Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag29.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Medievärldens arkiv

Robert G Picard

Publicerad: 1 Oktober 2003, 11:52

- Journalist blir man på tre månader. - Strunta i layoutputs, satsa pengarna på tv-projekt. - Väck med presstödet. Robert G Picard, amerikansk medieekonom, är uppväxt i Frankrike och Tyskland och senast verksam i Finland. Nu har han slagit ner sina bopålar i Sverige och tänker fortsätta att sticka ut hakan.


När de flesta av oss vaknar på morgonen är det inte osannolikt att Robert Picard redan jobbat ett par tre timmar framför sin dator. Det är genom att vara uppe före tuppen som han hinner med att också skriva och redigera böcker om mediers ekonomi och livsvillkor. Då är det är tyst och lugnt. Familjen sover, likaså studenterna som han ska föreläsa för och personalen han ska vara chef över vid den internationella handelshögskolans MMT-center i Jönköping. De som vill att han ska komma och hålla föredrag eller som behöver hans sakkunskap och vill anlita honom som konsult har ännu inte hunnit komma till sina jobbtelefoner. Robert Picard kan ge sig hän åt skrivandet, den för en gammal journalist nöjsamma, och som han själv säger, minst problematiska delen av arbetet sedan informationen väl är insamlad.
Han är inne på sin sjuttonde bok nu, denne fryntlige och pratsamme amerikan och guru, som skriver medieekonomiska klassiker som är begripliga även för icke-ekonomer. Boken på väg handlar om digitaltv i Europa och varför den inte blivit någon lysande affär.

Det var i Kalifornien det hela började. Där jobbade Robert Picard efter avslutade universitetsstudier först som journalist på en lokaltidning för att sedan flytta till en större tidning som han blev redaktör för. Samtidigt med redaktörskapet ägnade han sig åt doktorandstudier. I den mån det skjuts salut även för amerikanska doktorer så gjordes det så för Robert Picard 1983 och då i Missouri.
Sin första professur fick han sju år senare. Det gick fortare än vanligt för hans del, berättar han med belåtenhet bak skägget. Genomsnittligt låter en sådan tillsättning vänta på sig både 15 och 20 år i den akademiska världen over there.
Robert Picard växte upp i Tyskland och Frankrike – fadern arbetade inom flyget – och har livet igenom varit en resande person. ”Jag gillar att se mig om i världen.” Tidigt fick han ögonen på Norden och de speciella tidningssituationer som råder i de fem länderna. Om detta skrev han i The Ravens of Oden (Odens korpar) en titel som han är så förtjust i att han absolut måste dela med sig, så jag får ett exemplar av boken med mig hem.

Och han har velat återvända till Norden. Nu senast, innan han landade vid Vättern, har han haft sina bopålar i Åbo, där han undervisat i medieekonomi och varit chef för medieenheten vid den finska handelshögskolan. Under hans chefskap växte enheten ut till att bli Europas största med inriktning på forskning kring mediers ekonomi- och ledningsfrågor. Din kollega Karl Erik Gustafsson säger att du är bra på att organisera, påstår jag. Robert Picard nickar oblygsamt medhåll.
Före Åbo var adresserna många, både i USA och Europa. Till de fasta kommer alla de universitet, högskolor, organisationer med mera som haft honom som gästföreläsare.
– De senaste fem åren har jag nog haft 40 föreläsningar om året, säger han efter att blundande ha kalkylerat.
Varhelst Robert Picard föreläser försöker han få med sig en mugg som minne. Överst på de båda bokhyllorna i hans tjänsterum paraderar de i rader. På den jag får mitt kaffe i står det Universidade Católica Portuguesa.
Du är också rådgivare åt såväl företag som fackliga organisationer. Hur går det ihop?
– Information har inga bias. Jag är mycket rakt på sak och försöker få parterna att inse hur situationen ser ut. Sedan får de göra upp sinsemellan hur de ska dela pajen.
– För övrigt är förhandlingar i Norden betydligt vänligare än i andra länder. Här samarbetas mer.
Ungefär samtidigt som Odens korpar lämnade förlaget, det var 1988, startade Robert Picard Journal of Media Economics, som spelat en viktig roll och vars redaktör han också var under flera år. Häromåret var han med och drog igång ytterligare en tidskrift, Journal of Media Management.

