Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag29.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Medievärldens arkiv

Rolf Stengård

Publicerad: 4 Maj 2004, 09:41

Rolf Stengård har bevisligen nog med temperament för att säga upp sig. Men för det mesta är han enbart mycket kompetent. Samt ständigt närvarande arbetsledare och bollplank. Och om årets vinnare av den Gyllene Dynamon skrivit detta hade han ansett sig vara färdig precis här.


Ämnen i artikeln:

SR

Cool.
Kompetent.
Kul – på ett torrt sätt.
Så sägs han vara, Ekots nyhetschef som i mars fick den Gyllenen Dynamon av Grävande journalister. Utmärkelsen gick till honom för att han är just cool – och ärlig – som arbetsledare och för att han får reportrar att göra sitt yttersta.
Själv var Rolf Stengård inte på plats för att ta emot dynamon. Den fick i hans ställe en stolt Eko-chef tacka för och bära hem. Nyhetschefen var för tillfället upptagen med att lära kollegerna på den indonesiska radion att göra public service. Något som Sveriges Radio och Sida har lyckats rätt bra med, tycker han, men det är en lång väg att vandra. Hindret är själva tankesättet och ett av de stora bekymren journalisternas usla löner, som han ser det. Själv har han lärt sig vad brist på resurser kan betyda många mil från sparbetinget på Oxenstiernsgatan.
När vi ses är det måndag. Rolf Stengård slår sig ner i en av fåtöljerna i det flödande solljuset i Radiohusets inre foajé. I dag är han inte bara Ekots nyhetschef med ansvar för 40 nyhets- sändningar under ett dygn och ständiga deadlines, akut har han också axlat jobbet som nyhetsreporterchef. Och är det någon som vill snacka jobb av mer långsiktig och grävande karaktär så finns han till för den personen också. Ingen begriper varifrån han tar sin tid. Även om han jobbar runt elva timmar per dag plus lite till. ”Han har en helt jävla obegränsad arbetskapacitet”, som en av hans medchefer uttrycker det.
Själv säger han att han har en barnslig glädje i att publicera nyheter, i att höra någon citera en nyhet som han har varit med om att ta fram, i att vara med och påverka.
Rolf Stengård stönade lätt i telefon när jag ville lägga beslag på ett par av hans timmar för att intervjua honom. Nu verkar han ta det med ro, lägger en påsprilla under läppen och följer intresserat dem som kommer och går genom korridoren och receptionens högljutt gnekande dörrar alltmedan vi pratar om coachning, (kriminal)journalistik, public service, den begynnande magkatarren, mötesformer, relevans, generationsväxlingar, Bergslagen och konflikten på DN.

Vi kan börja bakifrån. Rolf Stengård, säger någon, var det inte han som blev förbannad på Juttan och sa upp sig från DN?
Jo, det stämmer, även om han själv berättar på ett annat sätt, med andra ord.
Rolf Stengård och hans tvåmannateam på DN jobbade efter mordet på Olof Palme med att spräcka vad som Hans Holmér kallade huvudspåret. Samtidigt, på chefredaktören Christina Jutterströms uppdrag, satt tidningens reporter Ann-Marie Åsheden hemma hos Holmér för att intervjua för en bok och artiklar i DN. Hon fick hela storyn om PKK-spåret.
Rolf Stengård fick reda på detta bara någon dag innan hennes första artikel skulle publiceras. Han kände att redaktionsledningen dragit undan mattan för honom och de andra två. De anonyma källor som reportrarna jobbat med trodde inte att det kunde gå till så här och fick svårt med tilliten.
Rolf Stengård lämnade rättsredaktionen i protest. Efter en period på ekonomiredaktionen lämnade han också DN. Ekot ville ha honom och han återvände till radion, där han jobbat ett par år i slutet av 70-talet.
Mordet på Olof Palme är den största händelsen i hans journalistiska liv, säger han. Han är inbiten kriminaljournalist och följde spaningsarbetet liksom sedan rättegången mot Christer Pettersson.
Kriminaljournalistik innehåller enligt hans förmenande allt. Man får lära sig hur samhället fungerar, man skaffar sig nätverk och kunskap om hur man får ut handlingar. Och om man inte pluggat juridik, vilket han tycker att alla journalister borde göra, så får man juridisk kunskap efter hand. Sist och slutligen, man lär sig hur en bra nyhet ska vara beskaffad och hur den ska presenteras.

