Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Söndag27.09.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Medievärldens arkiv

Den falska kompetensen

Publicerad: 12 Juni 2003, 09:32

Vad innebär termen kompetens inom medierna? Under de tidvis feberheta diskussionerna om Sveriges Radios framtid har det hörts en allt starkare kör som förordat mer av kompetens i Sveriges Radios ledning och i ledningen för public serviceföretagen överhuvudtaget. Argumentationen har riktat sig mot tanken att politiker ska styra över dessa verksamheter.


Och det är klart: Ingen vettig människa önskar sig en partipolitisk styrning av själva programverksamheten. Hur roligt vore det, på en skala, om Göran Gabrielssons sketcher rann upp i huvudet på en Lars-Erik Lövdén eller en Ulrika Messing?
Färska exempel från Danmark visar att politiker även i moderna demokratier kan komma alltför nära själva programverksamheten.
Frågan är bara: Vad är det för slags kompetens som så ofta efterlyses inom medierna? Svaret på den frågan är i praktiken: före detta chefredaktör på stor borgerlig tidning. Det yrkeskunnande som efterfrågas och formas i en massivt borgerlig tidningssfär likställs alltmer med någon sorts objektiv mediekunskap som självklart skulle befrämja också public service. Bakvägen smyger sig därmed en annan politisering in i public service-  företagen, en politisering som seglar under objektiv flagg och därför är svårare att kritisera.

I samhällslivet i stort hörs ropen på att olika sektorer ska befrias från politiken och styras av dem som kan sina saker: Domare, ämbetsmän, tjänstemän och, inom medierna, av kompetent folk från mediesfären. Problemet är bara det att mediesfären i dag till en förkrossande del består av borgerliga tidningar.
Faktum är att det där gått så långt och blivit ett så föga genomreflekterat faktum, att våra mest anlitade överdomare inom mediediskussionen – Pär-Arne Jigenius och Stig Hadenius – numera tycks betrakta de stora borgerliga tidningarna som ett slags public service- organ! Så har båda uttryckt saken, utan att någon nämnvärt reagerat.
Själv finner jag det sensationellt att dessa ”experter” helt sonika väljer att blunda för den opinionsbildning som dagligen strålar ut över landet från DN, GP, Syd-svenskan etcetera och som sätter så mycket av den politiska agendan. Ja, när Jigenius breder ut sig på både DN Debatt och i Sydsvenskan – i likalydande ordalag – får man onekligen känslan av att inläggen är precis vad det stora privata medieföretaget behöver: Artiklar av oberoende experter som understryker att dessa tidningar står för oberoende, kompetens och mångfald.

Också statsminister Persson tycks så likgiltigt nöjd, så tankspritt tillfreds (så tedde han sig enligt mina informatörer under ett nyligen timat medieseminarium) med den nuvarande mediesituationen och den mångfald av korsord som där erbjuds att jag förvånas över att han trots allt framhärdar i att politiker ytterst ska bestämma över samhällsägda public serviceföretag. Det verkligt illavarslande är att det i offentlig debatt håller på att formas ett falskt konsensus som leder till självsuggestion. De borgerliga chefredaktörerna, påhejade av våra oberoende experter, tror förmodligen mer och mer själva på tesen att de företräder opartiska pressorgan som står höjda över de politiska ideologierna.
I själva verket har vi här att göra med en variant av den ämbetsmännens revolt mot politiken som över hela linjen inträffat under senare decennier. För ett antal år sedan drabbade den stackars finansministern Bosse Ringholm samman med generaldirektören för Riksrevisionsverket, Inga-Britt Ahlenius.

Mediedramaturgin, i kombination med Ringholms träaktighet, ledde till att den manlige makthavaren hamnade i ett kraftigt underläge gentemot den kompetenta kvinnan.
Vad striden emellertid handlade om var detta: Hur mycket makt ska ges till oberoende tjänstemän i förhållande till demokratiskt valda politiker? I många skepnader dyker frågan upp. Under den senaste tiden har det till exempel hörts en hel del gnöl över att regeringen kört över det så kallade lagrådet och deras juridiska kompetens.
Var ska Sveriges Radio då hämta kompetensen? Det enda rimliga är att i högre grad än vad som numera sker rekrytera folk internt inom public servicesektorn. I fallet Sveriges Radio är det nog så att när en styrelse med ljus och lykta letar fram  en avdankad chefredaktör utifrån – Berner – så vittnar det allra mest om det bristande självförtroende som alltmer kommit att prägla public serviceföretagen.
Allt samhällsägt anses ju numera litet efterblivet, sådan är tonen i den alltmer borgerliga politiska offentlighet vi har och det drabbar förstås också public service.
När därtill medieexperterna Jigenius & Hadenius slår fast att de liberala morgontidningarna i själva verket är public serviceorgan blir det än svårare för public service att forma en egen identitet.

Sveriges Radio, SVT och Utbildningsradion
behöver en generaldebatt om sina mål, om vad som skiljer deras verksamhet från privatägda medier och om vilket slags kompetens som då bör efterfrågas. Det kanske inte alls är de avdankande borgerliga chefredaktörernas kunskaper verksamheterna skriker efter.
GÖRAN GREIDER
Göran Greider

mvredaktion

Dela artikeln:


Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.