Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Söndag29.11.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Medievärldens arkiv

Lena Munkhammar

Publicerad: 30 September 2004, 13:38

Från början stämde inte Lena Munkhammars profil. Men med tiden började Gävletidningarna allt mer söka efter någon som kunde vårda, utveckla och anpassa såväl organisation som verksamhet.


Eget rum? Skrivbord? Lena Munkhammar, Gävletidningarnas blivande vd, funderar. Kanske blir det varken det ena eller det andra. Hon gillar mobilitet, vill leda genom att röra sig i organisationen och samtala med medarbetarna, eller som det heter på ledarskapsspråk ”management by walking and talking around”.
Särskilt viktigt känns det nu när jag är ny och vill lära känna mina medarbetare, säger hon.
Hur som, så handlar det om att skapa relationer och på någon annans planhalva än sin egen, resonerar hon. Hennes erfarenhet är att om man har eget rum och sällan är på plats så tror folk att de kommer och stör om man någon gång finns bakom skrivbordet.
Var inte så tillgänglig, folk äter upp dig, är råd hon fått tidigare i livet. Själv har hon motsatt erfarenhet. Det är viktigt att som ledare vara just tillgänglig.
Till en början kommer hon i alla fall att finnas i Jan Cahlings gamla rum på Gefle Dagblad. Sedan får hon se.
Den 1 november muckar han, som han säger, och hon tar över. Jan Cahling vandrar vidare till koncerntoppen och ett nytt chefsrum, kanske i Arbetarbladets lokaler tvärsöver gatan. Han sonderar.
Persiennerna har ställts på glänt skulle den kunna säga som minns de i alla fall periodvis tätt vinklade lamellerna mot Ruddammsgatan. Inte bara ett skydd mot ljuset utan också mot konkurrenten.
När Gävletidningarna sökte ny vd efterlystes en person med dokumenterad marknadserfarenhet. Det har inte Lena Munkhammar. Profilen på den man sökte ändrades i takt med att de två hopslagna tidningarna snabbare än väntat positionerade sig på marknaden. Ledaregenskaper och -erfarenheter kom alltmer i förgrunden. Vi behövde och valde en som ”kan ta hand om organisationen och sedan utveckla och anpassa verksamheten efter nya krav”, som Jan Cahling säger.
När sista ronden gick fanns fyra sökande kvar, tre från mediebranschen och en läkare. Det var doktorn som fick jobbet.

Lena Munkhammar är neurolog, geriatriker och internmedicinare och tills i våras sjukhusdirektör i Gävle, uppmärksammad för alla de stora neddragningar hon fick genomföra. När det efter fyra år var dags att förnya kontraktet tyckte hon att hon hade gjort sitt. I längden tyckte hon inte att hon kunde fortsätta att ta ansvar för de ständiga indragningar och nedskärningar som politikerna lade på henne att göra, men det är ju rollen som tjänsteman i en politiskt styrd organisation, säger hon. Hon gick in i uppgiften med ett starkt engagemang och en del beslut som hon fattat är hon stolt över, men till slut, beskriver hon, blev hon en Carolina Klüft som måste pep-slå sig både i ansiktet och på låren för att gå igång.
Hon kända att hon höll på att tappa trovärdigheten när hon skulle genomdriva förändringar som hon kände var fel. Lena Munkhammar tyckte att hon höll på att tappa trovärdigheten. Man kan skära genom både hud och muskler, men börjar man skära i benet, ja, då rasar det, är hennes drastiska förklaring. Patienten, i det här fallet sjukvården inom landstinget, hade mått långt bättre av en annan behandling, anser hon.
Under åren som sjukhusdirektör släppte hon inte sin läkarpraktik och kommer inte att göra så nu heller. Patienter med en speciell åkomma, för lekmannen beskriven som en ständig nackspärr av rent djävulska mått, kommer även i fortsättningen att få sina sprutor av henne. På söndagar.
En del av patienterna är nästan som hennes mentorer, säger hon överraskande. Efter sprutan utbyts kunskaper och erfarenheter.
Hon är läkare till professionen och har en stor del av sin identitet i det. Så man kan undra hur i herrans namn hon kom på att söka en tjänst i medievärlden.
Ja, alldeles självklart var det ju inte, men platsen annonserades ut samtidigt som hon började fundera över om det var sjukvård hon ville fortsätta att satsa på eller om det var dags att bredda sig yrkesmässigt. Folk i hennes närhet puffade på och till slut ringde hon upp Jan Cahling, eller Janne, som hon säger.

