Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag30.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Medievärldens arkiv

Göran Greider

Publicerad: 28 Oktober 1999, 16:04

En vänsterintellektuell är han, denne ständigt pratande, skrivande, läsande, reflekterande son av Vingåker. Klassmedvetandet är rotstarkt. Hängivet. Sakligt säger han att han nog är Sveriges ende skribent och debattör i sitt slag. I alla fall i 40-årsåldern.


Ämnen i artikeln:

Göran Greider

– Eller känner du till någon annan?   Frågan tvärs över tallriken med spagetti på en av Borlänges    lunchrestauranger väntar inte på något svar. I stället    inventerar han själv och räknar fundersamt upp en Maria-Pia, en Alcalá,    en Larsmo… Men nej. Ingen tycks stämma in riktigt.   I stället är det i Frankrike som han känner att han har sina    verkliga syskon i anden. I Pierre Bourdieu till exempel. Ljuset kommer därifrån,    säger han. Fransmännen är lite modiga, så där har    det hänt något alltsedan revolutionen.   Själv lärde han en gång att anlägga klass- och maktperspektiv    på samhällsfrågorna av Marx. Liksom att varje historisk epok    har sin utmätta tid. Det ger honom tröst.   Numera är han bekännande socialdemokrat i ren chock över att    den sociala trygghet vi tagit för given satts i gungning. Men han är    noga med att skilja på politikens innehåll och utövning. Han    är inte partilojal.   Enligt Isabella Lövin i senaste Månadsjournalen skulle fransmännen    kalla Göran Greider tuttolog. Det låter lite nedsättande och    ska tolkas som att personen i fråga har och uttrycker åsikter om    det mesta i samhället. Och det gör ju Greider men ändå    med mer djup än de åsiktssurfare som brukar häcka i åtminstone    svenska TV-soffor.   Att läsa exempelvis Greiders ledare är som att åka längs    en ny ännu inte kartlagd väg. Man vet aldrig vad som dyker upp bakom    nästa krök, bara att man möter ett mycket personlig förhållningssätt    och tilltal. Ena gången handlar det om Bruce Springsteen, nästa om    EU eller ett upprop för en hopbyggnad av Falun och Borlänge, kanske    möter vi Star Wars, Göran Persson eller speedway. Någon gång    serveras också poesi.   – Det ska vara bredd i utbudet, så att även de som vanligtvis    inte läser ledare hittar till dem, säger Greider.   Fria händer har han att utforma sitt skrivande som han vill, bara han följer    den politiska linjen.    – Det är min uppgift att uttrycka åsikter som jag vet finns.    Svenska medier lider av en dränering på klassmässiga åsikter.       Det är den borgerliga prestigefyllda offentligheten som sätter dagordningen,    anser han, och tar DN debatt som exempel på det, samtidigt som han hävdar    att det som står i fackförbundspressen behandlas som särintressen.       – Arbetarrörelsen har väldigt få röster, vilket går    på tvärs mot varje demokratisk idé.   Den aktivering av ledarsidan som tidningsstyrelsen hoppades på då    den på försommaren värvade ny chefredaktör har redan infunnit    sig, anser det socialdemokratiska kommunalrådet i Borlänge, Peter    Hultqvist, som också sitter i styrelsen.   – Han är med sitt underifrånperspektiv nödvändig i    samhällsdebatten. Och inte verkar han skriva för tidningskrönikan    heller, säger han.   Göran Gredier hittar sina supportrar även utanför partigränsen.    Det borgerliga kommunarådet i Falun, Ulf Elgemyr, gillar honom som en    frisk fläkt. Och häromdagen var det en äldre moderat herre som    ringde och komplimenterade. Det var ju så roligt att Greider tar ställning.    Och, förstås, att han hackar på sossarna.   – Jo, men det är ju kul. Att det finns en nivå där man    kan komma till tals.   Dala-Demokratens chefredaktör liknar inte många andra chefredaktörer.    Och hur skulle han kunna det. Han har ju aldrig varit det förut. Vet väl    inte riktigt hur man gör, så därför gör han på    sitt sätt. Utifrån att vara författare och kulturjournalist    med också det politiska skrivandet som uppdrag. Och, inte minst, utifrån    att vara sig själv   – Att leda arbetet är vaga saker. Jag försöker att vara    med som ett bollplank. Ge ett perspektiv som kommer utifrån. Journalister    hinner inte alltid sätta sig ned och reflektera.   – Och själv lär jag mig något varje dag.   Han talar om att söka en ny publik genom ett delvis kanske mer folkligt    förhållningssätt. Från axlarna och nedåt, som han    säger.    På medarbetarna låter det som om karln har absolut gehör på    ledarområdet. Att Greider inledde sitt jobb med offentliga programförklaringar    för såväl journalistiken som tidningen har också ingivit    respekt. Efter att ha sett honom tre månader i redaktörsstolen finns    det bara ett orosmoment enligt folket på tidningen: Hur länge kommer    vi att få behålla honom? Hur länge kan han hålla ångan    uppe?   