Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag22.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Medievärldens arkiv

Jasminrevolution i Kina?

I Kina är det några få, tappra själar som har gjort precis som de utländska blogginläggen uppmanat till att gå till ett visst ställe, i en viss kinesisk storstad, ett visst klockslag. Men någon Jasminrevolution är det ännu inte tal om i Kina. Ulrika K Engström berättar varför.

Publicerad: 11 Mars 2011, 09:18

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


Den senaste tidens demonstrationer i Kina visar tydligt hur nervös den kinesiska regeringen är. För demonstrationerna är små och poliserna många. Demonstrationerna har visserligen uppstått i flera veckor på flera ställen runt om i landet och de har sett ungefär likadana ut: kom till ett shoppingstråk med väldigt mycket folk (till exempel Wangfujing i Peking) kl 14 på söndag.

Och idén är lika daoistisk som den är genialisk.  Den utgår från den kinesiska principen wu?wei att göra, samtidigt du inte gör något. Om du råkar stå på ett ställe där det redan är mycket folk, kan du inte pekas ut som demonstrant. Därför kan du vara där och visa sympati för en sak, utan att behöva anklagas för att vara dissident och motståndare till regimen.  I stället för att hålla upp plakat och knutna nävar står demonstranten där och liksom visslar och låtsas som ingenting.

Men trots det indirekta sättet att protestera är det mest utländska journalister och kinesiska poliser som slutit upp på de givna klockslagen. Och den senaste tidens rapporter från Kina har således mest handlat om trakasserade utländska journalister.

Varför ser det ut som att det inte blir någon Jasminrevolution i Kina? Här är några av anledningarna.

Det finns visserligen ett uppdämt missnöje i Kina och det pågår en mängd protester av olika slag i hela landet hela tiden. Men de här protesterna gäller ofta väldigt specifika frågor, som när exempelvis politiska kadrar har konfiskerat mark från bönder och bönderna protesterar för att de vill ha skälig ersättning. Det finns många likheter med Nordafrika; den politiska friheten är liten, hög arbetslöshet bland högutbildade unga, det finns utbredd inflation, korruption och ökade inkomstklyftor i Kina.

Men skillnaderna mellan situationen i Kina och Nordafrika är också stora. För det första är de kinesiska ledarna experter på motstånd. De valde väg redan 1989 och har tränat sig på hur man hanterar den här typen av motstånd de senaste 22 åren. Medan informationssamhället har utvecklats har den kinesiska regimen utvecklat ett komplicerat censursystem. Och de skyr inga som helst medel för att bevara stabiliteten i Kina.

Trots att det finns ett missnöje i Kina sr det framför allt riktat mot partikadrar och ledning på lokal nivå. De högsta ledarna har relativt högt förtroende och legitimitet bland folket mycket för att de faktiskt har levererat en snabb ekonomisk utveckling och tioprocentig årlig tillväxt de senaste 20 åren. I stället för att vara en toppstyrd diktatur är Kina ett land där partiet i högsta grad, från partitopp till byråd, har varit direkt medverkande i skapandet av tillväxten (ofta på befolkningens bekostnad). Samtidigt har det varit en uttänkt strategi att låta missnöjet kanaliseras ut på lägre nivåer så att regeringen ska kunna stå fri.

Kittet i den kinesiska moderna identiteten är nationalismen, något som har spätts på och odlats av det faktum att Kina faktiskt rest sig. Den snabba utvecklingen är Kinas revansch, och det finns en enorm kraft i den känslan.  Den kinesiska medelklassen brukar svara att de inte vill ha demokrati i Kina eftersom de som i fria val skulle avgöra landets framtid skulle vara Kinas 700 miljoner bönder.

Men samtidigt: användandet av sociala medier har mognat. Att samla människor kring specifika frågor på nätet är en självklarhet. Det finns en stor irritation över nätcensuren. Detta har fört med sig att många har hittat olika tekniska lösningar för att gå runt den. Med den ekonomiska utvecklingen har det också kommit ett stort kinesiskt självförtroende. Den mest avgörande frågan är också vad som skulle hända om den ekonomiska utvecklingen vände.

Kinas situation är unik på många sätt, men samtidigt har vi redan sett i Nordafrika vilken enorm sprängkraft sociala medier har. Man brukar man säga att det enda man kan vara säker på med Kina, är att ingenting är säkert och det ser ut att stämma även i detta fall.

Ulrika K Engström, verksamhetsledare för Mediekompass. (Tidigare Tidningen i Skolan)

Axel Andén

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.