Olof Lundh om Fotbollförbundets snedträffar och sitt värsta självmål

Restaurang Riche är fullsatt vid halv nio på morgonen. Det klassiska Stockholmsbrasseriet på Birger Jarlsgatan är mötesplatsen Olof Lundh har föreslagit för en frukost – och personalen vet precis vem han är.

– Ja, Olof! Han kommer hit ofta, förklarar hovmästaren.

Olof Lundh har kontaktat personalen som för vidare budskapet att han blir ett par minuter sen.

Riche är hans hemmaplan.

År 2015 vann Olof Lundh priset Årets Sportjournalist i Sverige och 2016 släppte han boken Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll där han till stor del skriver om bevakningen han gjort genom åren. Bland annat erbjuder han en djupare inblick i Svenska Fotbollförbundet (SvFF) och vissa av landets klubbar, med fokus på deras ekonomiska och politiska aktiviteter, samt skriver om sin erfarenhet av profiler som Erik Hamrén och Zlatan Ibrahimović.

Till vardags är han reporter och krönikör på TV4, C More och Fotbollskanalen. Utöver detta driver han en av Sveriges största sportpoddar, med i snitt ca 65 000 lyssningar per avsnitt, som marknadsförs som “Sveriges mest nyfikna fotbollspodd”.

– Som journalist är det helt grundläggande att vara nyfiken, det måste man vara för att vilja ta reda på saker.

Han säger att han under uppväxten präglades av sin pappa som bejakade läsning av böcker och tidningar.

– Jag är uppvuxen i ett hem där det fanns många tidningar. Sedan växte jag också upp under en tid då internet inte fanns och informationen var väldigt begränsad. Det skapade en extra nyfikenhet. Som man brukar säga, barn måste ha tråkigt för att bli kreativa.

– Det krävdes kreativitet för att komma åt information, så jag gick till Lunds universitetsbibliotek och stadsbiblioteket i jakt på engelska tidningar för att läsa om favoritlaget Leeds United.

Precis som hans efternamn antyder är han uppvuxen i Lund. I sin bok berättar han om en fotbollshalsduk han köpte som nioåring vilken var startskottet till att bli en Leeds-supporter. Fotboll var dock inte sporten han själv utövade som ung.

– Jag spelade främst handboll eftersom jag kommer från Lund, där spelar alla handboll. Jag har spelat en del fotboll, men inte så mycket organiserad fotboll.

Sportintresset till trots dröjde det tills Olof Lundh var närmare trettio innan han insåg att sportjournalistik var vad han ville göra. Högskoleprovet hjälpte honom in på JMK i Stockholm – med en praktikplats i sikte.

– Praktiken på Expressen var oerhört viktig för min karriär. Med tanke på hur svårt det var att komma in på utbildningen tyckte jag inte att den höll särskilt hög klass, men genom praktiken lärde jag mig hantverket och fick prova på flera olika grejer. Jag jobbade dessutom gratis på Sporten trots att jag var placerad på Nöje och Nyheter. Jag såg det som en möjlighet.

Efter en tid på Göteborgs-Posten och två år som korrespodent i USA blev Olof Lundh fotbollsreporter på Expressen, men i mars 2006 fick han lämna sitt jobb. Han hade skrivit texter åt fotbollsagenten Kent Carlzon – en person han var satt för att granska – och det är en period som han vet alltid kommer följa honom.

Är du trött på att prata om Kent Carlzon?

– Jag förstår att det kommer upp. Det är naturligt och det hade varit svårt att inte ta upp det i boken. Någon som är kritisk mot mig kan alltid säga “men han gjorde ju fel där och där”, så jag tycker inte det är konstigt att få den typen av frågor.

Hur hade din karriär sett ut i dag om detta aldrig hade hänt?

– Det är en intressant fråga som jag aldrig har funderat på. Jag vet inte. I slutändan var det faktiskt jag som tyckte det var problematiskt och berättade det för tidningen. Därför har jag aldrig riktigt tänkt på det.

Drygt ett halvår efter att han lämnade Expressen fick han ett nytt erbjudande, när han rekryterades till skapandet av Fotbollskanalen.

– TV4 ringde mig i september 2006. Då hade de köpt en massa rättigheter och ville skapa en plattform på nätet för att kapitalisera på dessa. Chefen Bella Tidblad, som tidigare varit på Aftonbladet, bad mig skissa på hur sajten skulle se ut och sedan sjösattes den i mars 2007. Det här var under en tid då morgontidningarna inte alls satsade på nätet och då kvällstidningarna sparade sina bästa grejer till morgondagens pappersupplaga. Det hade varit oerhört mycket svårare i dag, med all konkurrens.

2008 blev han chef för sajten, sedan var han chefredaktör 2011 till 2013. Därefter tog han ett steg tillbaka till en friare journalist-roll.

– Mycket av det jag gjorde fram till 2013 har jag fortsatt med, men jag har kunnat lägga mer tid på podden. Sedan tillkom även mina fredagskrönikor. Nu är jag “bara journalist”, inte arbetsledare.

Olof Lundh har genomfört många ekonomiska granskningar inom sporten – både av SvFF, klubbar och fotbollsagenter.

– Jag har alltid varit intresserad av ekonomi och det är en viktig faktor inom sporten. Jag har skrivit om sådana saker som jag själv varit intresserad av och hoppats att andra också ska vara intresserade av det.

Hur är det att granska organisationer som Svenska Fotbollförbundet?

