Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Söndag25.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Medievärldens arkiv

Därför bör kvittningsreglerna finnas kvar

Nils Funcke och Per Hultengård har fel om kvittningsreglerna, skriver Mårten Schultz, Martin Tunström och Benjamin O J Boman.

Publicerad: 25 September 2013, 06:40

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


I ”Regeringens skymf mot yttrandefriheten” (Expressen 2013-09-18) ondgör sig journalisten Nils Funcke och Tidningsutgivarnas VD Per Hultengård över att möjligheten att kvitta rättegångskostnaderna i tryck- och yttrandefrihetsmål ska behållas, enligt en lagrådsremiss från regeringen.

Funcke och Hultengård kallar kvittningskonstruktionen ”ologisk” och påstår att den strider mot ”rättsmedvetandet” och mot principen om att frikända personer ska anses vara oskyldiga. Kvittningsregeln innebär att parterna, om domstolen bestämmer det, får stå för sina egna rättegångskostnader (för övrigt den gängse ordningen i andra länder, som USA) oavsett målets utgång, när frågan om brott föreligger har prövats av en jury.

Förtalsbrottet är konstruerat som så, att den som spritt en uppgift ska frikännas, även om uppgiften var nedsättande och osann, om hen haft så kallad ”skälig grund” för den. Detta förutsätter dock att uppgiften – till exempel för att den hade högt allmänintresse – fick spridas överhuvudtaget, det vill säga att spridningen var försvarlig. Vederbörande kan ha hämtat uppgiften från en utredning, en nyhetssajt eller rentav från en anonym källa som inte får efterforskas enligt grundlagarna. Anser en tryckfrihetsjury eller domarna i domstolen att spridaren haft skälig grund för uppgiften, går vederbörande fri från ansvar – även om det rört sig om att en oskyldig person utpekats som mördare eller kriminell (flera sådana fall finns).

Eftersom Funcke och Hultengård inte hittar några ”egentliga motiv” rent ”historiskt” till den nuvarande lagkonstruktionen, får man leta på andra ställen än i lagens förarbeten (där vi antar att de båda tryckfrihetsexperterna letat grundligt). Nämligen hos Högsta domstolen. Ett beslut från december förra året gällde Sydsvenskans publiceringar om en oskyldig person, som under en period var misstänkt för mordet på Anna Lind. Denne hade åtalat Sydsvenskans ansvarige utgivare för förtal. En tryckfrihetsjury frikände utgivaren, som därmed är att betrakta som oskyldig i rättslig mening. HD skrev: ”I vissa situationer kan den som har utsatts för en negativ publicitet ha haft en fullgod anledning att få sin sak prövad i domstol, trots att målet sedan slutar med att han förlorar på grund av att juryn frikänner.” Om det aktuella fallet skrev HD att artiklarna, som fått stor spridning, innehöll detaljerade uppgifter om den oskyldige mannens förflutna och person. Därför var det befogat av honom att få sin sak prövad. Det var inte heller givet på förhand hur en tryckfrihetsjury skulle bedöma ärendet. Därmed fanns det skäl att kvitta rättegångskostnaderna.

Tryck- och yttrandefrihetsärenden är av vitt skilda slag idag. Många medier med tydlig agenda, som främlingsfientliga webbsajter, uthängande flygblad och privata hatsajter, har skaffat sig samma skydd som etablerade tidningar. Om människor förtalas genom att hängas ut som brottslingar och klandervärda i olika medier, hur ska de då kunna få upprättelse?

Justitiekanslern har drivit ett enda förtalsfall – Persbrandtfallet – under 2000-talet, så där finns uppenbarligen inte mycket till hjälp att få i dagsläget. Den enda möjligheten till upprättelse är alltså att själv gå till domstol och åtala mediernas utgivare eller kräva skadestånd. I tryck- och yttrandefrihetsmålen kan man inte driva skadeståndsmål om mindre belopp som så kallade småmål (som brukar drivas av parterna själva, utan advokater), vilket innebär att man riskerar att få stå för både sina egna advokatkostnader och motpartens, om man försöker få upprättelse. Någon rättshjälp är inte heller att vänta för den som driver förtalsmål. Är det verkligen rimligt att den som på goda grunder anser sig utsatt för brott – till exempel förtal eller olaga hot – i ett grundlagsskyddat medium, ska behöva riskera tiotusentals – kanske hundratusentals – kronor, för att få upprättelse och få den skyldige lagförd? Ska yttrandefrihetens gränser bestämmas av det presumtiva brottsoffrets plånbok? Det tycker inte vi. I praktiken leder dagens regler till att utsatta personer inte vågar ta striden mot stora medier som dagstidningar, utan måste finna sig i att förtalande artiklar ligger kvar på internet år efter år.

Av just de skäl som landets högsta domstol framförde förra året, bör kvittningsreglerna finnas kvar. För att vanliga människor ska ha en reell möjlighet att freda sig mot angrepp, är det lämpligt att reglerna förtydligas och utvecklas. Det strider, som HD funnit, inte mot oskuldspresumtionen. Oskyldiga personer kan också stå för sina egna rättegångskostnader. Det händer hela tiden i andra länder.

Martin Tunström, ordförande för föreningen Juridikfronten

Benjamin O J Boman, jurist med erfarenhet av förtalsmål

Mårten Schultz, grundare av och ordförande för Institutet för Juridik och Internet

Mårten Schultz, Benjamin O J Boman, Martin Tunström

Axel Andén

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.