Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag22.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Medievärldens arkiv

Expos viktigaste lärdomar från bevakningen av extremhögern

1995 gavs det första numret av tidskriften Expo ut. Sedan dess har vi granskat, bevakat och berättat om den organiserade intoleransen. Om nazister i uniform. Om sverigedemokrater i slips och kostym. Det skriver Expos chefredaktör Daniel Poohl och listar åtta viktiga lärdomar:

Publicerad: 10 November 2010, 06:45

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

Sverigedemokraterna

I år fyller vi 15 år. Mycket har hänt sedan det första numret kom ut. Den nazistiska rörelsen har fått fler grenar och blivit mer professionell. Sverigedemokraterna är inte längre ett litet marginaliserat parti med ett fåtal kommunala mandat.

Men det är inte bara den högerextrema rörelsen som förändrats. Det har även Expo, och övrig medias förhållande till de partier och grupper vi har under vår radar. I dag är frågan om medias bevakning av Sverigedemokraterna hetare än någonsin.

Efter 15 år i extremhögerns spår har vi dragit några viktiga lärdomar. De är inte det slutgiltiga svaret på hur journalistiken ska förhålla sig till extremhögern. Men vi är övertygade om de ändå kan vara en hjälp på vägen för alla de journalister som ställs inför utmaningen att rapportera om främlingsfientliga eller rasistiska grupper:

1. Skaffa kunskap.
Man behöver alltid vara påläst som journalist. När det gäller extremhögern är det extra viktigt. För att förstå den politiska utvecklingen i den politiska marginalen måste man ha en förförståelse för vilka termer som används, hur intoleranta idéer paketeras för att blir rumsrena, eller vilka konspirationer som driver de olika grupperna.

Det är egentligen inte svårt. Genom att följa bloggar, hemsidor och utspel får man snabbt en aning. Genom att upprätta ett persongalleri med de viktigaste personerna inom rörelsen får man snart ansikten till idéerna.

Men vi har också lärt oss vikten av att spara material. Expos medarbetare har samlat propaganda, pressklipp, tidningar och annat material sedan 1970-talet. Idag finns det mesta samlat i vårt unika arkiv. Det ger oss möjlighet att följa utvecklingen hos de olika grupperna, vi kan ställa dagens utspel mot tidigare utfästelser och vi kan förstå deras politiska prioriteringar.

2.  Skriv om extremhögerns grupper utifrån de grupper de är. Man brukar lite slarvigt säga att man ska rapportera om Sverigedemokraterna som vilket parti som helst. Men alla partier är olika. Vissa frågor är intressantare när det handlar om Kristdemokraterna, andra är mer viktiga när Vänsterpartiet står i fokus. Samma sak gäller extremhögern.
De grupper som påstår att de inte är nazister, men samtidigt samarbetar med nazistiska grupper ska avslöjas. De grupper som talar om vikten av att hålla sig borta från droger, men har medlemmar som åker dit för narkotikainnehav, ska uppmärksammas.

Extremhögern består av en rad olika grupper och nätverk, med olika inriktning och ideologier. Genom att klumpa ihop dem gör man inte bara slarvig journalistik, man gör det många gånger omöjligt för läsaren att faktiskt förstå vad det är som händer.

3. Det går inte att tiga ihjäl
Journalistikens uppgift är att berätta om vad som händer i vår värld. Där finns även extremhögern. Det är rimligt att vara försiktig så att man inte ger högerextrema grupper gratis reklam genom att okritisk berätta om dem. Men det betyder inte att tystnad är ett alternativ. Vi måste granska, bevaka och berätta även om de marginella, hotfulla och illa omtyckta grupperna i vårt samhälle. Inte för att bekämpa dem utan för att de är en del av vår värld.

Det handlar också om att respektera sina konsumenter. Om en nazistisk grupp etablerar sig på orten borde det vara en självklarhet att rapportera om det, förklara vad det är för grupp och vad de vill. Håller man tyst bara återstår rykten och propaganda.

4. Man kan vara antifascist och journalist på samma gång.
Expo är partipolitiskt obunden. Vi har folk i redaktionen som kommer från vänster såväl som höger. Samtidigt är vi en antirasistisk tidskrift. Vi gör vår tidning för att vi är motståndare till den intolerans som sprids av de högerextrema partierna. Går det att förena med journalistik? Självklart. Expos medarbetare drivs att vilja avslöja, granska och berätta om den organiserade intoleransen, och vi gör det utifrån journalistikens grundläggande principer.

Vårt främsta journalistiska uppdrag är inte att stoppa Sverigedemokraterna. Det är att stå för vår plattform och förklara vad partiet och andra intoleranta grupper står för. Det betyder att vi inte kan ta hänsyn till om partiet gynnas eller inte av våra artiklar. Att avslöja att Sverigedemokraterna huserar personer med rasbiologiska fantasier är självklart. Samtidigt kan det ju faktiskt vara så att avslöjandet i sig lockar nya medlemmar och sympatisörer till partiet.