Han tycks göra det mesta på en och samma gång, liksom hans fokus på medieindustrin mer kan liknas vid ett paraply än vid en spjutspets. Till och med den journalistiska kvaliteten har han lagt under sin ekonomiska forskningslupp. Så låt oss börja med kvaliteten, som sägs vara svår att beskriva när den är god men lätt känns igen när den är dålig.
Så anser inte Robert Picard. Han menar att man visst kan mäta kvalitet genom att mäta journalistisk aktivitet, det vill säga hur information tas fram och förs vidare. På detta bör medierna vara mer observanta.
Jag sticker Pressens Tidning nummer 4 i år under näsan på honom och pekar på de upplysningar om källor och tidsåtgång som där angavs efter varje jobb, stort som litet. Vi lämnade uppgifter om två aktiviteter, Robert Picard har listat sju i en av sina uppsatser (se rutan intill).
Är det här en väg att gå kanske?
– Hmm, säger han. Intressant.
Medan vi alltjämt befinner oss på redaktionen tar han upp en annan fråga. Varför vet inte den redaktionella arbetsledningen var den har sina medarbetare när de är ute på jobb? Det gör exempelvis distributionsföretag, som med datorns hjälp kan pricka in var de olika buden befinner sig. Ett liknande system på redaktionen skulle, menar Robert Picard, innebära att den snabbt kan vara på plats med en reporter vid ett utryckningsjobb. Förutsatt att det inte är en redaktion där jobben är strängt fördelade mellan reportrarna.
– Jag har varit på redaktioner där det finns murar.
– Det tar tre månader att utbilda en journalist, säger han så.
Av smilet att döma inser han att jag kommer att bli förvånad över påståendet.
Det låter som om vi kan gå tillbaka till volontärtiden?
Javisst, säger han, det finns ingen anledning att utbilda journalister över längre perioder. Och definitivt inte på universitetsnivå, det är slöseri med resurser.
Har de universitetsstudier med sig i bagaget så är det bra men inte nödvändigt.
Han vet hur han ska få folk att lyssna. Som när han säger att den vinstnivå som tidningsbranschen anser skälig är på tok för hög jämfört med andra näringar. Eller då han påpekar att det i Sverige finns tidningar som får mer i presstöd än de får från sina upplagor. ”Stöd uppmuntrar inte till förnyelse”, säger han.
Vilka tidningar är det han avser?
Tvärt vänder han sig mot datorn. Glasögonen åker på. Efter en stunds letande har han funnit några exempel på vad han söker, bland annat ett par internationellt inriktade småtidningar.

Nej, han är ingen presstödsvän. Det vore bättre om de pengar som ska säkra mångfalden i presskören används till att annonsera partiåsikter i stället. På så sätt skulle mångfalden ändå garanteras.
Skälig vinst generellt, ligger enligt Robert Picard mellan 8 och 15, i bland upp till 20 procent.
Samtidigt som Robert Picard är kategorisk på vissa punkter är han mer öppet resonerande på andra. Som när det gäller hur tidningsföretagen ska möta förluster på upplaga och annonser. Hur ska de kompensera?
Det finns inte en enda lösning. Allt beror på hur det ser ut just i det företaget och just på den utgivningsorten. Säkert är dock att tiderna blir sämre, både vad gäller upplaga och annonser, att rikstidningarna får det besvärligast, eftersom man kan söka den information som de levererar på så många andra ställen, och att det tidningarna nu håller på med – tabloidiserar och putsar på layouten – inte leder till ekonomisk överlevnad.
Det de i stället borde göra enligt Robert Picard är att skaffa sig nya inkomster, förslagsvis genom att gå in i samriskprojekt kring mobila tjänster, nyhetstjänster för radio och tv-kanaler, andratidningar och tidskrifter.

KARIN LINDELL

Fotnot: MMT Centre i Jönköping står för Media Management and Transformation Centre. Det har kunnat realiseras genom en donation från Carl-Olof och Jenz Hamrins stiftelse.
Centret, som började sin verksamhet i somras, ska forska kring teorier, strategier och praktik i medieförvaltningen. Syftet är att hjälpa branschens ledare att vässa konkurrensförmågan och livskraften i deras företag. Meningen är att centret ska bli världsledande på sitt område.

mvredaktion

Dela artikeln:


Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.