Hon lyssnade på vad han valde att själv berätta och hörde honom stolt, nästan passionerat, och mycket trovärdigt tala om tidningsfusionen. Han i sin tur noterade förutom de formella meriterna från ledarskapsutbildningar och chefstjänster att här talade en ”begåvad, smart och mogen person”, som jobbat mycket med kulturkrockar och organisationsutveckling och som har ett värdefullt utifrånperspektiv.
Lena Munkhammar möter i receptionen och visar på höga loppisfyndade klackar vägen till ett av rummen under takåsarna i Gefle Dagbladshuset. Någon omtänksam själ har dukat fram kaffe. De knallröda sofforna matchar väl mitt färgstarka och lättpratade intervju- offer.
Det ringer i väskan. Endast barnen släpps igenom på mobilen just nu. Lillflickan är konvalescent därhemma, har långtråkigt och undrar när mamma tänker komma. När hon lugnats en smula och förmanats en del kan samtalet avslutas.
Har du inte öronpropp?
– Nä. Jo, tre, men de är trasiga. Jag vet att det är dumt. Svarar neurologen.
Vi börjar samtalet i Lena Munkhammars barndom, först i Kiruna och sedan i Stockholm, för att finna ut vad det är i livet som format henne som arbetsledare. För även om hon kan visa papper på att hon ledarskapsutbildat sig både hos Handelshögskolans AMP och IFL så är det LHS som hon nämner först av bokstavsförkortade läroinstanser.
LHS?
– Livets hårda skola.
I barndomshemmet rymdes skilda åsikter och uppfattningar, också barnens. Föräldrarna, som enligt dottern sällan tyckte lika om något och kärleksfullt beskrivs som ”alldeles för lite lagom” var ändå ense om en sak, att uppmuntra olikheter. Lillebror och Lena fick bli som de var ämnade.
Hemma fick hon också lära sig att ifrågasätta, ställa Rumpnisse-frågan vafför dådå? som hon säger. Det har hon fortsatt med och råder andra att göra detsamma.
Fröken i den mångetniska B-skolan, hon ”som såg alla barn och var en bra lagledare”, har också gjort djupt intryck.
När hon berättar om AT-tiden på sjukhuset i Söderhamn blir hon tårögd. Där lärde hon sig värdet av en platt organisation och ett prestigelöst samarbete över befattningsgränserna.
– Ju fler kockar dess bättre soppa.
Idrotten, hon var en gång en duktig 100-meters- löpare, har lärt henne att prestera utan prestige, att ha disciplin och jobba mot ett mål och att förmå sig att komma igen trots att man fått stryk.

Hon gör en ny djupdykning i Svenskt Tenn-väskan och fiskar upp ”sin bibel”, ett ganska nött exemplar av Åke Ortmarks bok Jasägarna. Den brukar hon läsa och läsa om, och den är en viktig inspirationskälla både i den egna arbetet och när hon är ute och föreläser om just ledarskap, vilket hon gör av och till. Med tonvikt på varje stavelse läser hon så hela titeln högt.
”Jasägarna: Om medlöpare och nickedockor kring Gyllenhammar, Karl XII, Kreuger och andra furstar.”
Om hur det kan gå om man inte lyssnar och låter folk säga vad det tycker och tänker, understryker hon.
Hur förhåller sig Lena Munkhammar till den medie- värld hon är på väg in i? Hittills har hon stött på företrädare för den som presstalesman för läkarfacket och som granskad sjukhusdirektör och irriterat sig över det som blev fel och över att behöva svara på besvärande frågor.
Hon säger att det på det här stadiet vore förmätet av henne att påstå att hon förstår ordets betydelse och uppehåller sig sedan engagerat vid det fria ordet och mediernas betydelse, uppgift och ansvar i en demokrati.
– Det vore väl självaste om inte medierna i större utsträckning ska kunna påverka skeenden i ett samhälle som är ur led och en välfärdsstat som nästan rämnar. Vi måste helt enkelt få upp de stora frågorna på agendan, tjata, tjata och vara på tills man på allvar tar itu med lösningarna.
Så tänker hon de gånger hon läser en tidningsartikel som hon tycker borde kunna göra skillnad – och blir lika förvånad varje gång som debatten uteblir och ingenting förändras.
Och hur ser du på att Gävle alltjämt är en stad med två tidningar?
– Det finns ett mervärde i det.

