Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

måndag17.05.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Medievärldens arkiv

”Jag ska krossa dig, sa statsministern”

Publicerad: 18 november 2011, 14:05

Utdrag ur kapitlet "Jag ska krossa dig, sa statsministern" ur Bo Holmströms bok "Lägg ut!".


Det här yrket kräver visst civilkurage. Att avslöja vad företag, organisationer, enskilda makthavare såväl som politiker håller på med, även om det är viktig information och angeläget att vi alla känner till det, kan vara hotande för makthavarna och det händer ofta att man inte låter det ske stillatigande. Kan man hota och bråka och intrigera och därmed stoppa publiceringen kan det naturligtvis vara en framgång för makthavaren.

Så då hotar man och bråkar.

Det sker ofta inte direkt till den enskilde journalisten, utan snarare till hans/hennes chefer med en önskan att stoppa, eller åtminstone korrigera det här inslaget eller artikeln. En rättelse eller ännu hellre en dementi vore nog på sin plats. Och chefen ska veta vilken opålitlig orm journalisten är. De har minsann sett andra artiklar/inslag av denne reporter som inte heller var korrekta i faktauppgifterna och kanske var det så att journalisten hade en hemlig agenda, sympatiserade egentligen med … och så vidare, och så vidare.

Nu inträder nästa problem för journalisten. Han eller hon är i allt högre grad inte anställd. Hon eller han har ett vikariat och det går snart ut. Då måste hon eller han söka ett nytt vikariat, oftast på någon annan tv-kanal eller tidning. Eller kanske radion.

Arbetsgivaren kan ju inte riskera att någon blir kvar alltför många månader, då är man tvingad att anställa vederbörande. Det blir dyrare. Bättre att ta sig fram med olika vikarier. Eller projektanställa, sådant förekommer också allt mer. Eller engagera journalister via ett bemanningsföretag. Förekommer allt oftare. Lönen blir i alla händelser lägre, och det är väl avsikten kan man misstänka.

Tänk er nu att ni har ett sådant där vikariat, men om några månader måste ni söka ett annat vikariat, annars går det inte ihop sig med hyror och resor och mat och kläder och allt annat man nu behöver.

Och så har ni fått ett fantastiskt tips från någon och mellan alla andra arbetsuppgifter har ni försökt kolla upp det. Det här var ju viktig information, borde absolut publiceras. Men med säkerhet skulle några makthavare protestera. Och tänk om man inte fått allting rätt, det kanske finns något litet sakfel, det skulle de slå ner på naturligtvis. Och det skulle inte bara mina chefer vara tvungen att hantera utan också cheferna på nästa ställe där jag tänker söka ett vikariat. De cheferna kommer också att känna till det. Om de nu tror att jag är en bråkig figur som inte alltid har 100 procent rätt, kommer de då att ge mig nästa vikariat? Bättre kanske att låta bli den där viktiga storyn? Bättre kanske att se till att jag får nästa vikariat först, så jag kan betala räkningarna? Ja, det är väl ingen som kommer att berätta att så har de tänkt och handlat, men om man behöver civilkurage för att göra sitt jobb behöver man kanske också stöd från arbetsgivaren och cheferna. Det får man ju genom en tillsvidareanställning, eller fast jobb som det brukar kallas. Inte genom vikariat eller projektanställning, som gör att man sitter löst och inte vågar ta några risker. Det är framför allt de unga, framtiden, som drabbas av den här vikariathysterin.

Låt mig ta ett kort exempel, som är många år gammalt men problemet var likadant då. Jag jobbade en period på radion och vi hade ett telefonväkteri med statsministern, som då hette Erlander. Man fick alltså ringa in och ställa någon fråga och så svarade statsministern. Programmet pågick länge och vi hade några pauser, med musik, inlagda. Just före en sådan där musikpaus ringde en ilsken, oförskämd herre som ställde en mycket väsentlig fråga och Erlander svarade någonting, knappast uttömma de. Det skulle dessutom snart vara val, det var därför vi hade en serie av telefonväkteriprogram, och den här frågan skulle kunna bli en av de heta i valrörelsen. Men musikpausen var inprogrammerad på minuten så vi fick tacka den ilskne herre som ringt upp, fast han inte var nöjd med svaret.

Vi avannonserade: detta är ju en viktig fråga, vi får komma tillbaka till den. Nu musik.

Medan musiken spelade sa jag till Erlander: När vi kommer tillbaka så får vi nog ta några snabba frågor på det här ämnet.

Gör inte det, sa Erlander.

Jomen det är ju en viktig fråga och det där svaret var knappast uttömmande. Lyssnarna är nog intresserade …

Gör inte det, sa Erlander. Jomen … Gör du det kommer jag att krossa dig! Jag blev alldeles paff. Snälla, mysiga Erlander, som berättar roliga historier i tv och som var som en landsfader. Halva svenska folket, minst, tyckte som han, han var ju en mysgubbe. Och nu skulle han krossa mig.

Musiken spelade på, jag var helt perplex av detta öppna hot som jag aldrig väntat mig.

När det var 25 sekunder kvar av musiken började jag fundera fram och tillbaka. Skulle jag ta upp den här frågeställningen igen? Det skulle säkert bli bråk då. Men det var ju en viktig fråga och det som hittills sagts var knappast uttömmande. Det borde tas upp igen, var min slutsats. Nu var det bara tio sekunder kvar av musiken.

Men om han krossar mig? Förresten, hur skulle det gå till? Jag hade ju inte ett vikariat, jag var fast anställd. Inte ens statsministern kan gå in på radion och säga: sparka ut den där journalisten. Jag vill krossa honom. Nej … det är inte möjligt.

Hade jag haft ett vikariat och om någon eller några månader varit tvungen att söka ett nytt vikariat … Ja, då kanske mitt beslut varit annorlunda.

Men nu tog musiken slut och jag sa: Nu är vi tillbaka igen. Just före musikavbrottet hade vi en intressant fråga uppe och nu undrar jag … och så vidare.

Erlander blängde surt på mig, men svarade. Och inte blev jag krossad heller. Men det övertygade mig om att man måste ha chefernas och arbetsgivarens stöd om man ger sig ut på hal is. Och det är kanske hal is som lockar tittarna att följa etablerade media.

Bo Holmström

Axel Andén

axel.anden@almatalent.se

Dela artikeln:


Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.