– Det är lite speciellt. Många som inte är så insatta tror kanske att SvFF är som en myndighet där man har rätt till insyn via offentlighetsprincipen, men det fungerar inte så. Det är en medlemsstyrd organisation där medlemmarna inte alltid är intresserade av någon genomlysning, men jag känner att vi måste titta på vad förbundet gör med sina pengar och hur man agerar.

– Det räcker med att titta på Friends Arena, hur svårt det är att få insyn där och granska hur mycket pengar de förlorat (närmare en miljard, enligt uppgifter ur Olof Lundhs bok, reds. anm.). Det är få som kan och ingen som vill svara på det.

Hur långt kan du behöva gå för att få tag i information kring SvFF?

– Man får jobba med olika källor. Sedan finns det alltid ett maktspel i den typen organisationer och många är rädda för att berätta saker eftersom det kan skada någon. Det är en organisation som traditionellt och kulturellt sett är lik både Uefa och Fifa – går man emot ledningen åker man ut. Det är status och förmåner som gäller inom svensk fotboll. Man vill vara en del av värmen – och berättar man vad som sker så åker man ut.

Genom åren har Olof Lundh även varit kritisk till bevakningen av en viss svensk landslagsstjärna – nämligen Zlatan Ibrahimović. Under hösten 2015 sammanfattade han sin kritik i Café. I artikeln beskrev han hur både medierna och SvFF har haft problem med att hantera Zlatan och att han behandlas som en medlem av hovet.

Strax därefter, under en presskonferens på Friends Arena inför EM-kvalmatchen mot Ryssland, fick Olof Lundh en rejäl utskällning av fotbollsproffset. DN:s Johan Esk hade frågat Zlatan när han planerar att sluta i landslaget och presschefen, Niklas Bodell, lät micken vandra vidare till Olof Lundh som fortsatte på ett liknande spår. Frågan gällde de olika projekt vid sidan av fotbollen som Zlatan arbetar med. Då tände landslagsstjärnan till och sade ”jag får inte tjäna pengar för dig. Varje gång något händer så säger du: ’Han har tillräckligt med pengar’” följt av ”när det går bra och svider i dina ögon, då njuter jag ännu mer”.

– Jag hade först ställt en annan fråga som han svarade på. Jag tittade inte på honom eftersom jag antecknade, men de som såg sa att han redan då såg arg ut. Jag var rätt oförberedd på att han skulle bli så förbannad på min andra fråga. Men jag kan inte säga att jag reagerade så starkt där och då, jag höll mig rätt kall.

Hur skulle du beskriva mediernas bevakning av Zlatan?

– Det är viktigt att poängtera att det inte har varit så här hela Zlatans karriär. Det jag skrev i Café syftade på att det under tre år hade hunnit bli ett oerhört tassande kring Zlatan. Allting han gjorde bagatelliserades. Det finns exempelvis bilder från Italien där han sparkar på någon lagkamrat. Men det som verkligen fick mig att reagera var när han lade ett bananskal på min kollega Daniel Erixons kameralins. Det var inte ett skämt för fem öre, men ändå så skrattar man åt det. Det finns något slags förlåtande. Hans framgångar på planen har gjort att han kan bete sig hur han vill även utanför.

– Jag har den största beundran för den fotbollsspelare han är och den livsresa han gjort. Det är otroligt häftigt. Det jag stör mig på är polariseringen – att det inte går att tycka vissa saker utan att knuffas in i ett hörn där man “hatar” Zlatan. Det gör jag inte. Jag varken hatar eller älskar honom.

Olof Lundh tycker att SvFF borde varit hårdare mot Zlatan, men är samtidigt medveten om att förbundet av ekonomiska och politiska skäl var rädda för att ta diskussionen. De ville inte riskera att han slutade i landslaget.

Hur politisk är fotbollen?

– Den är jättepolitisk. Allt från att politiker använder fotbollen till att man under Håkan Sjöstrand gjort SvFF mer politiskt. Man lyfte integrationsfrågan och tog även hit ett damlag från Iran, för att man tidigare haft hit deras herrlag. Och trots att man varit i Abu Dhabi tidigare så har förbundet nu varit kritiska mot deras regim, vilket man inte varit tidigare.

– Det är tydligt att man inom partipolitiken använder idrotten som ett sätt att visa upp sig. Annars gör man väldigt lite kring idrotten.

Sportjournalister är en grupp som är mycket utsatta för hot och hat – inte minst från supportergrupper. En av Olof Lundhs tidigare kollegor, Johanna Garå, lämnade sitt jobb eftersom hon var trött på alla hatiska kommentarer.

– Självklart är det jobbigt att bli ifrågasatt hela tiden. Framför allt om man även blir ifrågasatt för sitt kön och inte bara för jobbet man gör. Då förstår jag att man funderar över om det är värt att hålla på med sportjournalistik.

Själv påverkas han på det sättet att han ibland undviker att gå in på vissa ämnen.

– Jag drar mig för att gå in i vissa diskussioner eftersom jag vet att jag kommer behöva ägna två dagar åt att fortsätta debattera. Att hårda ord förekommer.

Men Olof Lundh har förståelse för att diskussioner väcker mycket känslor.

– Ibland kan det vara jobbigt, men jag förstår också passionen. Tyvärr kan den ofta få folk att gå för långt, vilket resulterar i kraftfulla reaktioner. Men samtidigt skulle jag inte vilja vara utan passionen.

Text och foto:

Erik Avebäck

mvredaktion