Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Måndag26.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Medievärldens arkiv

Greider: Mona Sahlin och medierna en stor roman

En borgerlig och antifeministisk mediebild sänkte Mona Sahlin. När hon nu avgår formar sig hennes långa politiska historia till en rätt fantastisk berättelse om medialiseringen av all politik, skriver Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider.

Publicerad: 18 November 2010, 08:21

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


Var det i slutändan medierna som fällde Sahlin? Ser man bara till hennes sista vecka innan hon meddelade att hon skulle avgå, så var det inte så – det var partiets förtroendevalda själva som inte klarade av det kaos hon släppt lös. Men över längre tid guppar Sahlins hela politiska liv på ett stormigt mediehav, från Tobleronehistorien till valrörelsen 2010 där samma Tobleronehistoria otroligt nog kördes i repris av Expressen som om det vore en jättenyhet för dagen.

Nu är det visserligen så att socialdemokratiska partiordföranden alltid har det tufft i pressen och den enkla förklaringen till det är att en överväldigande del av svensk press är borgerlig. Den opinionsbildning som sker på ledarsidorna i de stora borgerliga tidningarna får, menar jag, effekter på nyhetsvärderingen i samma tidningar och ekar dessutom vidare genom etermedia. Hur stor den effekten är och exakt hur den går till har vad jag vet medieforskarna aldrig undersökt. Men det borde göras. De opartiska kommentatorerna på nyhetsplats har i hög grad också en borgerlig syn på politiken – ofta tvingas de helt enkelt in i den när de fixerar sig vid politiken som maktspel och mycket sällan har några idépolitiska utgångspunkter.

Lägger man till det faktum att medie- och nyhetschefer genom själva sina positioner i klassamhället (medelklassen och uppåt) så står det klart att vissa frågor självklart har lättare att få rubriker än andra: Svenska mediers fixering vid RUT-avdraget berättar mindre om svensk politik och mer om mediechefernas egna intressen.

Det som ändå är förvånansvärt är att så många journalister och programledare inte ens uppfattar hur deras eget språkbruk har politiserats – de ständiga ropen efter förnyelse är väl det främsta exemplet. Inom arbetarrörelsen och vänstern är det sannerligen inget neutralt ord. Där uppfattas det av många som själva kodordet för högervridning. Men i media tas det för självklart.

Tidigare om åren har den borgerliga övervikten i media inte betytt lika mycket för s-ledarna, av det enkla skälet att detta faktum i hög grad balanserades av en stor och vittförgrenad arbetarrörelse. Olof Palme tyckte sig ofta bli utsatt för påhopp i borgerliga media. Men han var inte lika beroende av media för att nå ut med sitt budskap – han hade en ännu mäktig social rörelse att spela på. Några tusen personer kunde höra honom tala på ett stort valmöte, och sedan gick de hem och talade med bekanta och därefter till arbetet och talade med arbetskamrater och orden fördes vidare. Fram till någon gång på nittiotalet förmådde faktiskt arbetarrörelsen rätt bra balansera det borgerliga medieövertaget med styrkan i sin egen rörelse.

Mona Sahlins korta karriär som s-ordförande har utspelat sig under en tid då denna sociala rörelse har vittrat ner alltmer. Medan Olof Palme och ännu Göran Persson (åtminstone under sin första tid vid makten) alltid var mer oroliga för hur Rörelsen själv skulle tolka olika utspel och förslag – så är det nu mediernas reaktion man alltid oroar sig över. Det innebär en fundamental förändring i hela den politiska kulturen.

När Sahlin gjorde det som blev hennes sista utspel – kravet att alla skulle ställa sina platser till förfogande – ska det nog egentligen tolkas som det slutliga steget i medialiseringen av den socialdemokratiska ledningen. Hennes uppmaning exploderade i media och retade stora delar av det som återstår av den socialdemokratiska rörelsen. Jag tror att man kan hävda att medialiseringen därmed trängt in i själva beslutsfattandet hos en s-ledare, på ett sätt som aldrig tidigare varit fallet.

I den meningen skrevs politisk och medial historia under en novembervecka 2010. Jag tror att s-ledaren Sahlin hoppades på stöd i medierna för sitt exceptionella krav – och att det skulle räcka för att kunna sitta kvar. Men det vi istället fick bevittna var hur det sista av Rörelsen revolterade.

Mig gläder det. Det betyder nämligen att den mediala dagordningen för en gångs skull faktiskt inte segrade, utan att en politisk rörelse mitt i demokratin vann denna kraftmätning. Att det var möjligt beror i sin tur på att Mona Sahlin ända sedan hon tillträdde som partiordförande just har haft ett svagt stöd i media.

Bilden av henne som en svag ledare som aldrig åtnjutit något större förtroende vare sig bland sina egna eller hos svenska folket i stort hamrades fast i förtroendemätning efter förtroendemätning (trots att dessa mätningar är föga relevanta; även jag har stort förtroende för att Reinfeldt driver sin högerpolitik på ett skickligt sätt!). Det finns många skäl till det. Det främsta är dock rent politiskt: De borgerliga partierna valde tidigt att exploatera Sahlins svagheter och talade nedsättande om hennes slarv i ekonomiska frågor. Hennes förmåga att leda landet sattes i fråga. När en rödgrön skuggbudget presenterades hade det utgått ett bud från de borgerliga högkvarteren att hela den borgerliga världen skulle – inte skattskrivas, utan tala om Tobleronebudgeten. Och medierna citerade glatt de samordnade och nedsättande kommentarerna från Allianspartierna och blev sorgligt nog därmed i hög grad en del av Alliansens valkampanjer (jag kan inte minnas att några kritiska frågor ställdes av media när uttrycket Tobleronebudget användes). Under valrörelsen 2010 dominerade den negativa bilden av Mona Sahlin genomgående och säkert lär forskningen framöver visa att det verkligen var så.

När Sahlin den sista veckan satsade allt på ett kort och gick ut med sitt krav på att alla skulle ställa sin a platser till förfogande, så kunde det möjligen ha blivit en vändpunkt. I alla fall var det nog det hon hoppades på. Felet var att hennes förtroendekapital i medierna var alldeles för litet för att göra en så riskfylld satsning. Det höll inte och hon fick gå.

Själv hör jag till dem som av ideologiska skäl inte ville ha henne som socialdemokratisk partiordförande. Hon är en av de ledande s-politiker som hela tiden velat vrida socialdemokratin mer mot mitten, vilket jag ser som en undergångsstrategi. Men jag har alltid varit noga med att skilja en sådan idépolitisk kritik från synen på hennes meriter som politiker. Hon är skicklig, rutinerad, kunnig, van att genomleva och hantera svåra kriser. Under valrörelsen gick jag därför ständigt omkring och var upprörd över hur hon behandlades i media och ofta framställdes som en person utan förmåga att leda landet som statsminister. Många nyhetsartiklar om henne förföll till ett slags antifeministisk nivå; jag tyckte offentligheten regredierade.

När hon nu avgår formar sig hennes långa politiska historia till en rätt fantastisk berättelse om den tilltagande medialiseringen av all politik. Hon är den medialiserade åskådardemokratins främsta gestaltare: Som politiker föddes hon i media, korsfästes i media och hoppades kunna återuppstå där. Mona Sahlin är en modern och stor roman om ett Sverige som förändrats.

Göran Greider, författare och chefredaktör Dala-Demokraten

Axel Andén

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.