Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

onsdag12.05.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Medievärldens arkiv

Hur finansierar vi meningsfull journalistik?

Det gäller att få folk att betala för just den journalistik de är intresserade av, skriver Tidningen Ångermanlands nyhetschef Marcus Melinder.

Publicerad: 28 november 2011, 08:55

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Häromdagen publicerades ett debattinlägg av Jonas Nordling och Fredrik Strömberg på medievarlden.se. Argumentationen handlar förenklat om att branschens aktörer måste hitta en samsyn om affärsmodeller och redaktionell integritet, just eftersom det är journalistiken i sig som ska generera vinsterna.

Ett bra inlägg i debatten, som jag gärna vill använda som utgångspunkt för min egen argumentation i frågan om framtidens journalistik och finansieringen av den samma.

1. Vad är journalistik?

Nordling och Strömberg argumenterar för att journalistik är en vara på en kommersiell marknad. Det håller jag med om. Det är tyvärr dock ett faktum som ofta inte beaktas när framtidens journalistik ska diskuteras. Det finns nämligen en inneboende konflikt mellan journalistik och kommersialism. En konflikt som gör varan väldigt svår att sälja.

Journalistik har nämligen väldigt svårt för att ensam inbringa några inkomster. I Sverige har vi till exempel public service som är avgiftsfinansierad. En förutsättning för, som de själva säger, fri television. I public service-begreppet finns alltså friheten från marknaden med som en förutsättning för bra journalistik.

I den kontexten borde det alltså vara omöjligt att förena kvalité och kommersialism. Och det är här skon klämmer, eftersom alternativet skulle vara total resignation.

Men vad är då journalistik? Skulle vara förmätet av mig att försöka mig på någon slags universell definition av det. I veckan tilldelades till exempel twittertråden #prataomdet Sveriges främsta journalistpris. Om det är journalistik som premieras där, betraktar vi helt klart en vidgning av journalistikbegreppet.

Oavsett vilket är det viktigt att besvara frågan för att på ett effektivt sätt kunna utröna hur de framtida intäktsmöjligheterna kan komma att se ut.

2. Ingen vill betala

Underrubriken är retorisk och ska inte tolkas som ett faktum. Intresset för journalistik är fortfarande stort, även om färre är beredda att betala för papperstidningar. För det är ju just det allt handlar om, men det betyder inte att journalistiken per se är värdelös ur ett kommersiellt perspektiv. Det gäller bara att få folk att betala för just den journalistik de är intresserade av.

Ett spännande exempel på detta är crowd-funding. En metod där publiken finansierar journalistiken. Två lysande exempel på detta är amerikanska http://spot.us och franska http://www.jaimelinfo.fr/.

Det var i mars i år som Jaimelinfo.fr såg dagens ljus. En ny fransk webbplattform för så kallad crowd-funded journalism.

Fenomenet crowd-funding är egentligen inget nytt, inom olika former av välgörenhet har det redan tillämpats flitigt, men den nya tekniken har utökat dess möjligheter. Sociala medier, online communities och teknologi för mikrobetalningar har gjort det möjligt för ännu fler att enkelt och direkt ge donationer till små eller inga kostnader.

Därför är det inte förvånande att finansieringsmetoden även nått journalistiken.

Det mest kända exemplet på crowd-funding journalism är Spot.us, baserade i Kalifornien. Vem som helst kan där föreslå något som han eller hon tycker borde bevakas. En budget för projektet fastställs och sedan kan vem som helst donera medel. När rätt belopp har samlats in tar en eller flera professionella reportrar tag i ämnet och genomför en journalistisk granskning, eller vad det nu kan tänkas handla om.

Reportrarna kan också själva skapa uppgifter och bjuda in allmänheten att hjälpa till.