Att han inte har ansvarig utgivarskapet bekymrar honom föga. Det har stannat    hos redaktionschefen Mats Larsson.    – I realiteten betyder det inte så mycket ändå. Det är    bättre att det finns hos den som är där hela tiden och är    van att bedöma.   Måndag, tisdag, onsdag jobbar han i Dalarna. Pendlar från familjen    i Stockholmsförorten Årsta måndag morgon och vänder åter    onsdag kväll.    -Jag är ju snart 40, säger han, och då är det bra    att ha en fast grej, som man går in för, satsar på.    Onsdagar ägnar han helt åt Borlänge, där han tycker att    Dala-Demokraten egentligen borde ha sin huvudredaktion, eftersom tidningens    starkaste fäste är just där och inte i Falun. Medarbetarna gläds.    De har inte varit vana att ha sin chefredaktör vägg i vägg ens    för en dag utan mest på enstaka besök.    Borlängeredaktionen ligger bra till för den läsarkontakt som    Göran Greider inbjöd till i en av sina första ledare. Alldeles    där gågatan svänger in mot Sveatorget. Här samlas debattlystna    masar och kullor för ett ord med redaktörn öga mot öga.    Det brukar vara fullt här på morgonen, bekräftar receptionisten.    Det går också bra att ta kontakt med honom över nätet,    eller slå sig i slang ute på stan eller när han alltsomoftast    tar en kaffe- och rökpaus på yttertrappen. Det är där Pressens    Tidning först träffar på honom. I ivrigt samspråk med    en representant för den lokala idrottsvärlden, som blivit förbannad    över något i spalterna. Trots sin omfångsrika dunjacka ruggar    Greider i höstvinden, antecknar och frågar. Märker inte att    cigaretten bränner mot fingrarna. Koncentrationen är total.   Kontakten med läsare ska visa sig bli åtskilliga under dagen. Det    hejas och pratas till höger och vänster. Mobilen ringer. En pensionerad    järnverksarbetare tittar in med en mugg hemlagat äppelmos till redaktören.    Plus en inbjudan att hänga med ned till järnverket någon dag    och bli presenterad. Greider nappar på det.   Mycket tid för att skriva har han inte under arbetsdagen.   Göran Greider hoppas på koncentration, säger han, som en förklaring    till att han tagit jobbet i Dalarna, men det är ingenting som tyder på    att han har slagit av på takten. Att försöka läsa in honom    är som att försöka springa ikapp X2000. Bara i år har det    kommit två böcker och himlen allena vet hur många artiklar    han producerat om allt från fetma till proletära poeter. Han är    arbetsnarkoman med ett för sin omgivning oroande högt tempo.   – Att skriva är mitt liv och mitt yrke. Det är det stora miraklet    i tillvaron.    Läser gör han förstås. Mängder. Men han fyller också    på genom att vara ute och prata med folk.   – Talspråket är det enda språk som kommer att segra till    slut.   Han är bra på att kasta ur sig texter, som han nonchalant uttrycker    det. Att arbeta med formen vet han inte vad det är, säger han.    – Men det ska finnas en ande utblåst i texten redan från början.       Sedan lönar det sig inte att harva länge med den. Då tappar    den sin energi. Själva skrivandet ger han alltså inte lång    tid. Desto mer går åt till inläsning.   Inte ens böcker jobbar han länge med. Den om Rudolf Meidner, som han    själv sätter främst, tog två och en halv månad plus    puts. En litterär bedrift, säger hans förläggare.   För närvarande håller han på att sammanställa en    diktsamling, som ska komma i mars.   Det är när han tittar på sin femåriga Ellen därhemma    som han ändå inser att han måste lugna ner sig. Ellen gillar    inte att pappa sticker till ”Falund” varje måndag. Han famlar    väl fortfarande efter hur det ska gå till att slå av på    takten, men tröstar sig med att en människa klarar mycket stress bara    det finns ljus i tunneln. Ett sådant ljus kan vara semester med familjen,    då avkopplingen är total. Läsa och sova. Eller hemma, efter    kortveckan i Dalarna, tillsammans med Ellen och hennes dagiskamrater. Men så    pockar ju arbetsrummet på, där på andra sidan stan.    Nu är det emellertid onsdag och både Pressens Tidning och Göran    Greider lämnar Borlänge. Han med 30 sekunder till godo innan tåget    går.   Pressens Tidning nr 17/99    Född: 1959 i Vingåker    Bor: i en två och en halva i Årsta    Familj: hustru Berit, som jobbar på radions arkiv, och dotter Ellen, 5    år.    Gör: är relativt nybliven chefredaktör för Dala-Demokraten,    författare, poet, debattör. Arbetade i ett tidigare liv i hemtjänsten,    industrin och på fritidsgård.   Har sedan 1981 skrivit 12 böcker, däribland Allt jag tänker på    när jag hör Vivaldi, Rudolf Meidner, Arbetarklassens återkomst,    Liten ordbok för underklassen (tillsammans med Ann-Charlott Altstadt),    Ombyggd Volvo, När fabrikerna tystnar, Vid fönstret slår ensamheten    ut.

Karin Lindell

mvredaktion

Ämnen i artikeln:

Göran Greider

Dela artikeln:


Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.