Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Måndag26.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Medievärldens arkiv

Paul Frigyes om journalistrollen

Om man arbetar i ett yrke som också är ett kall får man räkna med att andra känner samma kall, och är beredda att följa det även utan betalning, skriver Paul Frigyes. Han sade upp sig från tidningen Journalsiten efter att denna kolumn hade stoppats av chefredaktören Helena Giertta.

Publicerad: 28 Februari 2011, 05:17

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


När jag för några år sedan skrev ett reportage om det växande gränslandet mellan journalistik och andra yrken fick jag framför allt två reaktioner från dem jag intervjuade. Antingen ilska över att jag i min finjournalistiska uppblåsthet antydde att deras journalistik var i något slags gränsland. Eller så svarade de att jo, visst kan du få intervjua mig men jag är ju egentligen inte journalist, på det där sättet. Vad det där sättet nu skulle vara visade sig ofta som en blandning av olika tänkta drag hos typiska journalister, gnetiga murvlar i skägg, flåsiga kvällspressgamänger eller agiterande vänsterjournalister.

Mest tydligt blev det när tidningen Elles chefredaktör Kristina Adolfsson gav mig en rejäl avhyvling för att jag antogs antyda att de som valde ut, rekvirerade kläder och arrangerade fotograferingar till modereportage tillhörde gränslandet. Tron att de skulle vara mindre journalister än finjournalistikens arketyp en inrikesreporter på DN visade hur inskränkt jag var. Men när jag väl intervjuade Elles mode-repare själv visade det sig att hon själv inte såg sig som i första hand journalist. Hon tänkte sig en framtid i modebranschen. Jag minns reaktionen hos Elles chefredaktör när jag berättade om detta förhållande:

Jaha. Och?

Vad kunde hon göra åt det, liksom. Inte mycket, förstås. Min slutsats blev att journalistrollen i första hand handlade om vilken identitet kanske lika mycket personlig som yrkesmässig man själv anser sig ha. Att ifrågasätta den är närmast som att ifrågasätta en religiös identitet.

Den diskussion i ämnet som blossat upp under senare tid handlar på ytan om själva rollen journalist. I det kraftigt växande gränslandet av medborgarjournalistik, bloggande, sociala medier, produktionsbolag, informationssajter är det uppenbart att tidigare strikt journalistiska uppgifter och privilegier numera hanteras av andra än traditionella journalister.

Men i den allmänna uppfattningen av vad som kännetecknar en journalist träder ändå ett halvt dussin traditionella kriterier fram:

1. En etisk och oberoende karaktär i uppdraget (självständigt, kritiskt granskande, utan att någon beställare styr resultatets utfall. Detta ses ofta som ett avgörande kriterium och är finjournalistikens adelsmärke).

2. Metodiken (att följa vissa professionella normer, göra urval, utvärdera och verifiera uppgifter, samt citera källor med skilda åsikter om ett ämne vilket dock kan användas även vid beställningstexter).

3. Hantverket (skriva artiklar, layouta, filma, spela in radio, eller göra nyheter till webben. Hantverket används också vid beställningsjournalistik och information).

4. Försörjningen (detta ingår i Journalistförbundets definition, alltså att de som tjänar mer än 50 procent av lönen på redaktionellt arbete är riktig journalist).

5. Förbundsmedlemskapet (vilket kan följa av föregående kriterium, men man blir inte utslängd ur förbundet och upphör att vara journalist om man tjänar mindre, eller ens går över till informationsbranschen).

6. Utbildningen (har man en journalistutbildning kan man alltid kalla sig I grunden journalist).

Ju fler kriterier av dessa man kan bocka av, desto mer journalist betraktas man som. Möjligen skulle man även kunna föra in bevakningsområdet som kriterium, för den allmänna uppfattningen visar klart att de som uppfattas som de Allra Riktigaste Journalisterna är dem som håller på med politik och kritisk, gärna avslöjande samhällsjournalistik.

De som är allra minst journalister är sådana oavsett om de uppfyller övriga kriterier som skriver om detaljerade sakområden till nischad publik, som till exempel plasttillverkning, könssjukdomar eller värmepumpar.

De nya gränslandsjournalisterna kan utöva en eller flera av ovanstående traditionella journalistiska kriterier, men när det gäller trovärdighet och genomslagskraft har de oftast ett naturligt underläge gentemot de stora medierna. Både trovärdighet och genomslagskraft kan privatpersoner emellertid tillägna sig på egna meriter. Det finns heller inga skäl för betalda journalister att missunna privatpersoner att verka journalistiskt. Däremot är det begripligt att vissa instinktivt misstänkliggör privatpersoner som gör saker gratis som man själv får lön för. Men så är det om man arbetar i ett yrke som också är ett kall. Man får räkna med att andra känner samma kall, och är beredda att följa det även utan betalning.

I grunden är antagonismen mellan journalister och privatpersoner både konstgjord och övergående. För journalist är inte, och har aldrig varit, en skyddad titel. Envar som identifierar sig som journalist kan kalla sig det. Enda skillnaden mot förr är att de automatiska associationer man får av en presentation med titeln inte längre kan tas för givna.

I den mån den uppluckrade journalistrollen är ett verkligt problem så gäller det Journalistförbundets framtida finanser, identitet och organisation. En sådan problematik finns verkligen, på sikt.
Men den bredare, akuta och nu heta diskussionen om journalistrollen är i grunden egentligen ett uttryck för en välmotiverad oro för hur själva journalistiken ska finansieras. Och den gäller både traditionella, betalda journalister och bloggande privatpersoner. Var, när och hur journalistikens uppdrag än dyker upp, kräver det finansiering.

Frågan om journalistikens (och journalisternas) försörjning är alltså en långt allvarligare och större fråga än den om journalistrollen. Den gratiskultur som växt fram faktiskt både på papper och nät har gjort det allt svårare att finansiera oberoende och allmännyttig samhällsbevakning med den gamla kombinationen av annonser och lösnummerköpare.

Inom nationalekonomisk teori brukar sägas att de produkter som har en marginalkostnad (alltså en kostnad för varje extra producerad vara) som är noll för dem kommer det långsiktiga priset också att obönhörligen röra sig ner mot noll. Det är i grunden vad som nu sker med journalistiken.

Däri ligger utmaningen, för både klassiska journalister och sociala mediemänniskor.

Kolumnen skulle ursprungligen ha publicerats i tidningen Journalisten. I lördags publicerades den i Expressen Kultur.

Paul Frigyes säger upp sig efter stoppad krönika
Paul Frigyes

Axel Andén

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.