Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag18.09.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Medievärldens arkiv

Låt presstödet gå till journalisterna

Publicerad: 20 Augusti 2008, 10:29

Modellen att via tidningsägarna säkerställa en svensk tidningsjournalistik i demokratins tjänst har i årtionden visat sig bristfällig. Det vettiga vore istället att dela ut halvmiljarden direkt till journalisterna, skriver tecknaren och frilansjournalisten Martin Hedén.


BETECKNANDE ÄR ATT statens stöd till journalistiken kallas ”presstöd” – det är tryckerierna och distributörerna det handlar om. Det var när boktryckarna hade svårt att livnära sig på böcker som tidningarna kom och det var i samarbetet mellan kungahus och tryckerisocietet som lagar och förordningar för de periodiska skrifterna utarbetades.

Det nuvarande presstödet – som finansierar mediehusen med en halv miljard kronor per år i direkt stöd och gud vet hur många miljoner i olika indirekta subventioner – har praktiserats i snart 37 år. Pengarna har troligen fördröjt nedläggningar och sammanslagningar, vilka hur som helst genomförts de senaste åren.

INFÖR DEN KOMMANDE propositionen är det inte utan att man märker en viss oro bland tryckeriägarna och deras språkrör. Inte sällan höjs tonläget och argumenten ansluter till demokratiinstitutionen. Men på vilka sätt presstödet konkret stärkt demokratin i fyra decennier – om detta råder begriplig tystnad.

Senast i SOU 2006:8, Mångfald och räckvidd, anförs att presstödets ideologiska grund är demokratin och mediernas centrala roll att informera medborgarna, granska makten och verka som forum för olika åsikter och kulturyttringar. Alltså: i grunden är det god samhällsjournalistik och kulturell bredd som skattebetalarna vill ha, beställer och betalar för.

MEN JAG KAN INTE FINNA att bidragstagarna levt upp till kraven. De dominerande journalistiska satsningarna de senaste decennierna, när det gäller dagstidningarna, har gjorts på nöjes-, kändis- och service-journalistik samt bilagor som varit direkt motiverade och finansierade av handlarnas annonsbehov. Det är trädgård, inredning, mode och teknik.

När det gäller bevakningen av politik och samhällsplanering på kommunal och landstingskommunal nivå så är det mitt bestämda intryck att denna minskat till en tredjedel sedan 80-talet. Delvis beror det nog på att redaktionerna slimmats, som SJF uttrycker det: Det tar mycket kraft att hålla alla diarier under kontroll (det har inte blivit lättare med den digitala tekniken) och ännu mer att som redaktion själv vara drivande.
Också mjukare ämnen – som relationsfrågor och föräldraskap – samt kriminaljournalistik och sport, där det dramatiska inslaget serveras av andra, har fått större plats. Medan undersökningar av samhällsförhållanden och makthavare krympts. Det traditionella kulturmaterialet har samtidigt utvecklats från en betoning av analysen till presentationer och korta recensioner.

MED ANDRA ORD: Presstödet har (generellt sett) i praktiken inte gagnat det den avsett. Tryckeriägarna har tillgodogjort sig pengarna, använt dem självsvåldligt men ändå varit fräcka nog att kräva mer.

En möjlighet att använda pengarna mer effektivt är att låta en kommitté (regeringsmakten fristående) köpa god journalistik för 500 miljoner per år. Som skribent, fotograf, författare, filmare och tecknare skickar man helt enkelt in ansökningar om angelägna projekt och kommittén väljer, finansierar och ser till att distribuera materialet gratis till de medier som vill publicera det.

Tanken svindlar inför hur mycket granskande som kan effektueras för 500 miljoner (och vilket genomslag dessa undersökningar kan få). Nuvarande indirekta stöd till tryckeriägarna behöver man inte nagga: Lite momsnedsättning och reklamskatterabatt är i harmoni med mediepolitiken i resten av Europa och EU-harmoniseringar brukar majoriteten ledarskribenter vurma särskilt för.

Små tidningar med svag lönsamhet gynnas på så sätt att även de kan erbjuda sina prenumeranter ett kvalitativt material – man kan klara sig med lokaltidningen även om man bor på landsbygden. Förslaget ställer de stora drakarna inför en utmaning: de tvingas av konkurrensskäl satsa extra på egeninitierade undersökningar, konkurrenterna inte har tillgång till.

SORGLIGT NOG TROR JAG INTE ATT jag kommer att få något riktigt genomslag för denna idé: Det avgörande motståndet finns nog inte i mediehusen  utan på den politiska och övergripande ekonomiska nivån. Jag betvivlar kort sagt äktheten och djupet i de maktens uttalade önskan när det gäller information, opinionsbildning, granskning och mötesplatser. Våra politiker och företagsledare är nog glada över en tidningsbransch som producerar glamjournalistik och trädgårdsbilagor.

Hade våra politiska representanter varit övertygade om behovet av en skärpt journalistisk granskning borde det ha kommit massiva protester från dem över hur presstödet använts hittills.

Den demokratiska retoriken är liksom något helt fristående – ett förfinat språkbruk i de tämligen primitiva och pekuniära förhandlingarna mellan statsmakt och tryckeriägare.
Så var det på 1800-talet och så är det idag. Och så blir det väl framöver. Vackra deklarationer, manna till tidningsägarna och en ytterligare minskad genomlysning av samhället.

Martin Hedén
Tecknare och skribent

mvredaktion

Dela artikeln:


Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.