Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Lördag26.09.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Medievärldens arkiv

Erika Bjerström

Publicerad: 21 Augusti 2003, 11:11

Snart får vi se Erika Bjerström som programledare i SVT:s EMU-valvaka. Därefter återgår hon till jobbet som Europakorrespondent. Hon brinner för nyhetsjournalistiken som hon skaffat ett eget sätt att förhålla sig till genom återkommande klostervistelser.


Sedan ett år är hon satt i Bryssel för att bevaka Västeuropa. Det sista inslaget före semestern handlade om hur industriutsläpp förgiftat delar av havet utanför Sicilien.
När vi träffas fyra veckor senare i fiskeläget Grundsund på svenska västkusten har hon varvat ner.
Ett falurött hus med tillhörande inredd lada är sedan decennier släktens sommarviste. Hon berättar om morgondoppen, att hon bakat bröd och kokat jord- gubbssylt och varit på sälsafari.
– Här är det trädlöst, saltstänkt och vilt. Här blir jag buren, säger hon.
Det låter som poesi. Fast i Sverige, som i Italien, finns det en baksida av idyllen.
Hon pekar ner i vattendjupet.
Mindre tång och mer grönslick tyder på döende havs- botten. Det gör även fiskpriserna.
Torskfilén, vardagsmat förr, kostar för dagen 159 kronor kilot.
Det var som miljöreporter på Dagens Nyheter Erika Bjerströms namn blev känt i vida yrkeskretsen.
1992 utsågs hon av EU till årets bästa miljöjournalist.
Vad har hon och andra med samma bevakningsområde betytt för miljön?
Hon tycker att frågan är fel. Det är inte, resonerar hon, miljöreportrars uppgift att rädda miljön. Det är politikernas.
– Men i och med att många redaktionschefer för tio, tolv år sedan inrättade tjänster för miljöreportrar, så blev frågorna uppmärksammade och utsatta för kritisk granskning.
1996 fick Erika erbjudande om att bli miljö- och inrikesreporter på Aktuellt. Det var lätt för henne att tacka ja. Hon hade redan arbetat där ett år under tjänstledighet från Dagens Nyheter. Hon trivdes.
Och från DN hade det just kommit ett fax med meddelande om att löftet om en korretjänst i Los Angeles inte kunde infrias.
De som arbetade med henne efter övergången blev imponerade av hur lätt hon tillägnade sig det nya mediet. Erika känner inte igen sig i beskrivningen.
Det var, förklarar hon, ingen enkel sak för henne att gå från artikelskrivande till muntlig rapportering i bild. Men hon fick hjälp på vägen.
Hon minns hur de var ett 60-tal personer som i dryga halvtimmen diskuterade gårdagens sändningar och att stämningen var generös och lärorik.
– Det fanns plats för både kvalitativt ifrågasättande och kvalitativt beröm. Det var som att delta i seminarier!
I dag är ett tiotal personer direkt knutna till Aktuellt. Erika, som tillhör SVT:s stora nyhetsdesk, tycker att de utifrån sina knappa resurserna gör ett bra jobb. Men hon beklagar att det inte blivit det fördjupade magasin det var tänkt att bli som motpol till Rapport.
– Det finns inte tillräckligt med pengar för att motivera att jag ska kunna resa ut och fördjupa mig i bara ett ämne en längre tid.
Hon rapporterar oftast under samma dag om samma händelser för både Aktuellt och Rapport. Det upprepade önskemålet från redaktionerna, och helt i linje med SVT:s avtal med staten, är att göra inslagen så olika som möjligt, men i slutänden blir allt på grund av penga- och tidsbrist sig ganska likt.
– Det händer att jag byter kavaj mellan stå-upparna för att skilja ut dem! avslöjar hon.

Som Europakorrespondent bevakar Erika frågor med och utan EU-anknytning. Det innebär återkommande presskonferenser i Bryssel och Strasbourg och ständig inläsning av dokument på engelska och franska. Hon bombarderas med runt 150 e-brev dagligen och lobbyisterna lämnar henne inte i fred.
– De är mera aggressiva än hemma och vill styra min dagordning.
Jobbet innebär också täta scenbyten.
Ena dagen står hon med mikrofon i hand i en belgisk kohage, den andra framför presidentpalatset i Paris och den tredje i Västafrika för att rapportera om slaget om vattnet mellan västerländska exploatörer och lokalbefolkningen.
Hon är väl insatt.
Under frilansperioder har hon arbetat för SIDA. Det finns en regional miljöjournalistutbildning på universitetet i Kampala Östafrika som hon varit med om att arbeta fram.

