Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

lördag08.05.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Medievärldens arkiv

”Det är inte vi som förvränger verkligheten”

Medievärlden kan idag publicera ett utdrag ur Södra Sidan-grundaren Petter Beckmans kapitel om journalistrollen i Simos bok "Utanför Nyhetsmallen".

Publicerad: 16 november 2011, 12:58

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Som framgår har Södra Sidan ambitionen att påverka samhället.

Vi tror också att det går. Och att våra läsare vill detta. Alla dessa tre punkter kan ifrågasättas. Varför skulle journalistiken ta på sig den uppgiften? Är det ens möjligt? Och ligger det verkligen i läsarnas intresse med en sådan journalistroll?

Tidningens ansvar

Om jag börjar med att sammanfatta: vad konkret är det vi vill påverka? I korthet hoppas vi kunna

- få människor att känna mer stolthet, sammanhang och framtidstro där de bor
- stärka människors tro på samarbete och dialog  
- stärka människors tro på sin egen förmåga att påverka och lösa problem själva och tillsammans med andra

Den här boken handlar till stor del om vad vi har gjort och hur vi har tänkt mer konkret för att uppnå detta.

I förlängningen borde det kunna leda till ett samhälle som hänger ihop lite bättre, med mindre segregation, färre fördomar, mindre utanförskap, bredare demokratiskt deltagande och ett starkare civilsamhälle.

Det här är en annan tolkning av journalistens uppdrag än den som dominerat inom kåren de senaste 50 åren. Journalister har ofta drömt om att förändra samhället. Vi tror att det bästa sättet att göra det är att försöka överföra makt till andra. Vi ser oss som en slags processledare (facilitators eller enablers skulle man säga på engelska), snarare än som avslöjare, sanningssägare eller vakthundar. Detta är en journalistroll som brukar kopplas till nya, digitala medier där publiken hela tiden är med och skapar och reviderar berättelsen (se till exempel Beckett & Mansell, 2007). Vi vill visa att detta även går att göra på papper. Och vi definierar tydligare än många andra vad vi vill med processen.

Målen låter förstås rimliga och angelägna. Men man kan ändå fråga sig: varför skulle det vara uppgiften för en tidning?

Därför att vi faktiskt kan, skulle jag säga. Också i det nya medielandskapet har tidningar (liksom radio- och tv-redaktioner) en avgörande makt över hur samhället beskrivs. Vad vi väljer att berätta om eller inte berätta om och framförallt vilka röster som vi tillmäter betydelse får konsekvenser för människors kunskap, världsbild och ställningstaganden. Och då är det också rimligt att vi använder den makten till att göra bra saker.

Just nu finns det ett stort spelrum för nytänkande. Journalistiken håller som bäst på att omformulera sitt uppdrag och återuppfinna den egna rollen, som mediedebattören Anders Mildner uttrycker det. Och det, menar han, kan bara ske i samklang med den kollektiva kunskapsresurs som det omgivande samhället just nu är mitt uppe i att fullborda på egen hand. (Mildner 2010: 75).

Kanske betyder det att journalisterna bör släppa sina styrande ambitioner och acceptera att samhället fortsättningsvis kommer att sköta berättandet helt på egen hand? Jag tror det är tvärtom.

Som jag var inne på i förra avsnittet är det inte alls säkert att den kollektiva kunskapsresursen i storstädernas ytterområden automatiskt kommer att fullbordas eller få någon framträdande plats i det nya mediesamhället. I värsta fall förstärks klyftorna; de som redan tidigare var resursstarka kommer att höras ännu mer och förorterna hamnar återigen på efterkälken.

Just därför finns ett behov av ett socialt och demokratiskt engagerat moderatorsskap. Det vill säga en journalistik som värnar om det goda samtalet, som använder redaktörsrollen till att jämna ut maktskillnader och lyfta fram de röster som annars försvinner i det oredigerade bruset.

Kan man tänka sig någon som är en klassisk lokalreporter, men som klarar av att samordna och orkestrera de kollektiva kunskapsresurser som publiken kan bidra med? (Mildner 2010: 68)

Det låter som en bra beskrivning. Bara man inser att detta orkestrerande kräver ganska mycket engagemang, analys och aktivt uppsökande från journalistens sida. Den nya journalistrollen är inte på något sätt lättare än den gamla.

Invändningar

Jag säger inte att alla journalister behöver göra samma val, inte alla tidningsägare heller. Tidningar startas av många olika skäl. Jag säger bara att det i princip är möjligt att använda sin makt på det här sättet, för den som tycker att frågorna är viktiga.

Vilka invändningar möter vi? På Tidningsutgivarnas branschdagar hösten 2010 träffade jag Niclas Breimar, chefredaktör för lokaltidningskedjan Mitt i, under en kort debatt. Mitt i är vår främsta konkurrent och representerar i Södra Sidans tankevärld det traditionella, det som vi vänder oss emot.

Niclas Breimar öppnade väldigt generöst och förklarade att han personligen känner stor sympati för Södra Sidans ambitioner. Om ni hade varit ett politiskt parti hade jag röstat på er direkt. Men nu ska vi ju inte syssla med politik, menade han, vi ska göra tidning.

