Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Söndag27.09.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Medievärldens arkiv

Skyll inte allt på jobbet

Publicerad: 12 Juni 2003, 07:19

Det är hög tid att acceptera att livet består av många olika byggstenar, där arbetsplatsen är en. Vi har alla ett ansvar för våra hela liv, på arbetsplatsen och på fritiden.


Som tur är har jag en man. Varje år bokar han en resa till oss.
– Nu åker vi till Kreta.
– Nu åker vi till Rhodos.
– I år blir det Mallorca.
Så har han hållit på i 23 år. Han bokar, jag packar och åker med. De första åren tillsammans försakade vi mycket annat för att kunna resa. Vi borde nog köpt ett nytt köksbord, eller en ny matta under bordet i vardagsrummet, men det struntade vi i. Vi reste i stället. Tillsammans.
Därför håller vårt äktenskap. Dessutom plussar jag på mitt mammakonto med 500 procent och så jag orkar en sväng till på jobbet. Under de två veckor som snart väntar på Mallorca tänker jag ringa till jobbet minsta möjliga, jag skall läsa böcker i solstolen, sova middag och både vakna och somna tillsammans med övriga familjen. För varje dag kommer mina muskler att kännas mer och mer avspända.

Under åren som gått har jag fått utstå ett och annat hånfullt flin på jobbet.
Rhodos? Oh, va Svensson-aktigt.
Sicilien? Lite bättre, men långt ifrån bra. Kollade du in maffian och lärde dig lite, eller var du bara turist?
Kos? Men Herre Gud, dit åker väl bara partystinna tonåringar! Vad gjorde ni där?
Sov, älskade och slappade. Åt och drack. Skitskönt!
I takt med att min självkänsla blev bättre brydde jag mig mindre och mindre om vad andra tyckte. Numera njuter jag besinningslöst av att inte göra något alls under de där två heliga veckorna i slutet av juni. Vi väljer till och med bort svensk midsommar. Vill vi, kan vi hoppa grodor ändå. Sillen har vi med oss i helkonserv från Sverige och nubben är lika immig som på nordligare breddgrader.

Varför plågar jag er med det här personliga tramset? Vem bryr sig hur Bäck har det på semestern? Lugn, du behöver inte bry dig just om det. Däremot borde du fundera över varför din arbetsplats upplevs som avsevärt sämre nu, juni 2003, än till exempel i januari 2000?
Har det blivit så himla mycket bedrövligare på svenska arbetsplatser? Nej, förmodligen inte. Vid en hastig och snabb koll verkar det mesta sig likt. Visst har redaktioner slimmats och visst begär vi kanske lite mer i prestation, men jag dristar mig till att sticka ut hakan och säga att jag tror att det pågående baktaleriet av arbetsplatserna beror på många olika komponenter, inte enbart på det journalistiska arbetet i sig.  
På Vestmanlands Läns Tidning går det bra. Annons- avdelningen är lokalt vässad och så duktig att siffrorna med råge kompenserar det plats- och byråannonseringen förlorar.
På redaktionen har vi minskat personal, det är sant och visst. Smärtsamt för dem som drabbades och kännbart för dem som berördes på nattredaktionen när sidgranskningen försvann och redigerarna fick ytterligare en arbetsuppgift. Det skall vi ha respekt för. Det är barockt att tro att de som berörs i sina egna jobb, ska ha förståelse för helheten. Man är alltid sig själv närmast. Därför är det förmodligen bara dumt att stå och hålla anförande om helhet och respekt för ledningars beslut. Att se helheten är ledningens uppgift och går inte att lägga på någon annan, möjligtvis i så fall på facket, som borde se till helheten mer än de oftast gör.

Trots ett gott ekonomiskt läge känner vi oss stressade på VLT! Ni borde skämmas, säger några av de missunnsamma kollegorna. Ni som har det så bra.
Ja, just det. Vi har det bra och ändå känner vi oss stressade, otillräckliga och jagade.
På VLT är det fortfarande bra bemanning och väl tilltagen budget. Kvalité och trovärdighet känner alla som ett honnörsord. Också direktörerna. Heder åt dem!
Ändå känner vi oss stressade och mår dåligt. Jag skulle kunna avfärda det med att ”folk gnäller så mycket, de inser inte hur bra de har det”.
Men jag gör inte det. För det är inte så. Alla vill göra rätt för sig och det finns ytterst få som är lata och ännu färre som låter arbetskamraterna arbeta åt sig.
Vi vill vara med och ta ansvar, vi är plikttrogna och fulla av idéer. Och vi vill ha kul på jobbet! Bara vi får chansen. Känner vi att vi räcker till, att kraven inte är för höga och att våra kunskaper räcker till, så orkar vi också möta allt det nya.
Målen skall vara tydliga, cheferna bjuda in till dialog och problemlösning och som människa skall du tillåtas att vara den du är. Du är en tillgång till helheten, därför att just du är du. Och då blir det bra för läsarna.

Men livet är inte uppdelat, klappat och klart. Jobb där. Och fritid där. Det funkar inte så. Mår jag skit på jobbet, så tar jag med mig det hem och lägger i knät på maken vid middagsbordet.
Krisar det där hemma kan jag inte koncentrera mig på jobbet. Vem bryr sig om ett utspel som kommunalrådet gjorde i Västerås när min egen femåring inte kunde sluta gråta i natt för att pappa inte bodde hemma längre?
Det är hög tid att acceptera att livet består av många olika byggstenar, där arbetsplatsen är en. Vi har alla ett ansvar för våra hela liv, på arbetsplatsen och på fritiden.
Stress på jobbet uppstår inte därför att det står många jobb på arbetslistan, utan för att vi känner otillfredsställelse med chefen, med våra relationer till arbetskompisarna, att vi inte blir lyssnade på, att ingen saknar mig när jag är hemma och sjuk och så vidare.

På VLT har vi precis börjat en spännande resa där första föredraget handlade om ”Det goda livet”, om varför vi känner oss så pressade och stressade i våra liv nu för tiden. Om alla krav vi har på oss från olika håll och om bristen på kärlek, lek och humor. Och om bristen på återhämtning och påfyllning av kraft.
Nu väntar år av sakta byggande med många olika komponenter på VLT:s redaktion. Det kommer säkert inte att bli lätt, men spännande. Vi jobbar med ledarskapet, med delaktighet och tydliga mål, med våra relationer, med balansen i livet och vi arbetar med en psykolog som skall vara en långvarig resurs i vårt inre arbete.
– Oh, har ni en psykolog hos er! Behöver ni det?
Ja, och det behöver säkert du på din arbetsplats också. En annorlunda sorts psykolog, som just nu coachar både ett fotbollslag i division 2, banker, sjukhus och så VLT. Vi får lära oss att ta ansvar för hur vi själva är, vad vi bidrar med och vad vi vill med våra liv. Han får oss att reflektera i stället för att sucka och skylla allt på jobbet. Han kommer att ställa krav på oss, men han finns också där om någon krisar.

ELISABETH BÄCK
Elisabeth Bäck

mvredaktion

Dela artikeln:


Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.