Ett tiotal chefer och kolleger till Erika har inför mitt möte med henne fått bedöma hennes arbetsinsatser. Som reporter och som arbetsledare.
Någon antyder att hon inte var så bra att handskas med sin första stora makt som biträdande redaktions- chef på DN, men övriga källor har bara lovord till övers:
Erika har, det är alla eniga om, en gedigen lust att förklara och åskådliggöra det som är komplicerat och hon lyckas utöver det vanliga.
”Hon ringer alltid det där extra telefonsamtalet, fastän jobbet redan är i hamn.”
Säger någon.
En annan:
”Hon är den mest energiska människa jag mött. Hon tar plats och tid, i positiv bemärkelse. Hon vill ventilera sina uppdrag och formuleringar.”
Stig Fredrikson, före detta Aktuelltchef:
”Hon betraktar absolut inte tittarna som dumma. Men hon gör det inte heller svårt. Det finns det reportrar som gör, de som rapporterar mera för specialister och sina kompisar.”
Och som syn för det sagda blir Erika omfamnad av en kvinna på bryggan i Grundsund.
– Du gör dig kanon! utbrister kramerskan på goaste västkustmål om Europakorrespondentens insatser.
Hon tar emot berömmet utan större åthävor, men ler förtjust.
– Ja, jag har ett enormt behov av bekräftelse. Både som journalist och vän, erkänner hon.
Hon tycker om att bli ihågkommen på födelsedagar.

Fyra eller fem gånger i veckan gör Erika sig påmind i rutan. Genom reportage eller kommentarer per telefon. Tempot är högt, men hon klarar det bland annat på grund av sin rätt nyligen förvärvade förmåga att ”logga ut”.
Det kan handla om fem blanka inåtvända minuter i stressade arbetssituationer. Som under Bush&Blair-mötet på Irland efter Irakkrigets slut.
De båda statscheferna hade gjort sig oåtkomliga bakom en åtta kilometer bred mur av vakter i slottet Hillsborough utanför Belfast. Två nyhetsinslag skulle sändas till Stockholm inom sex timmar och just då, när adrenalinet pumpade som värst, stoppades hon vid hotellets utcheckningsdisk. SVT:s Visakort saknade täckning.
Hon lämnade vestibulen, gick ut och vände ansiktet mot vårsolen, slöt sig och blev onåbar.
De fem minuterna bar henne sedan i timmar. Betalningsproblemen löstes och inslagen nådde Rapport och Aktuellt i tid.
Att ”logga ut” kan också innebära att hon, som i sommar, utan familj ger sig ut på vildmarksritt i Ombergsskogarna i Småland och i anslutning till det går på en operaföreställning om den Heliga Birgitta i Vadstena.
Klostervistelser är numera återkommande i hennes liv. De har inneburit att hon mer än tidigare kan arbeta i samklang med sig själv och sina värderingar. Det var den före detta Aktuelltchefen Stig Fredrikson som för åtta år sedan introducerade henne.
Det var då som nu: hon brinner för nyhetsjournalistiken och har höga krav på sig själv.
Som nyhetsjournalist bör hon, anser hon, vara en länk i ett pågående samtal om vår nutid. Hennes rapportering ska vara upplysande, förklarande och vila på humanistisk grund och ifrågasätta makthavare.
Det blev för långt mellan vision&ambition och verklighet för henne.
Hon övervägde att hoppa av som journalist och var på randen till en utmattningsdepression, när Stig Fredrikson kom med erbjudandet om en vistelse på St Davidsgården i Rättvik.
Hon, som vid den tiden inte tillhörde statskyrkan och som är en ifrågasättande person, var avvaktande. Men sedan dess har samtal och meditation i olika klostermiljöer blivit en vana.

