Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Söndag27.09.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Medievärldens arkiv

Gunilla Thorgren

Publicerad: 30 September 1999, 16:04

Hennes liv är en krönika över den moderna radikalismen. Hon var en av de 14 som bildade "Grupp 8". Hon var med om att dra igång proggrörelsen och Musiknätet Vaxholm (med dåvarande sambon Tore "Staten och Kapitalet" Berger) där hon arbetade under många år.


Flest blixtar från denna tvåbenta bomb av energi har dock    fallit över klientrörelsens tidskrift, Pockettidningen R, vars redaktör    hon var under sådär ett och ett halvt decennium. Där är    och förblir hon – andra får ursäkta – alla tiders    Prima Donna.    Ändå verkar klivet till politikens toppnivå, som nyutnämnd    statssekreterare på kulturdepartement från ett liv som engagerad    reporter bland kriminella, prostituerade och utstötta ganska självklart.       – Journalistkollegor som tycker jag har svikit, som tycker att det är    fult att börja arbeta med politik blir jag förbannad på. Det    är ju demokratins kärna, ropar hon i hällregnet på väg    till jobbet i regeringskvarteren i Stockholm.    Förbipasserande tittar upp inför utropet och en skvätt vatten    forsar ned för paraplyet.   – Självklart ska man ställa upp, säger Gunilla och morsar    på vakten i kulturdepartementets entré.    Och visst ställde hon upp när Marita Ulvskog ringde och bad henne    bli politiskt sakkunnig på civildepartementet.    Numera är vännen och kollegan Ulvskog som bekant kulturminister och    Gunilla hennes närmaste kvinna.    Låt oss vända tillbaka några år.   Varför gör dom inte som jag säger?   Möjligen utgör detta Thorgrenska credo i frågeform bränslet    till den Värmländska engagemangsmaskinen. Att folk ska göra som    hon säger. Så här kan det kanske ha låtit innanför    pannbenet: Om jag bara skriver som det är, varför det är som    det är och hur man ska göra i stället, så kommer folk att    rätta sig efter detta. Naturligtvis är inte Thorgren så naiv    när det väl kommit till kritan, men innan dess kanske.   Sedan har verkligheten fräckheten att inte lyssna! Hur många artiklar    hon än skrev, blev Solidaritet ett historiskt ord, nyliberalismen slog    ut i full blom, Sverige gick med i EU och mediekoncentrationen fortsatte.    Avmagrad sträckte då Thorgren ut sin hals från fönstret    på Pockettidningens redaktion och ropade ut över landet: Varför    gör ni inte som jag säger? Ett utrop från dem för vilka    engagemanget är livsluften, från en person som individualismen aldrig    lyckades roffa åt sig.    Hon skrattar lika igenkännande som självironiskt åt denna fråga:    Varför gör ni inte som jag säger?   Där Gunilla står, där står världen. Problemet är    att världen inte förstår det.   En folkhemmets goda moder, uppställd i dörren med armen om de utstötta    och med näven knuten åt en sniken omvärld. Låter kanske    patetiskt, men många skulle bekräfta bilden. Mer psykologiskt orienterade    vänner skulle mumla något där ordet grandios kom med några    gånger, om de nu tvunget måste säga något om henne.   Nästan utbränd, med magsår av att få tidningens sinande    budget att räcka till, helt uttömd på ord och ork och ställd    inför ett allt glesare prenumerationsregister, bestämde sig Gunilla    Thorgren för att bli frilansare. Dom gjorde dessutom inte som hon sa.   – Då ringde Marita.   Kanske hade dåvarande civilministern behov av någon som kunde få    folk att göra vad hon sa. Gunilla blev erbjuden jobb som politiskt sakkunnig.   – Jag hade ingen aning om vad en politiskt sakkunnig var, någon sådan    hade jag aldrig träffat.   Vad ska jag göra, frågade Gunilla sin minister. Du ska göra    politik, ska Ulvskog ha svarat. Hur gör man det, blev frågan. Det    bestämmer du själv!. Ja, sådär ungefär gick det till    när journalisten blev politiker.    Ställd inför frågan om ägarkoncentrationen i medierna,    använder hon ordet ”jättebekymmer” fyra gånger i samma    andetag. Stor tjänstesoffa i sobert rum. Liten kvinna med spelande ögon    i ett ansikte som ser ut att behöva mer sömn.   – Helt klart är mångfalden hotad. Framför allt när    det gäller dagstidningarna, för snart befinner vi oss i ett läge    där vi bara har en tidning – en borgerlig – i varje landsända.    Ett jättebekymmer. Som en motvikt till ägarkoncentrationen försöker    vi stärka public-service, radio och TV.    Den som lyssnar på korridorsnacket innanför betongväggarna på    de stora public-service-husen på Gärdet får nog inte intryck    av att det regnar resurser över den journalistiska verksamheten. Nu blir    tonen statsmannamässig.   – Det måste vara ordning på ekonomin också i offentligt    finansierade verksamheter! Det är inte bara statens fel om man har för    lite pengar.    Här åsyftas inte bara Sveriges Radio och dito Television utan också    de 40 – 50 statliga kulturinstitutioner som Thorgren i praktiken basar över,    Operan, Dramaten, Moderna Museet, för att nämna några i den    tyngre klassen.   Mediepolitik ser hon som ett sätt att stärka den försvagade demokratin.    Hon utlovar ett lagförslag när mediekoncentrationspropositionen har    sjösatts, som hon säger på en prosa, anstruken av några    år i administrationen. Pressad på frågor om ägarkoncentrationen,    hänvisar hon till denna utredning.   – Politiken har ju mycket mindre manöverutrymme i dag. Man är    i händerna på kapitalet. Så är det ju. Sen kan man inom    ramen för det som är politikens räckvidd bestämma mer eller    mindre.   