bevakar. Det är inget aktuellt PK-tema, men en fråga han i tid och otid försöker uppmärksamma.
Det är lätt att dra in på den här verksamheten när ekonomin är kärv, fast det är en illusion att tro att rapporteringen blir lika bra om den görs av stora nyhetsbyråer och hemmabaserade korrespondenter, anser han.
– Kanske dags att tänka nytt? Måste fasta utrikeskorrespondenter ha dyrbara bostäder och stora kontor med höga fasta kostnader i de största städerna? Finns det inte risk för att de därmed bygger fast sig och inte kan följa med i nyhetsutvecklingen?
Stig Fredrikson var Moskvakorre i fyra år. Under lika lång tid bevakade han USA från Washington.
I boken Alexanders kurir (Carlssons förlag) framgår det var han trivdes bäst.
I Moskva var utrikeskorrespondenterna hopfösta i ett utlänningsghetto så att det skulle vara lätt för myndigheterna att övervaka dem.
Det resulterade i en tät och intellektuellt berikande gemenskap även med ryska ”oliktänkande”.
I Washington var det annorlunda. Där upptäckte han snabbt att en korrespondent från ett litet land som Sverige inte var så intressant för vare sig makthavare eller de intellektuella. Dessutom hade han svårt att vänja sig vid den ytliga form av umgänge som präglade den amerikanska huvudstaden.
Någon önskan om ett nytt kontrakt som utrikes- korrespondent har Stig Fredrikson inte.
Som så många i hans ålder (59) drivs han av en tilltagande längtan efter att mera få råda över sin tid.
Men att få bo i Ryssland under bara ett år, det frestar.
PIA ESTMER

Fakta om Stig Fredrikson:
Född i Eksjö den 20 mars 1945
Utbildning & karriär: Vikarie Smålands-Tidningen, tolkskolan i Uppsala, fil mag i ryska, franska och litteraturhistoria, nyhetsreporter på AP och TT, Moskvakorrespondent för TT, utrikesreporter på Dagens Eko, utrikeschef på Aktuellt, Aktuelltkorrespondent i Washington, Aktuelltchef, gästprofessor i journalistik på JMG, utrikeskommentator på Aktuellt.
Familj: Hustru Ingrid, högstadielärare, barnen Erik, fotograf, Anna, som arbetar på språkskola i Sevilla samt Elin, JMG-student.
Fritid: Springer 6 km med start 06 30 varje morgon året runt, längre sträckor under semestrarna. Cirka 200 mil om året blir det. Böcker. Bio. Teater. Odlingar vid sommarhuset i Loftahammar.

Pia Estmer

mvredaktion

Dela artikeln:


Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.