Vad var det som fick honom att bli journalist och inte exempelvis nationalekonom eller filmvetare, ämnen som han studerade?
Sedan sena tonåren hade han funderat en hel del över hur man får tag på information, men det som avgjorde var när han tillsammans med några kurskompisar på filmvetenskapen gjorde en dokumentär om användningen av djur i vetenskapligt syfte. Filmen blev väl rätt bra och fick uppmärksamhet i kvällspressen, men den saknade det journalistiska, säger han.
– Vi hade inte kunskap om metoden.
Det var när han upptäckte det som han sökte till Journalisthögskolan.
Och nu är du coachernas coach. Hur arbetar du i den rollen?
– Det är olika. Mest handlar det om att ge instruktioner eller goda råd. Det beror på vem/vilka som ska göra jobbet och vad det går ut på.
– Jag brukar fråga hur påannonsen lyder, när någon kommer till mig och vill göra ett större jobb.
Själva anslaget är viktigt. Påannonsen ska kunna skrivas redan på idéstadiet. Går inte det får man ta ett varv till med själva idén.
Efter ok från Stengård jobbar reportrarna självständigt. Först när manus är klart går de tillbaka till honom. Nu agerar han djävulens advokat och ifrågasätter allting.
Vem säger?
Har vi belägg?
Kan vi påstå?
Det är viktigt att allt, precis allt kollas.

Han ställer alla tänkbara frågor; sådana som skulle kunna ställas av radions jurister eller i en rättegång, säger reportern Jan Mosander.
Det gäller att hitta olika former för det dagliga samtalet.
På morgonmötet tar man exempelvis inte bara upp det som gjorts och det som ska göras utan också mer generella frågor. Det är högt i tak och vem som helst är välkommen att föra fram sina åsikter, helst under mottot att det goda exemplet är bättre än den hårda kritiken.
En gång i veckan har i tur och ordning Ekoreport- rar haft till uppgift att stanna hemma och lyssna på alla sändningar för att nästa dag diskutera hur kollegorna klarade uppgiften just i går. Eller för att mer allmänt dryfta bevakningen av ett visst område. Den verksamheten har legat nere under våren.
Däremot är det så kallade nyhetsrådet igång. I det samlas arbetsledarna till månatliga träffar, för att i lugn och ro diskutera mer grundläggande policyfrågor. Det kan röra sig om vilka frågor som helst som kan ge vägledning. Ordval är bara ett exempel. Det som kommer fram på mötena skriver nyhetschefen ner och skickar ut till berörda arbetsledare.

Vad är en bra nyhet enligt Rolf Stengård?
En historia som berör många, som ger en ny bild och en oväntad infallsvinkel på ett samhällsbekymmer och som bidrar till någon form av förändring. Alla nyheter som ger människor ökad kunskap är bra nyheter. Och för själva presentationen gäller ledorden fascination, information, identifikation och relevans.
– Vår uppgift är att publicera men vi har också ett ansvar. Det som sänds ska vara sant och relevant. Relevansen diskuterar vi dagligen. Berör det vi tänker berätta tillräckligt många och är det tillräckligt viktigt?
– Konkurrensen och tidsbristen är i dag det som hotar den goda journalistiken. Därför är public service väldigt viktig.
Hur ser morgondagens journalist ut?
– Allmänreportrarna får det svårt.
Rolf Stengårds son, som visat visst intresse för journalistiken, har fått rådet av sin far att först skaffa sig en akademisk utbildning, i alla fall läsa juridik.
Och vad händer när inom kort en hel generation, 40-talisterna, har lämnat redaktionerna?
Rolf Stengård skakar på huvudet.
– Det blir problem.
Var det svårt att ställa om från att vara en skrivande journalist till att bli en talande?
– Ja, och skulle jag gå den omvända vägen i dag skulle jag antagligen tycka att jag var färdig när jag skrivit ingressen.
KARIN LINDELL

Fakta om Rolf Stengård:
Född 1949 i Stockholm, där han bott hela sitt liv, men släkten kommer från Gotland.
Bor med hustru i radhus i Hässelby, men vill komma närmare stan nu när de båda sönerna är utflugna. Har ett nyköpt fritidshus i hjärtat av Bergslagen (Skinnskatteberg) på naturtomt, som inte kräver mer än gräsklippning.
Gick ut Journalisthögskolan i Stockholm 1974, efter att ha pluggat nationalekonomi och filmvetenskap. Har därefter rört sig fram och åter mellan radion (Stockholmsnytt och Ekot) och DN. På Ekot sedan 1988, nyhetschef sedan tre år.
Nyhetskonsumerar Aktuellt, Rapport och TV 4:s Nyheterna på kvällen och Ekot, DN, Svenska Dagbladet, Dagens Industri på morgonen.
Har svårt att kränga av sig jobbet när han kommer hem och då är det skönt att hustrun är i en helt annan bransch, så det inte blir bara jobbprat. Riktigt avkopplad känner han sig i Bergslagen, där kan han bara ta in Kanal 1 på tv, ”det är skönt”.
Prisades tillsammans med nuvarande JämO, juristen Claes Borgström, för Ekots bevakning av Palmerättegången.
Motionerar alldeles för lite, men promenerar med hustrun.
Bästa film Gudfadern och Taxi Driver.
Somnar när han lägger sig men på nattduksbordet ligger Leif G W Perssons En annan tid, ett annat liv.
Lagar mat i helgerna, gärna enchilada och ”komplicerade” grytor.
Gillar att se sig om, en bilsemester är inte dumt.
Framtiden: ”Så här kan man inte hålla på till 65.” Skulle kunna tänka sig att bli korre ”någonstans” eller att som reporter/arbetsledare jobba med ett team hängivna journalister som alla bidrar med idéer och inte ger upp. Två gör research och tre är reportrar.

