Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag23.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Medievärldens arkiv

Public service måste ta rasismen på allvar

Public service måste ta vardagsrasismen på större allvar och ser till att deras mikrofoner placeras långt bort från folk som har illaluktande åsikter om svarta, skriver debattören Damon Rasti. UPPDATERAD

Publicerad: 8 Oktober 2012, 07:51

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

rasismPublic service

16:34. 0-0. ”Inte en till svarting som ska in hördes just i bakgrunden på radiosportens sändning av AIK-Gefle. Och jag kan sätta en tjuga på att det lät som Bosse Hansson. Signaturen @denomhet som följer webbsändningen  av fotbollsmatchen på radiosporten twittrar vad han precis hörde. Fler twittrar om att de har hört samma sak, samt att personen i fråga sa ordet svarting upprepade gånger. En del tipsar diverse medier. Några hör av sig till Radiosporten. Mats Strandberg som var ansvarig kommentator på plats och hörts tala med personen ett flertal gånger under sändning, ber mot slutet av sändningen om ursäkt: Vi beklagar verkligen här på webben att det i vår effektmikrofon har kommit oönskade kommentarer av rasistisk karaktär i sändningen, alltså från vår mikrofon på läktaren, som vi absolut inte står för på Sveriges Radio.

Medierna plockade upp incidenten och när Radiosportens sportchef Jakob Sillén senare svarade Aftonbladets reporter fortsatte han att hävda att det var från ljud från läktaren. Det verkar vara så att vår miljömikrofon har tagit upp ljud från någon som sitter i nära anslutning till den. I det här fallet blev det väldigt olyckligt och det ska självklart inte få hända.

Vi som har varit på fotboll vet att det frekvent tyvärr kan förekomma så väl könsord som homofoba och rasistiska tillmälen. Men personen som uttalade sig denna gång var inte vilken fotbollssupporter som helst. Med en karriär som påbörjades 1957 tio år innan vi fick högertrafik i Sverige är Bosse Hansson en av Sveriges genom tiderna mest kända sportjournalister. Med en röst som många känner igen var det snart inte särskilt svårt att gissa vem rösten som talade om svartingar tillhörde. Ett flertal medier fick snart bekräftat av den förre SR-medarbetaren Bosse Hansson att det var han som stod för dessa uttalanden, men han visade ingen ånger. Det var inte meningen att det skulle gå ut i radio. Jag sade allt det här för mig själv. förklarade han för Expressens reporter och menade att ordet inte var kränkande. På en fråga från Aftonbladet angående om vad han skulle säga ifall de svarta spelarna tar illa upp svarar han helt enkelt: Om de gör det så gör de det. Jag menade inget illa. Han ändrade sig dock senare och visade delvis ånger: Jag ångrar förstås att det gick ut. Hade jag vetat det hade jag inte sagt det. Bosse Hanssons ångest låg alltså endast i att han hade blivit avslöjad för sina förlegade åsikter.

I början på juli var SVT:s tennisexpert Janne Gunnarson besviken över att idrottsrörelsen inte fick tillräckligt mycket pengar och beklagade sig på Facebook. Han avslutade med att konstatera: Pengarna räcker inte när vi ska ge 27 000 nyinflyttade somalier socialbidrag!!! SVT:s sportchef Per Yng menade dagen efter att detta var oacceptabelt, men tyckte att det var förmildrande att Gunnarson själv plockat bort inlägget. Att Janne Gunnarsson insett att han öppet skitit i det blåbruna skåpet och raderat för att han i sin ilska råkade förmedla för omvärlden vad han egentligen tyckte om somalier, var alltså en förmildrande omständighet.

På Aftonbladets fråga om han har ångrat sig svarade han: Ja, det kanske jag borde ha gjort. Jag står ändå för att jag vill att idrotten ska få mer pengar, jag är en idrottstokig människa. I Expressen sade han sig vara mycket ångerfull och konstaterade att det var Jättetråkigt att jag satt mig själv i denna situation. Han skyllde återigen på sin passion för sporten, att han bara var en idrottsälskare som vill att det ska gå bra för Sverige i alla idrotter.

SVT höll till slut med, och tog beslutet att idrott gick före människosyn. Janne Gunnarson fick vara kvar. En månad senare refererade han OS-tennisen. Den vita sporten. Business as usual.

Kjell Anderson, biträdande sportchef på SVT, uttalade sig i Svenska Dagbladet: Vi påstår inte att vi har fattat rätt beslut, men vi har fattat ett beslut. Rätt beslut hade varit att tydligt markera vilka som är SVT:s värderingar. Gunnarson själv hävdade att det inte hade med rasism att göra.  Det var bara i frustration som jag spontant skrev det.

Vad som är gemensamt för människor som Hansson och Gunnarson är att de aldrig anser sig själva vara rasister. De säger uppenbart rasistiska saker. Men de är inte rasister. Vissa menar inget illa, vissa anser sig vara missförstådda. Istället för att lägga sig platt och förbehållslöst be om ursäkt, skapar de undanflykter och visar på en stor avsaknad av empati för människor de uttalar sig kränkande om.

Den rasism som skrämmer mig mest 2012 är inte den öppna hos sverigedemokrater och nazister. Det är den vardagsrasism som finns djupt inrotad inom oss, och som vi förnekar. Dagligen. Det är medie- och kulturmänniskor som anser sig inte kunna vara rasister. Som tror att de står över det. För fina för något så fult. Men ändå lever och verkar vidare med sina fördomar och oförståelse för rasism och dess påverkan på människor som utsätts för den.

Bosse Hansson är sedan flera år pensionerad och jobbar varken för SR eller SVT. Men sättet Sveriges Radio försökte dölja Bosse Hanssons uttalanden på och hur SVT lät Janne Gunnarson jobba kvar trots sin tvivelaktiga människosyn vittnar om att man fortfarande håller varandra om ryggen inom public service. Främlingsfientlighet och nedsättande ord om människor från andra länder eller  importer som Bosse Hansson uttryckte det –  får komma i andra hand.

Radiosportens Jacob Sillén avslutade ovan nämna intervju med att säga: Vi får se var vi placerar våra miljömikrofoner i fortsättningen så att det inte händer igen.  Mitt förslag är att public service tar vardagsrasismen och fördomarna på större allvar och ser till att deras mikrofoner placeras långt bort från folk som har illaluktande åsikter om svarta eller andra som inte uppfyller den norm som anses vara standard i Sveriges Radios hus på Gärdet. Att Hansson och Gunnarson har åsikter som är lika förlegade som vänstertrafik borde vara något som engagerar mer än att bevara stofiler och ekar.

UPPDATERAD: Under tisdagen har jag varit i kontakt med Jakob Sillén som har känt sig oförrättad i krönikan. Han tar starkt avstånd från rasistiska uttryck och säger att han inte på något sätt har försökt att mörka det, utan kört med helt öppna kort. Jag har personligen på Twitter hyllat Radiosporten för deras beslut att inte förlänga med Mats Strandberg, som enligt mig inte agerade när han hörde Bo Hanssons uttalanden om ”svartingar” på plats. Det har inte varit min mening att peka ut enbart Sillén, utan bägge sportredaktioner behöver moderniseras och förbättras. Något Sillén visar sig vara för.

Radiosportens chef om rasismen i sändningen
Damon Rasti

Axel Andén

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

rasismPublic service

Dela artikeln:

Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.