Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Måndag19.04.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Medievärldens arkiv

Mustafa Can

Publicerad: 21 November 2002, 14:29

Han har sina rötter i en förbjuden kultur i de kurdiska delarna av Turkiet. Som liten älskade han historierna om fantastiska upptäcktsfärder. I förra veckan utsåg Stora journalistprisjuryn Mustafa Can till "Årets berättare".


Mustafa Can trodde inte sina ögon. Visserligen var han trött efter flygresan från New York, men kunde det verkligen vara sant? Han fick läsa mejlet om igen. Till slut förstod han. Svenskt Näringsliv hade beslutat sig för att inte publicera hans artikel.
Uppdraget fick han i våras: intervjua Hans-Olov Olsson, vd för Volvo Personvagnar, om företagets mångfaldssatsning. Texten skulle ingå i en antologi riktad till invandrare som nyligen kommit till Sverige.
Redaktören gav honom frihet att skriva på det sätt han själv önskade. Volvo-direktören är rak och tydlig. Han säger att det finns chefer som har fördomar mot invandrare. Mustafa Can skriver. Skickar texten till Sveriges Näringsliv och får ett uppskattande svar.
Därför förstår han ingenting när han flera månader senare får ett mejl med innebörden tack, men nej tack.
Redaktören hävdar att representanter för Svenskt Näringsliv inte uppskattar att Hans-Olov Olsson pratar om att diskriminering kan förekomma och att artikeln kan skada Volvo.
Mustafa Can skakar på huvudet. Han är fortfarande djupt upprörd och talar om ett ”gigantiskt hyckleri”. Vi träffas på Utbildningsradions café nära Sveavägen. Här i huset hade han sitt första journalistjobb (på URs dokumentärprogram Stop) och hit går han fortfarande ofta för att hälsa på sina vänner i caféet. En vecka innan vi ses har han skrivit i DN om den stoppade artikeln. Han är förvånad över att så få medier hakat på.
– Landets mäktigaste organisation ingriper med censurstämpel och nästan ingen bryr sig. Samma medier som pratar vitt och brett om mångfald. Ofattbart.

Han har arbetat som journalist i fem år. Mest som frilansjournalist, nu är han långtidsvikarie på Dagens Nyheters helgbilaga LördagSöndag.
Hans språk är poetiskt och ålderdomligt sirligt. Annorlunda än den rätlinjeformade journalistprosa som fyller de flesta dagstidningar.
Det beror på min bakgrund, säger han. Som kurd tillhör han en förtryckt folkgrupp vars kultur aldrig har accepterats.
Han bär med sig ett ansvarsfullt arv av muntliga berättelser.
– Vårt lidande, vår vrede, vår passion gör att språket och fantasin utvecklas. Jag har makten, nej skriv friheten, att göra min röst hörd.
I mitten av 70-talet, när Mustafa var sex år lämnade han och hans familj den lilla byn Kurekan, i de kurdiska delarna av Turkiet, för att flytta till Sverige och Skövde.
Han minns fortfarande hur han i lågstadiet älskade berättelserna om Christoffer Columbus och Vasco da Gama och alla andra som åkte jorden runt och upptäckte nya världsdelar.

Av hans texters eftertänksamma ton märks inte så mycket i vårt samtal. Det blir mer pang-på-rödbetan. Det märks att han vet sitt värde. Han gestikulerar mycket och knäpper med fingrarna när han vill understryka det han vill ha sagt.
Han säger att han kan ägna dagar åt de första tre-fyra meningar i en text, för att få en medryckande början. Det är passionen till språket, till journalistiken som livsstil det handlar om.
– Kalla mig romantiker eller idealist, men jag vill verkligen påverka folk. Roa dom, uppröra dom, vadsomhelst, bara dom blir berörda.
Flera gånger under samtalet återkommer vi till den text som gjort honom till ”årets berättare” – reportaget om Sverigedemokraterna (DN 28 september). I sju veckor följer han dem tillsammans med fotografen Fredrik Funck. Han låter partiets företrädare berätta om sin politik och sina visioner. Inga skjutjärnsfrågor, inga pekpinnar. Läsarreaktionen blev enorm. Flera ansåg att det var det bästa och mest sakliga om Sverigedemokraterna de någonsin läst.
I reportaget skriver Mustafa Can att han under sina tjugosex år i Sverige aldrig upplevt så mycket rasism och främlingsfientlighet som under de sex timmar han tillbringar med Sverigedemokraterna på Skansen.
En av dem han möter är 71-åriga Gun. Hon säger flera gånger att Mustafa inte verkar vara som ”dom andra”. Hon undrar också om alla kurder är lika trevliga och väluppfostrade som han.
Hur reagerade du då?
– Jag blev inte förbannad, snarare förvånad. Det triggade min nyfikenhet.
Hur menar du?
– Jag ville veta hur hon och de andra Sverigedemokraterna tänker. Komma in i deras hem. Få dem att berätta sin historia. Läsarna är inte dumma, de drar sina egna slutsatser.
Han föredrar att säga att han samtalar i stället för intervjuar. Grundlig research är nyckeln till ett lyckat jobb.
– Det bästa man kan göra är att använda motpartens egna argument emot dem själva. Är du påläst och känner att du har sanningen på din sida då blir du oslagbar.

