Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Onsdag30.09.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Medievärldens arkiv

Fackets roll viktig även i morgon

Publicerad: 12 Juni 2003, 10:06


Bertil Dejke, 64 år, gick i pension i slutet av januari förra året. Han gick ut Journalistinstitutet 1962 och arbetade sedan som journalist på Dagens Nyheter i närmare 20 år.
– Som administrativ redaktionschef hade jag täta kontakter med TA, Tidningarnas Arbetsgivareförening.
Hösten 1981 flyttade Bertil Dejke över till TA, som då hade lokaler på Norrtullsgatan strax ovanför Odenplan i Stockholm. Tre år senare gjordes den stora flytten till Pressens Hus vid Kungsholmstorg. Vid sammanslagningen mellan TA och TU 1994 blev Bertil Dejke vice vd och chef för Tidningsutgivarnas förhandlingsavdelning.

Vad minns du bäst från dina 21 år på TA och sedermera Tidningsutgivarna?
– Det var en oerhört händelserik tid. Jag kom in precis efter konflikten 1981 om upphovsrätten. Och upphovsrätten har varit följetongen under hela min tid. 80-talet ägnades åt till att reda ut vad som hänt 1981. Bland annat gjorde vi två besök i Högsta domstolen. 90-talet gick åt till det som skulle komma, den digitala revolutionen, Internet.
– SJF ville inskränka tidningarnas möjlighet att använda journalistiskt material så mycket som möjligt. Men 1997 nåddes en uppgörelse som gjorde det möjligt för tidningarna att, mot viss extra ersättning, i sina nättidningar använda material som tagits fram av de anställda med- arbetarna.
– Vi löste frågan ganska långt, men inte tillräckligt. Journalistförbundet bromsar fortfarande, och så sent som 2001 var det en ny konflikt kring upphovsrätten.
Hur förändrades relationerna mellan arbetsgivare och anställda när blyet försvann?
– Det blev stora och dramatiska förändringar framför allt för grafikerna, som blev färre och fick se sitt yrke förändras, liksom hela arbetsorganisationen. Det var en svår situation för GF, men grafikerna är värda respekt för det sätt som de efter inledande motstånd hanterade den här omställningen på. Grafikerna var till exempel mycket aktiva i utformandet av det nya moderna kollektivavtal som kom 1991. Det var ett avtal med tjänstemannastuk, samt andra lönemodeller.
– De svenska grafikerna har varit mer framsynta än exempelvis grafikerna i Norge, som fortsatte att hålla fast vid de gamla strukturerna. Företagen i Sverige fick bättre möjligheter att utveckla och rationalisera. Sedan kom konkurrensen från nya medieföretag som hade mindre bemanning, mer flexibel organisation och modernare avtal. Det krävde nya omställningar i tidningsföretagen, nya rationaliseringar.
Även här blev upphovsrättsfrågan central, påpekar Bertil Dejke.
– Om tidningsföretagen ska kunna konkurrera, trots en större organisation och högre kostnader, måste de åtminstone fullt ut kunna utnyttja resultatet av de anställdas arbete.
Vad är det viktigaste som hänt?
– Hela förändringen av branschen med teknisk omvandling och konkurrens från nya medier, liksom grafikeravtalet i början av 90-talet, det nya lönesystemet och de nya anställningsformerna i journalistavtalet samt upphovsrättsavtalet 1997. Trots all turbulens har mycket uppnåtts när det gäller avtalen. Problemet, framför allt inom journalistområdet, är att förändringarna tagit så lång tid, och att de krävt så mycket av tvister och konflikter.
Skiljer sig mediebranschen från andra branscher?
– Ja, på alla möjliga sätt. I vår bransch uppstår till exempel krockar mellan olika rättssystem, framför allt mellan arbetsrätten och upphovsrätten. I arbetsrätten är principen i ett anställningsförhållande att arbetsgivaren förfogar över arbetsresultatet. Så borde det vara även i upphovsrättsliga anställningar, men här är lagen konstruerad så att företagen tvingas förhandla sig rätten att använda materialet, en absurd situation. Tidningsutgivarna och andra utgivarorganisationer arbetar för att lagen skall ändras på denna punkt.
– Journalistförbundet argumenterar som om de anställda arbetade på frilansbasis, med rätt att förhandla om varje utnyttjande av materialet. Frilansarna borde protestera mot detta. De anställda får ju betalt genom lön och olika förmåner, medan frilansarna säljer sitt material på en marknad. Notera att den ideella rätten, rätten till respekt för verket, alltid ligger hos upphovsmannen, även i en anställning. Så ska det vara.
Om du blickar framåt – vad skulle behöva förändras?
– I förhandlingsverksamheten är ett huvudproblem att de viktiga frågorna alltför ofta får stå tillbaka för mindre viktiga. Det är beklagligt, särskilt mot bakgrund av att det faktiskt finns en långt gående samstämmighet mellan parterna om vad som bör prioriteras.
