Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag06.08.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Medievärldens arkiv

Sofia Mirjamsdotter om övergrepp i mediebranschen

En bransch som i dagarna gjort en stor affär av rörelsen som går under namnet #prataomdet borde föregå med gott exempel. Fördöma trakasserier och övergrepp, inte ge tyst medgivande, bara för att det alltid har varit så, skriver Sofia Mirjamsdotter.

Publicerad: 20 December 2010, 07:12


Jag var i tidiga tonåren och drömde om journalistyrket. Fick praktik på tidning, lycka!

Ett av mina första uppdrag, fotografen en betydligt äldre man, som inte  dröjer med att informera om sin tidigare karriär som flickfotograf. Hur  vore det om jag kunde stanna efter jobbet någon kväll så att han kunde  få ta några bilder? Han påpekade noga att han ville ha konstnärliga  bilder. Fan trot.

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Jag svarade varken ja eller nej. Jag försökte skratta bort det. Ville  inte orsaka dålig stämning. Av någon anledning hade jag fått för mig att  ett nej skulle väcka ont blod.

Under flera månader kom han nästan dagligen in i mitt rum på  redaktionen, kramade om mig bakifrån och passade på att klämma lite på  mina bröst, samtidigt som han slafsade mig i örat och kallade mig för  saker som gosis, kexet, eller bara gumman. Frågan om fotografering kom  upp några gånger men jag lyckades slingra mig. Svårare var att slingra  sig ur hans kramar. Jag ville ju inte att det skulle bli dålig stämning  när vi var ute på jobb.

Det föll mig aldrig in att jag kanske borde berätta för någon, jag antog  att hans beteende var fullständigt normalt och något jag var mer eller  mindre tvungen att finna mig i. Det kan hända att jag råkade berätta  ändå, men då på ett humoristiskt sätt, som en burlesk historia som andra  skrattade åt.

Något senare. Reportageresa med annan fotograf. Jag var fortfarande  tonåring, han var betydligt äldre än mig. Efter en dags jobb gick vi ut  och åt middag, sedan tog han med mig på krogrunda fast jag inte hade  åldern inne. Flirtade och gav mig komplimanger för mitt utseende. Var  uppenbart nöjd med att ha lyckats få med mig på en rad bilder där jag  inget hade att göra eftersom knäcket vi gjorde inte handlade om mig.

Sent kom vi till hotellet och jag gjorde mig i ordning för att sova, när  han knackade på min dörr och stormade in med en flaska vin. Jag sa att  jag hade tänkt gå och lägga mig, varpå han lade sig i något slags  modellpose på min säng, och bad mig komma och göra honom sällskap.

Jag försökte vara artig och le, och utan att såra honom få honom att  lämna mitt rum. Till slut gjorde han det, när jag varit tvungen att  använda all min sociala talang (den är inte så stor) för att hålla honom  på gott humör utan att flytta mig från stolen jag satt på.
Jag minns att jag sov över hotellfrukosten nästa dag, den jag sett så  fram emot. Dels av trötthet, dels för att slippa umgås med honom mer än  absolut nödvändigt för yrkesutövandet.

En annan reportageresa, långt senare. Vi skulle ta en fördrink på  hotellet innan middagen, och jag bjöds in till kollegans rum. Där fanns  ännu en man, en journalist från orten. När han besökte badrummet reste  sig kollegan, tryckte upp mig mot en vägg och försökte kyssa mig. Han  höll mig fast hårt, jag vände bort ansiktet, försökte knuffa bort honom  men han höll fast mina armar. Jag minns inte riktigt vad som hände mer  än att jag fick panik – men samtidigt ville jag vara tyst så att inte  mannen i badrummet skulle bli misstänksam – och att jag i striden  lyckades slita sönder hans klocka. Det var han upprörd över hela den  följande kvällen, och i flera dagar till.

Det är på tiden att vi vågar prata om sexuella trakasserier och  övergrepp i mediebranschen. Jag har ingen aning om den är värre än andra  branscher, men det är den bransch i vilken jag verkar, och den jag har  erfarenhet av. Mina erfarenheter är på intet sätt unika. Det är  ovanligare att träffa en kvinnlig journalist som aldrig utsatts för  liknande, än någon som på ett eller annat sätt blivit utsatt.

Det är ingen hemlighet att sexuella trakasserier förekommer. Snarare  allmänt känt. Men vi pratar inte om det. I de fall en kvinna pratar om  vad hon varit med om är det inte ovanligt att hon ej får det förlängda  vikariatet. Möjligen omplaceras hon. Sällan, ytterst sällan, vidtas  åtgärder mot förövaren. Kanske för att han ofta är i chefsställning. Och  för att män håller män om ryggen.

Det är offret som straffas, som ett dubbelt övergrepp, för att hon har  mage att berätta. För att hon smutskastar någon som har respekt med sig.  Det är hon som hamnar ute i kylan. Om hon inte spelar med och håller  käft. Som jag gjorde.

En bransch som i dagarna gjort en stor affär av rörelsen som går under  namnet #prataomdet borde föregå med gott exempel. Lyfta på förlåten.  Lyssna på kvinnorna, inte frysa ut dem. Fördöma trakasserier och  övergrepp, inte ge tyst medgivande, bara för att det alltid har varit  så.

Drogad och våldtagen av branschkollega
Sofia Mirjamsdotter är journalist, föreläsare och bloggar på Same same but different.

Axel Andén

Prata om det

I spåren av misstron mot kvinnorna som anmält Julian Assange skrev Johanna Koljonen för ett par dagar sedan på Twitter öppet och personligt om gränsdragningar, gråzoner och glasklara övertramp isexuella situationer.

Hundratals följde Koljonens exempel på Twitter under rubriken #prataomdet. Som en följd av debatten publicerar i veckan bland annat Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, City, Tidningen Ångermanland, Örnsköldsviks Allehanda, Bang och Medievärlden texter i ämnet. Något ska förändras. Vi ska våga #prataomdet.

Dela artikeln:

Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.