Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Måndag21.09.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Medievärldens arkiv

När leksakerna tog över

Publicerad: 17 Juni 2003, 07:15


Lars Holmberg, 64 år, har varit typograf i hela sitt liv. 1955 började han som lärling i Emil Kihlströms tryckeri på Mäster Samuelsgatan mitt i Stockholm.
– Det låg där som ett hål i väggen där Söderleden börjar nu. På 50-talet fanns det massor av tryckerier i Klara.
Lars Hoimberg började sedan arbeta som typograf på Stockholms-Tidningen 1960 och gick därefter till Aftonbladet, där han under många år var grafikernas klubb- ordförande. 1984 blev han ombudsman i Stockholmsavdelningen och den fackliga karriären fortsatte till Grafiska Fackförbundet (GF) där han var avtalssekreterare i tio år, 1989 till och med 1999. Under de senare åren var han också kansli- och personalchef. 1 september 1999 blev han pensionär.

Lars Holmberg vill först betona att utvecklingen berört långt ifrån alla medlemmar i GF.
– Det finns en bakgrund som man måste ha klar för sig – det är att teknikomställningen och allt bråk bara handlar om tidningar och tidningsgrafiker. Men de utgör bara 20-25 procent av GF:s totala medlemskader. Den nya tekniken som drog in när de små datorerna kom berörde mest sättarna, som utgjorde 5-8 procent. Det var en väldigt liten grupp som tog väldigt mycket tid och kraft i anspråk för oss inom facket.

Hur har relationerna mellan arbetsgivare och anställda förändrats?
– På de flesta tidningarna förändrades de inte nämnvärt. Tidningarna hade centrala avtal som regl- erade förhållandena parterna emellan. Det var på de stora drakarna som det blev bråk, framför allt på Dagens Nyheter.
Lars Holmberg påminner om att inga tidningar hade jättestora ekonomiska problem när teknikomställningen inleddes.
– Vi hade fredsavtal i 50 år där det bland annat sades klart ut att ingen skulle sägas upp på grund av ny teknik. Vardagsrationaliseringen, om man kan kalla det så, gick lugnt. Men sedan, i slutet av 80-talet och början av 90-talet, började tidningarnas ekonomi bli sämre. Det ledde till större motsättningar som i ökande utsträckning handlade om personliga motsättningar. Det blev automatiskt bråk om vem som skulle göra vad mellan grafiker och journalister.
– Journalisterna såg en möjlighet att få fler arbetstillfällen. Ord som layout blev plötsligt vanliga. Tidigare hade man pratat om redigering, och det var ingen speciellt komplicerad verksamhet.
Grafikerna hade visioner om att fortsätta i sin nisch när den nya tekniken började komma, minns Lars Holmberg.
– Vi skötte ombrytningen i bly. Vi trodde att vi skulle få fortsätta med samma uppgift. Vi såg framför oss jobb på stora ombrytningsterminaler. Jag minns att det fanns ett projekt som kallades Utopia, där Liber var inblandat. Det handlade om komplicerade datorer för ombrytning. Systemet skulle i viss mån ge oss redigeringen – men sedan kom Macarna. De fnyste vi föraktfullt åt och kallade leksaker. Utopia dog till sist, det blev för komplicerat och dyrbart.

Vad är det viktigaste som förändrats sedan blyet försvann?
– Det var förstås att antalet anställda grafiker minskade kontinuerligt. De flesta kände att yrket utarmades, inte bara i sätterierna utan också i tryckerier, packsalar och reproavdelningar. Vi var 10 000 yrkes- verksamma tidningsgrafiker i mitten av 80-talet. I dag är vi mindre än 4 000, och då pratar vi om alla yrkesgrupper.
En annan viktig händelse var när det nya GF-avtalet kom i början av 1990-talet, säger Lars Holmberg.
– Det gamla tidningsavtalet var jättesnårigt, näst intill obegripligt. Men de flesta tidningarna hade som tur var lokala avtal som till större delen ersatte det centrala. Fredsplikten gällde även när avtalen gått ut.
– Det blev en hel del bråk men det var som sagt mest på de större tidningarna. Trots det så började arbetsgivarna tröttna på fredsavtalet som de naturligtvis fick betala för. Journalisterna började också tuffa till sig fackligt och det blev en del strejker.
1989-90 satt Lars Holmberg med i en arbetsgrupp där GF:s ordförande Malte Eriksson ingick liksom Tidningsutgivarnas Lars Lundblad, i dag vd för Centertidningar. Lite senare kom också utgivarnas Bertil Dejke med i gruppen.
– Vårt mål var att ta fram ett nytt, modernt kollektiv- avtal och det var klart 1991. Vi krävde aldrig ett fortsatt fredavtal. Arbetsgivarna var inte beredda att betala längre eftersom det strejkades bland andra förbund på tidningarna.
– Det nya avtalet ersatte både kollektiv- avtalet och en del av fredsavtalet.
Nu var läget lugnt på tidningsfronten.
– Vi var på väg mot konflikt flera gånger, men det handlade till sist bara om aktioner som rörde en dag eller sex timmar. När det blev bråk så berodde det till stor del på att arbetsgivarnas organisation var rätt så senfärdig. De var inte speciellt väl förberedda och hade ofta inte diskuterat problemen i sin stora förhandlingsgrupp.

Skiljer sig mediebranschen från andra branscher i fackliga frågor?

– Det var några tidningar där det var stora problem, men jag upplevde inte att det var någon större skillnad i övrigt.
Om du blickar framåt – vad skulle behöva förändras?
– Det är en svår fråga. Jag lämnade förhandlingsarbetet 1998 och vet inte exakt hur det ser ut i dag ute på företagen. Stundtals handlade det om rovdrift på människor, framför allt på de stora tidningstryckerierna i Stockholm. Där infördes plötsligt märkliga skift, till exempel att börja jobba klockan två på natten, och väldigt långa arbetsdagar. Det hade väl med ekonomiseringen att göra…

Från arbetsgivarhåll hävdas det att det varit för lätt att ta till strejkvapnet ute på tidningarna. Håller du med?
– Nej, det gör jag inte. Under den tid som jag jobbat centralt har vi haft väldigt få konflikter efter den stora strejken och lockouten i början av 80-talet. Konflikterna ute på tidningarna har också varit väldigt korta, mest beroende på att arbetsgivarnas företrädare inte haft mandat eller varit dåligt förberedda inför förhandlingarna. Det har lett till korta konflikter som övertidsblockader eller annonsblockader, den typen av mildare stridsåtgärder.

Ska vi ha ett enda medieförbund?
– Jag tror inte på det, därför att större delen av grafikerna finns i industridelen i dag, i tryckerier och packsalar. Skillnaden mellan journalister och tjänstemän på tidningarna och de villkor som gäller i industridelen är oerhört stor. Bara ett fåtal grafiker finns kvar på redaktionerna.

Kan du se några hinder för att utveckla förhållandet mellan ägare och anställda inom dagspressen?
– Det har funnits stora motsättningar mellan journalister och grafiker om layout, men jag kan mycket väl tänka mig att man numera kan jobba närmare varandra. Jag kan inte se några hinder för att utveckla   samarbetet över de fackliga gränserna och med arbetsgivarna.
Lars Arnborg

mvredaktion

Dela artikeln:


Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.