Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag24.09.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Medievärldens arkiv

Intensivt näthat i censurens Kina

Handlar det om en lokal polischef eller en torterad katt är allt tillåtet. Handlar det om den verkliga makten är kontrollen total. Näthatet i Kina är intensivt men selektivt.

Publicerad: 19 Januari 2011, 06:34

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


Bara tre timmar efter att Fang Binxing hade startat sin egen mikroblogg hade han 3818 followers.

Här fanns kommentarer som var indirekta hot: Broder Fang, när ska du dö?

Men de flesta var skämt som anspelade på Fang Binxings bakgrund: Jag skrattar åt den här enucken som skapat Kinas gyllene brandvägg.

Fang Binxing var trots allt fadern bakom världens mest avancerade övervakningssystem på Internet. Och nu var det han som blev spammad.

Det var du som fick mig upptäcka censuren, nu har jag kommit hit för att våldta din familj.

Den här dagen i slutet av förra året, kom en av de många redaktörerna som jobbar med övervakningen på Sina.com till undsättning, och tog bort alla kommentarerna. Det var ändå den högsta chefen för Pekings Universitet för Post och Telekommunikation det handlade om.

Precis som i Sverige, och det uppmärksammade våldtäktsfallet i Bjästa, har det funnits en rad fall i Kina de senaste åren där enskilda personer som Fang Binxing har fått betala ett väldigt högt pris för de sociala mediernas möjligheter att mobilisera väldigt många, på väldigt kort tid.

Här har vi ekonomiprofessorn Cai Jiming som stod bakom en impopulär semesterreform. Han blev så hotad och trakasserad att han i somras stämde webbportalen Baidu där hoten publicerats. I ett annat känt fall körde sonen till en känd lokal polischef över två studenter på ett universitetsområde i Habei. Han var rattfull och en av studenterna avled senare. Polissonen smet från platsen och när säkerhetsvakterna till slut lyckades gripa honom skrek han: försök och stämma mig om ni vågar! Min far är Li Gang! Historien spreds på en massa nätforum och en ironisk poesitävling med temat Min far är Li Gang fick 6000 bidrag.

Och i det kanske kändaste fallet, en upprörande film där en ung tjej krossar en katt med sin stilettklack, ja, där var näthatet så stort att hennes hemstad Luobian blev stämplat för alltid och både hon och hennes familjemedlemmar blev avskedade från sina jobb.

Så vad är det som gör att vi, hur hämmade vi än är i verkligheten, känner sådan frihet att sparka både uppåt och nedåt, i skyddet av våra datorskärmar? Till och med i en enpartistat som Kina?

Jag tror att det framförallt har att göra med att du trots övervakningen i Kina, kan hitta sätt att vara helt anonym på nätet. Det finns inga krav uppifrån på kinesiska webbportaler att hålla koll på användarna så länge inte diskussionerna är politiska. Anonymiteten i kombination med den där otämjbara, blodtörstiga energin som uppstår under en häxjakt, gör att tusentals människor agerar utan att behöva ta ansvar för sina handlingar.

Det enda som finns är: något är fel. Men vi är många. Vi gör revolution!

I länder som Sverige brukar man använda näthatet som ett argument för att det faktiskt skulle vara befogat att begränsa yttrandefriheten. I Kina bjuder diskussionsforumen på ganska stor yttrandefrihet, så länge du inte är politisk.

Och frågan är om näthatet i en enpartistat där yttrandefriheten är kringskuren, faktiskt får lite extra kraft. Plötsligt är det okej att hata, och därför gör man det lite mer. Näthatet blir ett utlopp för en accepterad form av rättvisepatos, som man annars hade behövt tämja i form av självcensur.

Precis det här fast i IRL, kunde man se under de hätska demonstationer mot Japan som förekom i kinesiska storstäder 2003. Min tanke är att när det är en ärkefiende som Japan, en stackars katt eller en semester som hotas, ja, då finns det ingen anledning att spara på krutet. De svaga enas mot de onda utan att riskera något.

Det är precis det här som har skett på mikrobloggarna. För om nätet har ökat yttrandefriheten i Kina, har mikrobloggarna revolutionerat den.

I och med mikrobloggar som Twitter, eller egentligen alla de kinesiska motsvarigheterna (Twitter är censurerat) kan ett enda inlägg skapa jättelika diskussioner. Mikrobloggar är inte bara lätta att använda var som helst. Det är också lätt att svara på ett inlägg. Det gör att det skapas diskussioner som i sin tur har en samlande effekt du får plötsligt känslan av att wow det är inte bara jag som känner så här. Alla har en egen mikrofon som en känd kinesisk twittrare uttryckte det.

Faktum är att de här massiva nätreaktionerna är så påtagliga att till och med partiet använder dem.

Som Göran Leijonhufvud nämnde i en essä i SvD härom veckan: kinesiska myndigheter, och partiet, har gått från att vara reaktivt till att bli proaktivt på nätet. Till exempel lades den nya sjukvårdsreformen ut på nätet för att man ville testa reaktionerna innan den klubbades igenom. Även polisen använder sig av mikrobloggar, och de har fått ett stort genomslag. Mikrobloggen säker i Peking har till exempel 330 000 followers, och används bland annat till att berätta om trafikhinder.

Så är allt frid och fröjd? Är det här ett bevis för att det håller på att bli mer yttrandefrihet i Kina? Nej, så enkelt är det inte. I dagens Kina ser nämligen partiet till att både skapa mer flexibilitet, samtidigt som de ser till att det blir hårdare kontroll.

Det betyder att det är helt okej att föra en livlig, ja, till och med aggressiv, diskussion om en katt, så länge du inte berör vissa ämnen.

Det kinesiska censurlandskapet är en föränderlig organism där det inte alltid är självklart vad det är som ska censureras. Det beror helt på när, var och hur ett ämne tas upp.

Väldigt grovt förenklat kan man beskriva censurlandskapet med några ringar, där det blir mer och mer förbjudet ju längre in mot mitten man kommer. Allra ytterst har vi ofarliga ämnen som sport och mode, och längst in har vi de helt förbjudna ämnena. I den här innersta ringen ser vi allt som berör den allra högsta ledningen eller där partiet har tagit en kontroversiell ställning i en fråga, som till exempel Himmelska fridens torg 1989, falun gong och Tibet.

Genom det här systemet tillåter man en diskussion om en lokal polischef, och man är väldigt flexibel i opolitiska frågor som när någon har torterat en katt.

Men när det handlar om den allra högsta ledningen, ja då är kontrollen total. Och faktum är att det här är en strategi som funnits länge. Mao lät till exempel rödgardisterna göra uppror mot överheten under Kulturrevolutionen så länge de inte kritiserade honom. I dag låter partiet Kinas 450 miljoner nätanvändare göra precis samma sak. Det viktigaste är trots allt att du inte kritiserar den allra högsta makteliten: Hu Jintao och hans vänner.

Ulrika K Engström är verksamhetsledare för Mediekompass. Mediekompass hette tidigare Tidningen i Skolan. Vi hjälper alla lärare, i alla ämnen med nyheter och värdegrundsfrågor i undervisningen. Få lektionstips varje vecka! http://www.mediekompass.se/iskolan/nyhetsbrev

Missa inte OBS program Kulturrevolution 2.0 där texten ursprungligen publicerades igår.

Ulrika K Engström, verksamhetsledare för Mediekompass.

Axel Andén

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.