Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag25.09.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Medievärldens arkiv

Pressen behåller sin munkavle

Publicerad: 12 Juni 2003, 11:09


AV JAN C ASCHAN

Nästan alla i Kina visste om att en ny farlig sjukdom börjat spridas. Men medierna teg, därtill tvingade av statsmakten. Ett CNN-program om sars som sändes i början av april mörkades under de femton minuter som handlade om Kina.
Först den 20 april då hälsovårdsministern och Pekings borgmästare sparkades fick medierna börja rapportera om sars. Det var som att dra tappen ur tunnan; epidemin bevakades med reportage och intervjuer i en omfattning som sällan skådats. Fler exempell finns, men generellt gäller att kinesiska medier främst har förändrats till det yttre och fortfarande är hårt hållna.
Omvälvningen i Kina har fått västvärlden att häpna, bedåras och agera. Varje företag med en tillstymmelse till globaliseringsanspråk finns där. Eller har funnits; en del har nämligen kapsejsat, för det mesta beroende på oförmåga att identifiera marknadens krav.
Infrastrukturen, den ekonomiska utvecklingens förutsättning, har fått högsta prioritet. Storflygplats efter storflygplats öppnas, vägar och järnvägar rustas upp.
Förädlingsvärdet i industriproduktion stiger ständigt. Nu tillverkar Kina datorer. Joggingskor och plastleksaker får Vietnam och andra ta hand om.
I denna förändringsvåg kunde man tänka sig att tidningspress och andra medier också förändras och öppnar upp. Är det så?
– Förändras, ja. Men de har hittills inte öppnat upp. Och det lär dröja, säger Huang Yu, professor i journalistik vid Hongkong Baptist University.

Han har i mer än ett decennium följt den kinesiska pressens förändring.
– När sars-rapporteringen äntligen kom igång tog man sig visserligen ovanliga friheter, men detta innebär knappast någon förändring på sikt.
Huang menar att kinesiska medier genomgått en yttre förändring. Den nya medelklassen har fått tidningar med form och innehåll som är riktade till dem. Dessa dominerar mediearenan.
Det är medelklassen som driver den ekonomiska utvecklingen, den är snabb att ta till sig influenser från västvärlden och utgör en attraktiv målgrupp för annonsörer.
– De här tidningarna styr stil och smak hos medelklassen. De är snabba att rapportera om trender och produkter i den industrialiserade världen. Om förändringar på de politiska och kulturella scenerna.
– Men det finns risker med politisk rapportering, så den har fått stå tillbaka för bevakning av livsstil med heminredning och mat samt resmål och sätt att resa. Rapporteringen har en större tyngdpunkt på internationella nyheter och sättet att rapportera bär en prägel av västmedier.

Läsarna stryks medhårs och mycket av innehållet i de framgångsrikaste tidningarna handlar mest om konsumentprodukter. (O)nyttigheter att, tack vare det nyvunna välståndet, skämma bort sig med.
Huang anser att pressen i Fastlandskina trivialiserats. Den drar åt tabloidhållet.
Det finns två drivkrafter i förändringarna under 1990-talet: Medelklassen som ivriga tidningskonsumenter och medlemskapet i WTO (världshandelsorganisationen) som utgör en dynamisk kraft i riktning mot en marknadsekonomi med lokala förtecken. Kineserna själva använder det svårsmälta uttrycket ”socialistisk marknadsekonomi”.
– Jag kanske förenklar när jag talar om förändringar inom den kinesiska pressen. Men det jag kan se är förändringar, inga omvälvningar, ingen öppning, säger Huang.
År 2008 blir det olympiska spel i Peking och ett par år senare en världsutställning i Shanghai. Världens uppmärksamhet kommer att fästas vid Kina. Kan inte detta innebära en medial revolution?
– Det är ju några år till dess. Men ärligt talat tror jag inte att dessa evenemang kommer att medföra någon förändring för mediernas villkor i Kina

I en rapport från World Association of Newspapers (WAN) är man av samma uppfattning. Den kinesiska pressen är noggrant övervakad, heter det. Styrningen är mest iögonenfallande i den inrikespolitiska rapporteringen. Rapporten understryker dock att stoff från industri och näringsliv hanteras öppnare och närmar sig text vi är vana vid i den industrialiserade världen. Man konstaterar också att modern tidningsteknik erövrat kinesisk press; tidningar och tidskrifter har bra tryck och tidsenlig layout.
Under slutet av 1990-talet identifierade Huang Yu tre nivåer inom pressen:
? Officiella elitorgan som Folkets Dagblad och andra språkrör för myndigheter på nationell och lokal nivå.
? Organ för i huvudsak en ekonomisk elit. De styrs inte av myndigheter eller partiorganisationer. Här hittar man seriösa, ekonomiska djupanalyser inom ekonomi och finans.
? Tabloid/kvällspress som vuxit enormt under de senaste åren. Guandong-provinsen i södra Kina med sin massiva ekonomiska utveckling (åratal av tvåsiffriga tillväxttal) är ett bra exempel på ett område där denna kategori varit utomordentligt framgångsrik.