På Erikas initiativ träffas ett tiotal kvinnliga nyhetsjournalister i sådana omgivningar ett par gånger per år, två, tre dagar i taget. Under lyhörd ledning tar de upp tankar och funderingar som de anser att de inte kan springa ifrån. Frågorna har inte direkt med jobbet att göra, men indirekt.
Det handlar om synen på skuld, kärlek, människovärde och solidaritet. Ord som journalister dagligen och ofta slarvigt använder försöker de tillsammans fylla med innehåll.
”De återkommande frågeställningarna skänker ett mera reflekterat förhållningssätt till den snabba ström av inpass, händelser och den ironiska jargong som finns inom media.”
Det skriver Erika i ett kapitel i boken ”Konflikt och försoning” som Lisbeth Gustafsson är redaktör för och som kommer ut på Verbums förlag lagom till höstens bokmässa. Den handlar om den ”retreat” (fristad på svenska) som Sigtunastiftelsen erbjuder.
Hon har, säger en av hennes chefer, förändrats av sina vistelser i kloster.
”Hennes texter har fått mera löd.”
Erika beskriver sig själv som en känslig och allvarlig person.
Det kan ha med uppväxten att göra. Hon var bara nio år när hennes pappa dog och äldst i syskonskaran. Hon tog på sig ett ansvar som är ovanligt i den åldern och minns att hon var lillgammal. Pratade hellre med vuxna än att leka.
I tonåren kom upproret och ilskan mot överheten. Hon var ordförande i Stockholmsavdelningen i Elevförbundet och mot betyg. Hon var även fältbiolog och stred för en bättre miljö.
Hon känner igen sig i Attacungdomarna och är stolt över ett inslag hon gjorde i samband med G 8-mötet i Evian i månadsskiftet maj och juni.
Tre tusen journalister var på plats för att bevaka en 3-dagarsträff med åtta statsöverhuvuden.
Mötet förväntades inte ge något av vikt. Ändå fick hon göra totalt tolv inslag.
– Jag försökte förtvivlat krama något meningsfullt ur de franska dokumenten och kände ett enormt självförakt när jag stod där framför kameran och låtsades som detta var viktigt.
Hon hade tur, till slut.
Av en slump fick hon höra att den brasilianske presidenten Lula skulle ha en hemlig överläggning med några antiglobalister och däribland en medlem i svenska Attac.
Hon fick tillstånd att banda en del av samtalet och göra en intervju.
– Det framgick att demonstranterna inte är några ufon, utan att de faktiskt drivs av en vilja att förbättra världen.

Erikas kontrakt som Europakorrespondent är tvåårigt med möjlighet till ett års förlängning. Hon trivs med att arbeta utomlands. Fyra år i slutet av 1960-talet bodde hon med sina föräldrar och syskon i Buenos Aires i Argentina. I omgångar har hon levt och verkat i USA.
– Att leva så svetsar samman familjen. Och det gör mig ödmjuk att inte vara normen i samhället. Sinnena skärps.
Umgänget i Bryssel är dock inte helt okomplicerat. Många av sonens och dotterns skolkamraters föräldrar arbetar inom EU. Men där går gränsen för henne.
– Varför skulle jag umgås med dem jag bevakar i Bryssel, när jag inte gör det hemma?
Efter Bryssel, vad händer då?
En dröm för henne är en korretjänst i Afrika, men någon sådan finns inte på SVT i dag.
Om Erika sägs det att hon själv vill bestämma vad hon ska göra. Aktuelltchefen Helena Stålnert berättade i 40-årstalet till henne förra året att hon ofta ringer till redaktionen från bilen på väg till jobbet för att berätta vilka idéer hon har och vilka inslag hon vill göra. Uppdragen som ska fördelas under morgonmötet får nog läggas på andra…
Kanske dags för henne att bestämma även över andra, dags för att bli hög chef?
– Företaget har medvetet satsat på en fin chefsutbildning för mig. Ett växelbruk mellan reporter- och chefsjobb är mitt ideal, är hennes svar.
Som måste tolkas som ett ja.
Programledarskapet i SVT:s EMU-valvaka tillsammans med Anna Hedenmo sysselsätter hennes tankar månader i förväg.
Hon anser att EMU-debatten hittills, i slutet av juli, varit vildvuxen. Men häftig. Alla tycker något har hon märkt under middagar med vänner på västkusten.
– Men det finns inget som är rätt eller fel. Det finns inga vinnare eller förlorare som i Almedalen. Det ställer höga krav på oss journalister.
Hjärnan är igång.
Datorn i stugan likaså, men sonen uppmanas dra ur sladden.
Åskan går. Arbetsdokumenten får inte förstöras.
PIA ESTMER

Fakta om Erika Bjerström
Född: I Gävle den 30 juni 1962
Familj: Maken Anders Malmén, språklärare och jazzmusiker. Joel, 12, och Ingrid, 9 år.
Bor: För närvarande i Bryssel, annars i Saltsjö Boo på Värmdö utanför Stockholm.
Utbildning: högskolekompetens Komvux, highschoolexamen, USA, journalisthögskola med inriktning på dagspress, USA, 10 poäng i miljöjournalistik, Stockholms universitet, DN:s mentorprogram för kvinnliga chefer, SVT: s utbildning ”publicistiskt ledarskap”.
Arbete: Redaktör på tidningen Alternativet, vikariat på Land och Bohusläningen, frilans i USA, Dagens Eko, miljöreporter och biträdande redaktionschef på DN, miljö- och inrikesreporter på Aktuellt, projektledare för Agenda, Europakorrespondent.
Fritid: Trädgård, foto, jogging, litteratur.

Pia Estmer

mvredaktion

Dela artikeln:


Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.