Citat:
En mycket nog- grann och korrekt person, som inte tar ut svängarna, utan står för en gammeldags journalistik, där etiken värderas högt. Han är pålitlig, en människa vars ord du kan ty dig till.
Bo G Andersson, DN, som en gång jobbade – och samåkte – med Rolf Stengård

Brevet, har du sett brevet? Många
i Rolf Stengårds omgivning pratade om nomineringsbrevet som Nuri Kino skrev till grävarjuryn. Här kommer det:

Jag skulle vilja nominera Rolf Stengård, nyhetschef på SR Ekot till Gyllene Dynamon.
Under de år som jag jobbat som frilansjournalist har ingen annan chef förgyllt min tillvaro så som Stengård. Hans yttre till trots. Han är tillbakadragen, grå och de som inte känner honom skulle kunna gå så långt som att kalla honom trist. Inte har han heller någon touch för den senaste klädtrenden. Vi, jag och Jenny Nordberg, Margita Boström och Magnus Thoren – de Ekoreportrar jag har jobbat med – har ibland kunnat bli vansinniga över hans lugn. Till en början trodde jag att han inte var riktigt riktig. Hela världen kunde vara på väg att rasa (åtminstone var det vår uppfattning), terrorister är beredda att spränga sig i luften i Sverige, spioner hotar oss reportrar, regeringsföreträdare rasar mot oss, men Stengård luktar på blommorna. När det är som värst kan han dyka upp i vårt grävrum, sätta sig ned på bordet och säga: ”hörrni”. Nyckeln är vriden och motorn i gång. Tre hysteriska utarbetade, entustiastiska reportrar pratar i mun på varandra, Stengård tittar från den ena till den andra, tar fram ett block av minsta slaget gör någon anteckning på några bokstäver ställer sig upp och säger; ”Fan ta dig Kino om bladet hinner före”, och lämnar oss. Efter trettio sömnlösa, osannolika dygn, i ett Sverige som för de flesta är okänt, har vi det första scoopet. Vi sätter inslagen, ringer chefen och berättar. Han lyssnar, läser och ber oss komma upp: ”hörrni, vad säger Säpo”, varpå jag nästan skriker: ”men vad tycker du?”. Hans svar: ”absolut”. Kort och gott. Inte bra, inte fantastiskt, inte…och hela världspressen följde upp.
Rolf Stengård är chefernas chef. Ett stöd på många sätt. Han är en uppslagsbok och ett bollplank med en hjärna som har utrymme åt alla självupptagna reportrar på en gång.
Det som gör honom till en undersökande journalists bästa publicist är hans coolhet. Han står bakom sina reportrar till hundra procent. Ärlighet, som i bland kan få medarbetare att stelna till, är en annan av hans egenskaper som leder till att reportrarna producerar bra inslag. Han tar kritik, ger kritik och får båda till att bli konstruktiva.
Han har dessutom en sjuk humor som gör sig bäst i de mest pressade lägen: Jag ringer honom när jag befinner mig på hemlig plats hos en utländsk agent. ”Kino klockan är över åtta på kvällen och jag äter”, jag svarar ”skjut ifrån dig tallriken”. Jag berättar om var jag är, att jag fått kopior som bevisar att Sverige har varit knytpunkt för Saddam Husseins spioner. Stengård lyssnar, slutar tugga och svarar ”är du försiktig”. När han har försäkrat sig om min säkerhet så fortsätter han ”kan man få äta sin svenska husmanskost nu”.
Genom den mest galna resan har vi haft stöd av en person som aldrig höjer rösten. Alltid går i exakt samma takt. Aldrig fortare. Aldrig långsammare. Alltid har haft ett stort förtroende för oss. Alltid hjälpt oss när det har krisat och långsamt och varligt guidat oss och gjort oss ännu bättre.
Stengård är den sorts chef som gör att man hela tiden vill göra bättre grejer, men framförallt rädda världen – bara för att han ska säga ”absolut” och nicka en gång till.
Aldrig, har jag haft en chef som varit så kvalitetssäker – och nu förstår jag varför Ekot har det goda namn det har.
Roffe Stengård är den gyllene dynamon.
NURI KINO

Fotnot: Brevet är skrivet halv fyra på morgonen i Grottan, grävrummet på Ekot, där Jenny Nordberg och Nuri Kino jobbade för fullt med Tolkar och spioner. För det skulle de och Margita Boström få Årets Guldspade i riksradioklassen.

mvredaktion

Ämnen i artikeln:

SR

Dela artikeln:


Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.