Processen som gjort att politiken tagit plats i korgen och marknaden blivit    husse har väl till stor del skett i ett socialdemokratiskt Sverige, undrar    man, varvid statssekreteraren pekar på avregleringarna av finansmarknaden    som gjordes under åttiotalet.   – Jag är lika kritisk nu som då till avregleringarna, dom har    begränsat politikens utrymme. Den nyliberala attacken i början av    80-talet erövrade hela det offentliga samtalet. Det som var bra tidigare    ansågs plötsligt helt värdelöst. Det där har ju smugit    sig in i hela arbetarrörelsen. Vi vågar inte längre stå    för våra grundläggande värderingar.    Arbetarrörelsen blev tagen på sängen och chockad. Först    nu finns det ett sätt att resonera igen i den socialdemokratiska ledningen    om att återgå till våra grundläggande värderingar.    Det gillar jag. Göran Persson står mycket för det.   Vägen till en politisk hållning gentemot elektroniska medier verkar    lång. Här är ansvaret spretigt som en spikhög. IT-kommissionen    ligger på näringsdepartementet, liksom frågorna som har med    den digitala infrastrukturen att göra, digitaliseringen av radio och TV    är frågor som jäser på kulturdepartementet och lagstiftningen    faller inom justitiedepartementet.    – Svårt att veta hur det kommer att landa. Jag tillhör dom som    tror att det skrivna ordet på papper kommer att fortleva. Människan    förändras inte för att tekniken gör det. En viktig uppgift    för kulturpolitiken är att se till att det finns mötesplatser.   Kvinnorörelsen blev en del av hennes egen kamp att frigöra sig från    den självbild omvärlden skapat. Kvinnosynen på Se och Vecko-Journalen    där hon jobbade som kändisjournalist i tjugoårsåldern,    lär ha brunnit som ett höstlöv i helvetet hos Grupp 8. Musikrörelsen    var ett jobb, men i klientrörelsen formades det som Gunilla kallar ”själva    fundamentet i min ideologi”. Man måste förstås undra om    hon saknar dessa R-förbund.    – Ja, det gör jag faktiskt. Luften är tunn, säger hon och    far i minnet efter något som Leif Nyhlén skrivit. Vad var det han    sa: i gemaken är luften så tunn, så tunn. Hon sveper med handen    över det stora, kala tjänsterummet.    Häpen blev hon i början av sin politiska karriär, över alla    som skulle vara med och ha synpunkter och hon fick lära sig att politik,    det är en mängd lysande idéer som läggs i en påse    och ut kommer något som ingen gillar.    – Det som jag har problem med är hierarkin. Hela departementskulturen    är präglad av en hierarki som jag är ovan vid. Jag har inget    behov av att stå högst upp. Jag har behov av fruktbara dialoger.    Nu skiner hon upp för första gången under samtalet:   – Jag har bildat en grupp här på departementet som reflekterar    över kulturpolitiken, vi har jätteroligt. Efteråt får    alla dåligt samvete och säger att nu måste vi gå och    jobba!   Hon har också bildat en grupp som heter ”kultur och utveckling”,    med deltagare från de flesta departementen. När den skulle träffas    en gång, så utgick Gunilla helt självklart från att åtta    ministrar skulle vara med hela dagen, sägs det. Sådan är hon:    Om Gunilla sysslar med kultur så är den en självklarhet att    alla ska syssla med kultur, helst hela tiden. Det må vara en överdrift,    men här finns säkert något av kärnan i det som fört    henne dit hon är. En tillgång är att hon ibland blir enögd,    inför det hon sysslar med. Då blir blicken som en svetslåga,    säger vänner, då går hon rakt fram.   Att steget från kritisk journalist till topp-position i politiken har    förändrat henne, medger hon utan knot.   – Jag hoppas att jag inte blivit en sämre människa men det är    en illusion att tro att man inte blir påverkad. Jag är rädd    att bli förkrympt. Mina värderingar har jag inte ändrat.   Engagemang, envishet och kompromisslöshet är tre ord som ständigt    återkommer när omvärlden ska beskriva henne. Och nu lever hon    i en värld av kompromisser och märker att hon ibland hamnar i försvarsposition!    Sånt tär på Thorgren.   -Man kan försöka få folk att göra som jag säger.    Alla vet vem jag är. Då kan man se det så att dom kanske tycker    att den där hopplösa, tjatiga och kompromisslösa människan    behövs i det kollektivet som är regeringen.   – Marita är likadan, så vi passar ihop!   Nu sitter en grupp hitresta allvarliga herrar i väntrummet och väntar    på audiens.   – En arg delegation som inte fick det de önskade i kulturbudgeten,    säger statssekreterare Thor-gren med en liten antydan till ett leende,    men ett matt sådant.    Måtte delegationen göra som hon säger. LARS GRIP Lars Grip är frilansjournalist som skrivit I Pockettidningen    R, även under Gunilla Thorgrens tid som chefredaktör   Jobb: Statssekreterare på kulturdepartementet.   Född: 1943.   Familj: Gift med författaren Per Olov Enquist, barnen Lotta, 34, Andreas,    30 och Sara, 18 år.   Bor: Villa i Vaxholm.   Förebild: Ingen.   Kopplar av med: Väver.   Blir förbannad av: ”Vad blir jag inte förbannad av?”   Senast lästa bok: ”Brokiga blad” av Torgny Lindgren   Tidigare jobb: Tidningen SE, Vecko-Journalen, Musikens Makt, Vi människor,    Pockettidningen R.   Älskar: Att intervjua.   Hatar: Att bli intervjuad.   Laster: Röker och snusar.

Lars Grip

mvredaktion

Dela artikeln:


Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.