TIO SNABBA FRÅGOR
Du har blivit kallad Gävles Margaret Thatcher, vad tycker du om det?
– Jag vet inte riktigt. Kanske beror det på att jag är tydlig och rak och har fasta nypor. Jag hoppas inte hårda. Men det finns också de som kallat mig för en mes och klagat på att jag eftersträvar för mycket konsensus och kompromisser.
Gefle Dagblads kulturredaktör Björn Widegren har gått på dig ett par gånger i sina kolumner. Bland annat har han ifrågasatt om du, som varit den politiska maktens förlängda arm, är rätt chef för ett medieföretag.
– Hans farhåga är rätt – och befogad. Å andra sidan klev jag av när jag inte längre kunde vara denna förlängda arm. Jag hoppas Björn och andra kommer hålla efter mig och säga till om jag är ute och cyklar.
Hur fattar du dina beslut?
– Jag brukar dra ihop kloka människor som finns runt mig och diskutera, fundera och be dem tänka åt eller tillsammans med mig. Säga att så här tänker och fundera jag, hjälp mig sortera och berätta hur ni tycker.
Har du aldrig funderat på att ägna dig åt politiken?
– Jo, och många har sagt att jag borde det. Men jag tror inte jag skulle klara att inordna mig. Det är klart att man måste kompromissa, men 1.20 m i takhöjd är inte tillräckligt. Och ibland är det precis så det ser ut i politiken, att man talar om högt i tak men menar 1.20.
Vilken är en chefs främsta uppgift?
– Att vara tillåtande och se till att medarbetarna är som de är och att få dem att blomma. Man ska inte bara säga mångfald utan också göra.
Alldeles för många har fått lära sig att vara lagom, säger hon och tillägger att en människas förmåga visst kan avspelas i titlar och examina, och att hon också kan imponeras av det, men talang kan sitta även i annat, i intuition och känsla, i förmågan att få människor att må bra till exempel.
Vilka är ledarskapets faror?
– Bland annat att man lyfter fram sig själv och gör andra osynliga. Och att man som ledare äger sin fråga utan att släppa in andra är livsfarligt. Man måste ha Rumpnissar omkring sig.
Hur klarar du balansen mellan hem/familj och jobb?
– Jag jobbar mycket, det går fort för mig, men jag ser också till att gå hem i tid. Vissa saker hemma får vara, städning till exempel. Vi brukar anlita en städfirma då och då som får röja.
– Ska jag prioritera är familjen viktigast. Fungerar det inte hemma fungerar inget annat heller.
Vad gör du på fritiden?
– Är med familjen. Vi är mycket i sommarstugan och så spelar vi en del golf. Samuel (sonen) är duktigast, sedan kommer Johannes. Jag är glad om jag kommer runt med samma boll som jag gick ut med och det är helt ok att jag är sämst. Sara är ointresserad av golf men gillar tennis, så med henne spelar jag ”tant- tennis”.
Vad är det som kan få dig riktigt arg?
– …och frustrerad det är när jag möts av likgiltighet, det -struntar-väl-jag-i-mentalitet. Det finns så många stora frågor, välfärden, tryggheten, lidandet och orättivisorna här hemma och ute i världen. När man ger blanka? i detta och bara skådar in i sin egen navel då blir jag upprörd.
Finns det något i livet som du ångrar?
Att vi inte såg till att skaffa fler barn. Jag satte igång för sent.
KARIN LINDELL

Fakta om Lena Munkhammar
Ålder: 46 år
Bor: i Villastaden strax utanför Gävle centrum
Familj: sambo och barn
Karriär: läkare i Gävle sedan 1987, var klinikchef 1999-2000 och därefter sjukhusdirektör fram till 2004. Har varit ordförande i det lokala läkarfacket och suttit i Läkarförbundets centralstyrelse, arbetslivsgrupp och förhandlingsorganisation.
Fritid: tillsammans med familjen, spelar golf och nybörjar- tennis, gillar att titta på idrott, ”man måste få hetsa upp sig”, någon långresa då och då.

mvredaktion

Dela artikeln:


Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.