Jaimelinfo jobbar lite annorlunda än Spot.us. Till skillnad från den senare, där publiken ska initiera och delta tillsammans med journalisterna i arbetet, förlitar sig Jaimelinfo på redan existerande nyheter, webbsidor och nyhetsbloggar och samlar dessa under samma tak. Det är där möjligt att få finansiering för att bygga upp sin egen sida eller blogg, likväl som specifika projekt, som gräv, reportage, med mera.

Målet för Jaimelinfo är att skapa en slags federation av franskspråkiga webbsidor och bloggar. För att vara med krävs att man föreslår ett eget projekt, samt regelmässigt bidrar med unikt innehåll till sajten.

Ett exempel på projekt som startade på Jaimelinfo heter Nanotechnologies: between promises and risks. Projektet fick 2 000 av sajten Sciences et Démocratie.

Det som kanske är mest imponerande med en sådan non profit-modell är att den appellerar till människors bästa instinkter. I bjärt kontrast till vad många i dag kanske upplever som ohejdad kommersialism och ren dynga, optimerad för att sälja innehåll till annonsörerna. Men det krävs att projekten verkligen upplevs som meningsfulla för att människor ska vara villiga att ge av sina pengar. En form av journalistisk välgörenhet.

Sluta inte läsa här, även om mitt resonemang känns väl blåögt och naivt. Jag menar inte att crowd-funding är den totala lösningen på krisen, snarare ett verktyg i en låda. Om fokus kan ligga på non-profit, kan donatorerna i alla fall vara säkra på att inga pengar går till ägare och aktieägare.

Men pengarna då? Ja, detta handlar bara om journalistiken. En inte helt oväsentlig del i sammanhanget. Ett finansieringssystem som det jag skissar här, kräver att vi ser på medielandskapet med helt andra glasögon än i dag. Ett myller av nischade medier växer fram som svampar, vid sidan av de stora medieföretagen (som fortfarande kommer att finnas kvar). Det handlar om multipla finansieringsformer, snarare än att ersätta ett system med ett annat.

För ödesfrågan kan ju inte vara: Hur finansierar vi journalistik i framtiden?, utan Hur finansierar vi meningsfull journalistik i framtiden?

3. Papperstidningen kanske dör

Och skulle det vara så farligt då? Behovet av meningsfull journalistik kommer ju inte att dö. Ibland kretsar debatten om det fysiska mediet, papper, snarare än innehållet. Som om papperet i sig skulle äga något inneboende värde. Det är som att vi fortfarande skulle gråta över kassettbanden, som brutalt dog ut i samband med CD-skivans inträde (även om jag för den skull inte vill dra omedelbara paralleller mellan papper och CD-skiva. Papper som medium har funnits i tusentals år och kommer fortsätta att finnas).

Allt kokar alltså ned till innehållet. Tyvärr är det också detta som är svårast att mäta värdet av. Betydligt enklare att följa annonsförsäljningens utveckling i staplar och diagram, än journalistikens kvalité.

Det gäller att affärsmodellerna som i dag tillämpas i papperstidningen, också följer med till de nya plattformarna. Fredrik Strömberg skriver initierat om det här.

4. Det finns alternativ

Förutom crowd-funding som jag skissade på tidigare borde det rimligtvis finnas andra alternativ för att finansiera framtidens journalistik? Jag lever nämligen i den naiva tron att meningsfull journalistik är något som människor vill ha och är beredda att betala för.

Washington Posts förre chefredaktör Leonard Downie och medieforskaren Michael Schudson föreslår bland annat skattelättnader för lokala nyhetsredaktioner, att privata fonder donerar pengar till journalistiska projekt, att public service-radion intresserar sig mer för lokal journalistik och att universiteten samarbetar med journalistiska initiativ.

De pratar också om en fond för journalistisk utveckling som mediemyndigheten FCC skulle skapa med pengar från telekombolag och internetleverantörer.

Det är en spännande tid vi har framför oss.

Marcus Melinder, nyhetschef Tidningen Ångermanland.

Axel Andén

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.