Som i DN-reportaget om de thailändska blåbärsplockarna som kom till Sverige i tron om att de skulle tjäna stora pengar. Drömmen krossades och thailändarna fick vända tillbaka skuldsatta. Mustafa Can plöjde igenom ”en och en halv meter dokument” inför intervjun med en av de svenska bärhandlarna. Han kände sig trygg med materialet och kunde kasta ut trumfkort efter trumfkort. ”Värre än värsta polisförhör”, suckade bärhandlaren efteråt.
Det tar tid att bedriva Mustafa Can-journalistik. Han ägnade tre veckor på heltid och ”en massa icke-redovisad övertid” dagar åt jobbet i blåbärsskogen.
Men hur ska då den som inte är välkänd skribent och har DN som plattform bära sig åt? Som kanske jobbar på en mindre tidning med krav på sig att leverera tre artiklar per dag?
För en gångs skull drar han på svaret. Inser att han är privilegierad.
– Ställ krav på cheferna. Var jobbig. Tjata. En bra och engagerad text är så mycket bättre än tre jobb gjorda på ren rutin.
– Och inte minst: Underskatta aldrig läsarnas intelligens.

På DN LördagSöndag ser sig Mustafa Can som en del i ett lag. Han säger att det är orättvist att det ofta bara är skribenterna som får ”cred”.
– Fotograferna, redigerarna, ADn, korrekturläsarna, det finns en sån oerhörd kunskap på DN.
Samtalen på redaktionen ger honom andra infallsvinklar, nya frågor att ställa och uppslag att gå vidare med. Och han tycker att det är sorgligt – beklämmande – att få tidningar gör som DN, satsar utrymme på långa berättande reportage även i tider av besparingar. Han vill se mer av glöd och engagemang hos dagens journalister. Som i sin barndoms kvällstidningar.
Med sin bakgrund och sitt engagemang för utsatta människor skulle Mustafa Can vara som klippt och skuren för någon av etermediernas invandrarredaktioner. Han säger att han konsekvent tackar nej till att hamna i ”invandrarfacket”.
– Jag vill inte begränsa mig. Jag vill berätta allmänmänskliga historier för en så stor publik som möjligt.

Familjen och släkten (”och då pratar vi flera hundra personer”) blev besvikna då de förstod att Mustafa inte skulle bli den läkare eller advokat de hoppats på. Fast egentligen visste han redan som liten att det var journalist han ville bli. Efter år av ströjobb och resor i världen, flyttade han till Stockholm för att börja på Medieskolan, och en 40 veckor lång kurs i skrivande journalistik och tv. Där mötte han Edgar Antonsson, välkänd Expressen-journalist, och frilans- journalisten Mats Wickman. De betyder fortfarande mycket för honom. Innan han skickar sina texter till redaktörer och uppdragsgivare låter han Mats och Edgar läsa och ge synpunkter.
Edgar minns den första texten han läste av eleven Mustafa.
– Så bra har jag aldrig kunnat skriva, tänkte jag. Jag förstod på en gång att här har vi en kille som vi kommer att höra talas om.
Mustafa Can är känd för att skriva långa texter. Flera redaktörer har stönat när de hört hur lååååånga artiklarna varit. Den reaktionen gillar han inte. Han tycker att en redaktör bör läsa texten först. Sen kan kommentarerna komma.

Minst en gång om året återvänder han till sin barndoms by i Turkiet. Där sitter han i dagar och lyssnar på de mest fantastiska historier.
– Om de hade kunnat skriva – herregud – hur många författare, poeter, lysande skribenter skulle då inte ha funnits?
När jag frågar honom om vilken av sina texter han tycker allra bäst om kommer svaret snabbt: den om Gunnar Ekelöf (publicerad i DN 16 april 2002). I våras följde han i den svenska poetens fotspår i Istanbul. Där bland gränderna mötte han den man som i mitten av 60-talet hjälpte Ekelöf att komma ur sin svåra skrivkramp genom att leda honom till reningskällan Ayiasmans. Det är Ekelöfs orientaliska poesi som fascinerar mest. Likt en kamera fångar han ögonblicket i flykten.
– Det finns en sån oerhörd känsla i det han skriver. Få kan förmedla en stämning som han.

mvredaktion

Dela artikeln:


Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.