Att vara antifascist och granska Sverigedemokraterna är möjligt, så länge man litar på sin journalistiska ryggrad. Vi har genom åren sett många exempel på journalister som låter sin magkänsla och avsky för exempelvis Sverigedemokraterna ta överhanden när de mött partiets företrädare. Vi har lärt oss att lägga den typen av känslor åt sidan.
Först då går det göra bra journalistik.
Och samtidigt stå upp för sina grundläggande ideal.

5. Visa respekt
Under många år struntade vi att prata med de vi skrev om. Vi läste deras tidningar och interna material sedan skrev vi våra artiklar. Till slut blev det ohållbart. Vi visste att de inte ville prata med oss men beslutade oss ändå för att börja erbjuda dem chansen att ge sina kommentarer. Det var en fråga om trovärdighet.

Till vår förvåning visade det sig snart att ovanligt många var beredda att prata med oss. Nu har vi som princip att alltid söka personer för kommentarer, även om vi vet att de kommer att säga nej.

Även om det är uppenbart att vi inte sympatiserar med extremhögern måste vi fortfarande hålls oss till grundläggande journalistiska principer. Även de mest radikala rasister ska behandlas med respekt när man rapporterar om dem.

I slutändan tjänar man också på att ha en proffsig och lyhörd attityd till de man granskar. Det har funnits tillfällen då personer inom extremhögern hellre pratar med oss än med andra journalister. Inte för att de gillar oss, utan för att vi kan deras rörelse och för att vi behandlar dem proffsigt.

6. Det kan vara farligt
De grupper vi granskar ser media som politiska fiender. Tyvärr har vi fått lära oss att det kan få obehagliga konsekvenser. Det är ingen hemlighet att det finns risker med att granska extremhögern. Och vi är långt ifrån ensamma om att ha drabbats av hot och trakasserier. För de som drabbas ligger fokus på just hoten och den personliga säkerheten runt hemmet och arbetsplatsen. Men riskerna kan många gånger vara större i samband med våra reportrars fotarbete, vid demonstrationer och andra högerextrema samlingar. Då ställs man öga mot öga med uppjagade adrenalinstinna aktivister som har svårt att veta var gränserna går.

Vi har lärt oss att det krävs en reportersolidaritet i samband med bevakningar av demonstrationer. Man går inte ensam, man får ta ett steg tillbaka om situationen blir för hotfull. Samtidigt vi lärt oss att kräva våra rättigheter. Polisen ska se till att vi kan göra vårt jobb. Det är inte acceptabelt att låta högerextremister avgöra var vi får röra oss.

Att granska extremhögern är i många avseenden att kliva in i en manlig värld. Inte bara för att rörelsen i sig till stor del utgörs av män. De flesta av de reportrar som visat intresse för att granska vit makt-rörelsen är även de män. Ibland präglas därför det journalistiska arbetet av en fördummande machostämning.
Den är farlig och kontraproduktiv. Det måste finnas utrymme att prata högt om det obehag som många någon gång känner inför att bevaka nazister.

7. Det går att granska de som inte vill bli granskade
Många av de grupper vi bevakar vill undvika offentlighetens ljus. De bjuder inte in media till presskonferenser och gömmer sig ibland bakom pseudonymer. Men det går att komma runt.

För samtidigt är detta politiska grupper. De har ambitioner att förändra samhäller och någonstans måste de sprida och tala om sina idéer.

Genom att skaffa medlemskap i organisationer, bevaka offentliga tillställningar, följa interna diskussioner, och metodiskt följa rörelsens steg går det att skapa sig en bild även av de grupper som helst håller sig i skuggorna. Det finns ledtrådar i förundersökningar, hos avhoppade och före detta aktivister och hos källor i rörelsen.
Det är ett många gånger omständigt och komplicerat arbete.
Men vi har lärt oss att det går.
Det betyder att det går för andra också.

8. Det går att berätta om det stora genom det lilla
Vad finns det för poäng med att följa små grupper i den politiska marginalen? Bortsett från Sverigedemokraterna saknar de grupper vi bevakar möjligheten att påverka det svenska samhället nämnvärt.

Expo har ett uppdrag att följa, det kommer vi att hålla fast vid. Men under våra femton år har vi lärt oss att dessa små sekteristiska nätverk och grupper faktiskt säger något om vårt samhälle. Att följa utvecklingen i den svenska extremhögern är att ta tempen på det svenska samhället i stort. Rent journalistiskt innebär det en fantastisk utmaning.

Expo fyller 15 år
Daniel Poohl, chefredaktör Expo.

Axel Andén

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

Sverigedemokraterna

Dela artikeln:

Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.