Det är nog så många i branschen tänker. Att göra tidning förutsätts då vara befriat från ideologi. Men det Niclas Breimar säger är egentligen bara att hans tidningskedja gör andra val. Och bara för att en tidning inte uttryckligen säger sig vilja påverka samhället, betyder det ju inte att det man gör saknar konsekvenser.

Mitt i-tidningarna ägnar sig mycket åt att dokumentera vad som drar till sig läsarnas uppmärksamhet. Historier som berör, med tydligt personfokus och stark känslomässig laddning, hamnar i topp i dessa mätningar. Det förklarar deras systematiska lansering av drabbade människor. Det är berättelser som bevisligen blir lästa, vilket alltså gynnar annonsförsäljningen. Och att brott fyller samma funktion, det behöver knappast sägas.

Vi säger inte emot. Vi tror också att det fungerar så. Men att folks blickar dras till dramatiken och synd om-berättelserna är inte samma sak som att läsarna ställer upp på den verklighetsbild som blir resultatet. I princip alla läsare vi talar med tänker längre än så. De ser att urvalet är smalt och snett. Och de är mycket medvetna om hur den traditionella mediebilden färgar av sig på deras egna liv. Det är någonting som drar ner, snarare än lyfter upp. Som sänker områdets självkänsla, snarare än bygger upp den.

För ett medieföretag vars främsta mål är att sälja läsaruppmärksamhet till annonsörerna spelar den effekten ingen roll. Folk öppnar en tidning som har brott och drabbade människor på framsidan, det räcker. Om man lägger ribban där har man heller inget större intresse av att fundera kring sambanden.

Det är kanske det som är den största skillnaden att vi på Södra Sidan har en starkare tro på de redaktionella valens betydelse: att vi inte kan släppa tanken att journalisters sätt att nyhetsvärdera och vinkla alltid är en form av maktutövning. Kanske därför att läsarna hela tiden påminner oss. Det gör att vi känner ett större ansvar, och har därför större anledning att formulera ett tydligt program för vad som behöver göras annorlunda.

Så är det kontroversiellt det vi gör? Nej, jag tycker inte det. Det finns större anledning att diskutera varför andra medier inte drar de här slutsatserna. Det är möjligt att de inte lyssnar på läsarna på rätt sätt.

..

I läsarnas intresse?

Man skulle nu kunna invända: det är klart, läsarna gillar förstås att ni gullar med området och bäddar in dem i rosa fluff. Ni smusslar undan brottsrapporterna, ni friserar konflikter så att de värsta påhoppen inte syns. Ni framställer både människor och området som bättre än de är. Det kanske är mysigt på kort sikt, men i längden förlorar läsarna på att bli matade med tillrättalagd information. Det kan till och med vara farligt. Och det ställer sig i vägen för samhällsförändringen.

Till att börja med vill jag då återvända till resonemanget i avsnitt 7: vi anser att vår bild av samhället är mer sann än den som följer ur den normala nyhetsvärderingen. Det är inte vi som förvränger verkligheten. Vi är bredare och mer kompletta. Och vi väjer inte alls för problemen, tvärtom har vi lättare att gå rakt på de svåra ämnena eftersom läsarna litar på att vi inte är ute efter sensation och inte vill området något illa.

Farligt skulle det kunna vara om vi manipulerade folk att tro att allt var bra omkring dem, att vi lät bli att varna dem när de i verkligheten är utsatta för en massa risker. Jovisst. Men vi har aldrig mött någon som på allvar tycker att vi gör något sådant.

Hindrar vi samhällsförändringen då? Södra Sidans intresse för dialog, gemensam problemlösning och samtal över gränserna skulle kunna ses som blåögt och idealistiskt. Från ett vänsterperspektiv kan man säkert kritisera oss för att släta över faktiska orättvisor, undergräva den politiska mobiliseringen därmed bidra till att bevara klassklyftorna.

Själva tror vi att det första steget till all samhällsförändring är att folk börjar se på sig själva som politiska subjekt alltså motsatsen till passiva offer. Vår journalistik stärker en sådan självbild. Det är inte alls säkert att den traditionella journalistikens fokus på motsättningar, skillnader och vinnare och förlorare göder någonting annat än frustration och uppgivenhet.

Det vi försöker göra följer ingen upptrampad väg och är också svårt att placera politiskt. Vi tror på en samtalande demokrati där alla människor har lika tillträde. Och vi använder vår makt som journalister till att försöka jämna ut styrkeförhållandena i det samtalet, så att de starkaste inte automatiskt får sista ordet. Lyckas vi med det har vi redan förändrat samhället i grunden.

Också journalister är välkomna att rösta på vårt parti.

Referenser:

Beckett, Charlie & Mansell, Robin (2007) Crossing Boundaries: New Media and Networked Journa- lism, London: London School of Economics

Mildner, Anders (2010) Den stora upplösningen: Vem är journalist när journalismen vittrar bort? Och varför?, i Torbjörn von Krogh (red): Vad väntar runt hörnet? En annorlunda årsrapport, Stockholm: Sim(o)

Imorgon presenteras boken vid ett seminarium på Södertörns högskola. Fem års erfarenheter av medborgarjournalistik kommer att diskuteras med Petter Beckman och en panel

Annorlunda journalistik tillsammans med läsarna!
Petter Beckman

Axel Andén

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.