– Den här strukturen har legat fast under de tre-fyra senaste åren och jag kan inte se några förändringstendenser inom den närmaste framtiden.
Ägarstrukturen förenar de två senare kategorierna. Man hittar samma ägare bakom affärstidningar och populärpress. Produktionssystemen är desamma. Distributionsformerna har förnyats. Tidigare var läsarna hänvisade till att hämta sina tidningar på posten.
– I dag, säger Huang, ”har de pålitligare tidningsutbärning än Hongkong”. (Den före detta kronkolonin framhålls ofta som ett föredöme för västerländsk effektivitet.) Distributionsuppläggen varierar från stad till stad.
– Så har vi tidningar som samägs av kinesiska och västerländska tidningsföretag, för det mesta periodisk press. Tidningar som Cosmopolitan och Vanity Fair har känt sig manade att försöka penetrera den kinesiska marknaden.
– Deras sits är inte alldeles enkel, konstaterar Huang. För det första får de till en början bara äga några få procent av förlaget. Denna andel kan småningom ökas till 49 procent, inte mer. De kinesiska presslagarna utesluter också varje redaktionellt inflytande från den utländska partnern som egentligen inte har någonting att säga till om vad beträffar innehållet. Det är helt upp till den kinesiska utgivaren att bestämma innehållet; vad som skall tas med från den ursprungliga tidningen och vad som skall uteslutas.

Detta innebär att utländska investerare på den kinesiska mediemarknaden, såsom Murdoch med sin Star-TV-satsning, inte tjänar särskilt mycket pengar. Murdoch får endast distribuera sina program via storhotell och bostadskomplex för västerlänningar. Så målgruppen blir liten. I övrigt är etermedierna offentligt ägda och hårt hållna.
Utländska investerare är inte särskilt eftersökta heller – här finns mycken vinst att ta hem på inhemskt helägda produkter, så varför dela med sig? Så trots att potentialen i detta miljardbefolkade land förefaller bedövande är den i själva verket begränsad.
– Det rör sig kanske om 50 miljoner människor i några få städer som tillhör den tidningsläsande medelklassen. Omkring 60 procent av dem är ”big spenders”, potentiella köpare/prenumeranter av västerländska medievarumärken i kinesisk tappning, tror Huang. Man skall också ha klart för sig att prisskillnaden är stor mellan en kinesisk veckotidning, 3 – 5 yuan, (ungefär lika mycket i SEK) mot 20 yuan för en ”västerländsk”. Utbudet är dessutom stort, valmöjligheterna många för tidningsköparen.
Men vad händer om man kritiserar regeringen i en kinesisk tidning?
– Man blir i regel petad. Ett exempel: Ett gäng journalistelever fick möjlighet att i övningssyfte ställa frågor till makthavare. De tog i ordentligt och minerade ämnesområden som massakern på Himmelska fridens torg kom upp. De gästande politikerna ilsknade till, stämningen blev pinsam och övningen blåstes av så småningom. Kinesiska Newsweek fick nys om detta och återgav händelsen. Jag vet inte om chefredaktören sparkades eller avgick. Han försvann i alla fall. I ett annat uppmärksammat fall försökte myndigheterna tysta ned rapporteringen från ett förgiftningsdrama (se fotnot).
– Men sådana här incidenter är inte särskilt vanliga. Redaktörerna vet rätt väl var gränserna går. Självcensur råder.
– Friheter som att resa, skaffa sig ett andra barn, sätta barnen i den skola man vill, att bosätta sig där det passar en är redan friheter som finns eller är under övervägande. Så varför bråka?

Korruption är ju ett ämne som av och till kommer upp i kinesiska medier. Ofta återges sådan bevakning av press i väst.
– Sådan här rapportering sker alltid på partiets villkor. De sätter upp kampanjer där folk i lägre positioner sätts dit, som varnande exempel. Men åter har vi att göra med en överslätande attityd, menar Huang. Om tjänstemännen gör sitt jobb – varför skall man då bråka? Korruption finns ju där, på alla nivåer. Så har det alltid varit.
– Jag lovar dig, säjer Huang och ser allvarligt på mig. Varenda kinesisk politiker, oavsett ställning, har ett benrangel i garderoben.
Alla tycks veta det. Så därför är måhända stoffet inte tillräckligt intressant för att utgöra dagligt nyhetsstoff. Annat än när det passar makthavarna. Ty de verkliga makthavarna inom kinesisk press är fortfarande inte tidningsredaktörerna.

Fotnot: Det rörde sig om två konkurrerande frukostrestauranger. Den mindre framgångsrike krögaren såg till att den andres mat förgiftades. Ett hundratal personer dödades.

mvredaktion

Dela artikeln:


Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.