– Jag har under förhandlingsfria perioder deltagit i massor av överläggningar och konferenser där man varit överens i centrala frågor om vad som krävs för att hävda tidningarna i mediekonkurrensen, och för att företagen ska kunna utvecklas och ge jobb. Kort sagt – vad som är viktigt. Men så kommer man till förhandlingsbordet och då läggs allt detta åt sidan. Då handlar det än en gång mest om formalia och detaljer.
– Det är en låsning som tycks ligga i systemet. Fackets interna process bidrar till detta. När krav vaskas fram i organisationen är det inte framtidsfrågorna som prioriteras, utan detaljförändringar i kollektivavtalen. Internpolitiska skäl avgör att fokus hamnar där. Och så kräver formerna en viss militans. Då måste detaljerna blåsas upp.
– Ibland ges de rent ödesmättade proportioner. Så småningom nås en lösning, ofta under medverkan av folk utifrån, alltså medlare, vilket gör att det sannolikt inte blir den bästa lösningen. Efteråt kan man notera att många av de detaljer som nyss var så viktiga omedelbart glöms bort. Men de har blockerat ännu en förhandling, och tagit tid och energi från det som man egentligen borde ha talat om. Så en nyckelfråga är: Hur placerar man det väsentliga i centrum för förhandlingarna?
– Men mönstret är inte lätt att bryta. Facket ser sig som förvaltare av de gamla systemen. Allt mäts i förhållande till det som tidigare uppnåtts. Och det ligger en trygghet i detaljerna. Den mer genomgripande förändring som skulle vara ett framsteg för alla beskrivs gärna som ett steg bakåt, eftersom det ändrar något som en gång erövrats.
– Nu finns tankar om hur man skall komma ur de hjulspår man fastnat i, hur man skall kunna etablera en ordning där de centrala frågorna dryftas inte bara mellan förhandlingarna utan även i dem. I andra branscher har man fått till stånd utvecklingsavtal och nya förhandlingsordningar. Idén med dem är just att parterna skall resonera sig fram till en gemensam beskrivning av verkligheten, och så låta denna beskrivning bli grund i förhandlingarna.
– Vårt problem är att vi hjälpligt klarar av den första delen, verklighetsbeskrivningen, men har svårt med den andra, att låta den slå igenom i förhandlingarna. Det är ingen poäng med en gemensam verklighetsbeskrivning om den bara blir till vackra ord på papper.
Hur ser du på konfliktvapnet?
– Det är för lätt att ta till konflikt i dag. Det borde finnas bromsar i systemet, och en bättre balans mellan parterna. Sådant har också införts på de områden där man arbetar med de nya förhandlingsavtalen.
– Sen måste jag erkänna att konfliktretoriken känns påfrestande och otidsenlig. Eldandet av de egna ersätter argumentationen. Journalistförbundet utmålar varje liten ändring i ett avtal som ett hot mot demokratin, mångfalden och den rådande rättsordningen. Det skulle betyda mycket om man kunde hitta nya former för att minska spänningarna och för att lösa de motsättningar som ändå alltid kommer att finnas.
Hur ser du på fackets roll. Ska facket ta på sig att välja ut folk som ska bort vid rationaliseringar?
– Facken kommer att ha en viktig roll även fram-över, men hur den ska se ut borde kunna diskuteras. En självklar facklig uppgift är att företräda enskilda medlemmar, en annan att delta i diskussionen om utvecklingen av arbetsorganisationen och allt som hör ihop med detta. Men frågan är om facken ska ta på sig ansvar för beslut, till exempel vid uppsägningar. Ska facken, som i dag, avgöra vem som ska sägas upp? Minskar inte det deras möjligheter att företräda enskilda medlemmar? Är det inte bättre om facken är med och påverkar besluten men att företaget sedan fattar dem och tar ansvaret, inom ramen för lagar och avtal? Därefter kan facken angripa felaktigheter. En sådan ordning skulle ge en vettigare balans.
Vad kan vara hinder för att utveckla förhållandet mellan ägare och anställda?
– Återigen: upphovsrätten. När man nått en lösning där finns bättre förutsättningar att normalisera relationerna med Journalistförbundet.
Är Tidningsutgivarna då utan skuld till de ansträngda relationerna med Journalistförbundet?
– Naturligtvis inte. Vi har emellanåt drivit frågor ganska hårt. Men det har inte varit några extrema krav, endast sådant som betraktas som normalt på den övriga arbetsmarknaden. Problemet har varit att Journalistförbundet envisare än någon hållit fast vid gamla ordningar, som hämmat tidningsföretagen.

LARS ARNBORG

Lars Arnborg

mvredaktion

Dela artikeln:


Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.