Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag07.08.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Medievärldens arkiv

Snart kan vi ha en ägare som äger hälften av pressen

I Norge får en aktör inte äga mer än 33 procent. Frågan är om inte en liknande lag behövs i Sverige, om man drar ut kurvorna, skriver medieanalytikern och ledarskribenten Robert Sundberg.

Publicerad: 14 September 2010, 04:26


Presstödsnämnden ger sedan 1976 ut rapporten Dagspressens ekonomi. Det är en informativ sammanställning över landets tidningar och deras ekonomiska resultat.

Rapporten ger en bild över utvecklingen på pressens område. I årets utgåva, som kom 13 september, ser man bland annat att de som äger tidningar blir färre, men större. Nu återstår bara ett fåtal jättekoncerner, pressägargiganter, som äger nästan alla tidningar. Några äger också andra massmedier, som tv-kanaler, radiostationer, tidskrifter, bokförlag.

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

I mitten av 1970-talet var pressägarna många. Det fanns bara ett fåtal stora tidningsägare. Då som nu var Bonniers störst med drygt 20 procent av pressen, räknat i intäkter eller upplaga. De ägde de stora Dagens Nyheter och Expressen. Den därefter största ägaren var arbetarrörelsens A-pressen, med över tio procent av pressen. Socialdemokraterna och LO ägde nämligen via A-pressen ett stort antal morgontidningar. Arbetet i Malmö var den största. LO ägde dessutom Aftonbladet. Räknat i upplaga eller intäkter stod Aftonbladet för cirka åtta procent av pressen. Tillsammans ägde S och LO drygt en femtedel, nästan lika stor del som Bonniers. I dag äger de på central nivå ingen morgontidning och LO deläger bara knappt en tiondel Aftonbladet.

En rad privata ägare, familjer och stiftelser ägde tidningar 1976. De ägde en tidning i en stad eller en del av ett län. Olika ägarfamiljer ägde, runt 1976, exempelvis Falu-Kuriren, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, Örnsköldsviks Allehanda och Ljusdals-Posten med flera, eller för den delen en stor tidning som Sydsvenska Dagbladet. Stiftelser ägde tidningar som Upsala Nya Tidning, Norrköpings Tidningar, Norra Västerbotten och ett antal andra.

Partier ägde också tidningar. Moderaterna ägde, helt eller delvis, Norrbottens-Kuriren, Västernorrlands Allehanda och Gotlands Allehanda. Centerpartiet ägde Hallands Nyheter, Södermanlands Nyheter och Norrtälje Tidning för att nämna några. Det fanns en mångfald av ägare.

Sedan dess har det blivit färre, men större, pressägare. Merparten av de som 1976 ägde tidningar: ägarfamiljerna, partierna och stiftelserna har försvunnit. Detta genom att de sålt sina tidningar eller fusionerat med andra ägare. I ett fåtal fall har de själva växt och blivit en av pressägarjättarna. Två exempel är Gefle Dagblad-koncernen och Norrköpings Tidningar. De förra bestod 1978 bara av Gefle Dagblad och Ljusnan i Bollnäs. I dag äger Gefle Dagblad-koncernen, som nu heter Mittmedia, alla dagstidningar i tre län i södra Norrland och i Dalarna, utom Dala-Demokraten.

Norrköpings Tidningar har köpt tidningar i Östergötland, på Gotland och i Norrbotten samt gått ihop med UNT som den större parten i koncernen NTM. Företrädarna för dessa storägare tycker att utvecklingen är bra. Den ger ju stordriftsfördelar. Det finns även medieforskare som tycker utvecklingen är bra, i alla fall att regionala pressägare som NTM och Mittmedia samt Ander och Gota Media växt. De kan därmed utgöra en motvikt mot största medieägaren, Bonniers.

Det är få som invänder mot utvecklingen och påtalar den risk det är att ett fåtal, stora och borgerliga ägare äger så mycket av press och andra medier. Det finns ju risk att debatten och åsiktsbildningen snävas in, åt borgerligt håll. Även om ny teknik, med internet som bas, ger fler röster och möjligheter i medieutbudet är det de gamla medierna, som pressen, som har den stora publiken och resurser till ett kvalificerat innehåll.

Inom kort kan vi få en ägare som äger hälften av all press. Eller två ägare som äger två tredjedelar. Eller tre som äger 90 procent. Om Bonniers och Stampen går ihop eller ena köper andra äger den 47 procent.

Om den ena av Bonniers och Schibsted köper den andra och Stampen och Mittmedia går ihop erhålls en ägare som äger 40 procent av pressen och en annan som äger 30 procent.

Snabbt kan läget bli som i Norge, där Schibsted äger en tredjedel av pressen och två andra äger varsin del på runt 20 procent. I Norge är det lag på ett maximalt ägande av pressen på 33 procent för en aktör. Frågan är om inte en liknande lag behövs i Sverige, eftersom vi snart kan ha en ägare som äger hälften av pressen om man drar ut trenden.

Företrädare för stora pressägare och borgerliga politiker har motarbetat en sådan lag när den under Marita Ulvskogs (S) tid som kulturminister utreddes. Om Socialdemokraterna likt Bonniers ägt 24 procent av pressen, LO ägt lika mycket som Stampen gör, gröna intressen ägt 15 procent likt  Schibsted och en vänsterallians under ETC:s grundare Johan Ehrenberg också ägt 15 procent (som NTM, Ander och Gota Media tillsammans) tror jag att en del som nu tycker att ett koncentrerat medieägande inte är ett problem hade tyckt annorlunda. De hade kanske funderat över en lagstiftning som begränsar koncentrationen av tidningsägandet.

Så klarade branschen krisen
Robert Sundberg, ledarskribent Dala-Demokraten

Axel Andén

Dela artikeln:

Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.