Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag27.11.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Medievärldens arkiv

Björn Jacobsson

Publicerad: 21 Juni 1999, 16:04

Han började som annonssäljare och journalist på Gotlands Allehanda. Efter flera chefsjobb med långpendling är nu Björn Jacobsson tillbaka på ön - som en av de drivande bakom Norrköpings Tidningars köp av GA och GT.


VD-rummet på Norrköpings Tidningar är inte särskilt imponerande.    Björn Jacobsson köpte visserligen nya möbler när han flyttade    in, men de fyller nästan helt det lilla rummet. De gamla möblerna    var gamla, intygar han, känd för att hålla på pengarna.    Han är också känd för sin envishet och målmedvetenhet,    och nu senast för att ha pinkat in hela Gotland i sitt revir. Efter ett    intensivt halvår av diskussioner, hembudstid och beslutsvånda ingår    nu Gotlands Allehanda och Gotlands Tidningar i NT-koncernen, vilken även    omfattar Västerviks-Tidningen.   Det som varken Svenskan lyckades sy ihop med DN, eller Eskilstuna-Kuriren med    Folket, blir nu verklighet på Gotland. I USA kallas det JOA, Joint Operation    Agreement, men där handlar det oftast om samarbete mellan en större    och en mindre lokal tidning. På Gotland blir det en förening mellan    likar med 11 900 respektive 12 700 i upplaga. Allt utom redaktionerna ska bli    gemensamt. Nyhetskonkurrensen kommer att ske under samma ägartak.   I förra veckan avverkade Björn Jacobsson de båda företagens    bolagsstämmor, då NT-koncernen gick in med majoritet i styrelserna.    Ordförande är han själv, i båda.    Hans förhandlingsstart var annorlunda. Han ville ha allt. Men gotlänningarna    var sturiga.     – Huvudsaken för mig har hela tiden varit ett bra utgångsläge.    Det har vi nu.   Björn Jacobsson är noga med att påpeka att NT    aldrig hängde på låset. Första kontakten togs av Per Unckel,    ordförande i Högerns Förlagsstiftelse och ledamot av Norrköpings    Tidningars styrelse.    Planerna på affären avslöjades i julas, då Jacobsson arbetat    ett år på NT. Han hade kommit från Arbetarbladet i Gävle,    som han tagit sig an sedan tidningen med nöd och näppe klarats från    A-pressens konkurs.    På Arbetarbladet var han snål, det säger han själv, och    argumenterade sig blå för att få folk att förstå    att det var nödvändigt.    Stiftelseägda NT med 78,8 miljoner i årsresultat, varav hälften    i finansintäkter, kräver inte samma argument för snålhet.    Någon har sagt att Björn Ja-cobsson liknat nya VD-tillvaron vid ett    liv i guldlamé, men han vill inte kännas vid det själv utan    skyller på en ordglad vän i branschen.   Det handlar mycket om uppkavlade skjortärmar när Björn Jacobsson    beskriver sin tidningsbana. Hans verkliga skjortärmar är däremot    oklanderligt slätstrukna och okavlade, försedda med manschettknappar    med Hälsingekurirens emblem – så även slipsnålen.    Ja, det råkade bli just de här på morgonen. Det kunde lika    gärna ha varit Correns eller Hallandspostens eller Arbetarbladets. Han    har faktiskt ett par från Gefle Dagblad också.    Med Gotlandsaffären sluts cirkeln, åtminstone geografiskt, för    Björn Jacobsson. Han föddes där för 55 år sedan. Men    känslomässigt är det Gävle som är hemma. Det finns    ingen nostalgi i det här med Gotland, påstår han. Ändå    var det här han upptäckte dagstidningen. Året var 1956 och Ungernrevolten    gjorde honom till tidningsläsare.   – Jag sträckläste allt om Ungern i Gotlands Allehanda, Gotlands    Folkblad och Dagens Nyheters B-upplaga.    Fyra år senare hoppade 16-årige Björn av skolan och började    på Gotlands Allehanda, där han togs emot av Harry Lundkvist, Järn-Harry    kallad. Denne pekade på en skylt vid sitt skrivbord: Den som inte gör    mer än han har betalt för, får inte betalt för mer än    han gör.   På GA sålde unge Jacobsson annonser om dagarna och skrev sport och    nöje på kvällar och nätter. Målmedveten och envis    från första början.   – Man måste veta vart man är på väg. Hur skulle det    annars bli?   Efter lumpen på fastlandet ville han inte tillbaka till ön. Det blev    Piteå-Tidningen, där han upplevde en härlig sammanhållning.    När vintrarna började kännas för långa drog Björn    till Gävle. Under det som skulle bli hans första sejour på Arbetarbladet    var han annonskonsulent, säljledare och slutligen biträdande annonschef.    På avdelningen jobbade också en flicka från Valbo, som han    nu varit gift med i 25 år.    Han är lång, Jacobsson, lång och smal. En bra idrottare, åtminstone    förr. I Gävle spelade han handboll för IF Skade och blev sedan    instruktör och tränare, vilket ledde till SM-final. Han talar gärna    om kämpaglädje. Då lyser ögonen under de kraftiga svarta    ögonbrynen och den vita kalufsen, och då kommer snart också    det där med skjortärmarna. De var ett bra lag också på    Arbetarbladet.    I början av 80-talet flyttade ledningslaget till Halmstad. Det var ekonomichefen    Göran Johansson, redaktions-chefen Lars Arnborg och annonschefen Björn    Jacobsson. Tillsammans upplevde de en rakt uppåtstigande kurva på    Hallandsposten. Personkemin stämde utmärkt och odlades bland annat    under de många 70-milapendlingarna till familjerna som var kvar i Gävle    ännu några månader.    När Jacobsson gestikulerar ser man diagrammen framför sig. Vi tar    det från början, säger han, och så fyrar han av detaljerade    kronologiska beskrivningar. Händerna ritar och berättar i kapp med    orden.   Vad gör en fighter när det börjar rulla på? Att slå    sig ner och stillsamt betrakta sitt verk är inget för honom. Nej,    antingen börjar man spela golf eller så tar man nya utmaningar.    Just i det valet ringde Corren. Där började nye VDn Jan Åndell    i april -89, Björn Jacobsson kom som marknads-chef i augusti och Ernst    Klein som chef-redaktör i september. Läget var klart angenämt    för en målmedveten och envis man i sina bästa år.   Nya pressen var på gång. Heldatoriseringen stod för dörren.    Trion satte snabbt upp tre mål: Intäkterna skulle snabbt upp med    10 miljoner och upplagan med fyra-fem tusen till 70 000 ex.   Nu hade grabbarna glömt att fråga Saddam, som klev in i Kuwait och    sabbade hela planen. Bilförsäljningen gick ner, annonsmängden    lika så. Men Correns Karlar hade sina skjortärmar, och det var god    stämning.    Det finns folk på Corren som minns Jacobsson som slavdrivare. Spring fortare,    men så billigt som möjligt, var budet.   Nu far diagramhänderna upp igen:   – Annonserna svarar för 60 procent av våra löner, upplagan    för resten. 80-90 procent av annonsörerna fick under 80-talet lägsta    möjliga servicenivå. Att sänka den ytterligare hade varit att    stänga dörren. Vi beslöt oss för att bli bra på service,    vara nytänkare och öppna för förändringar. Kvalitet,    helt enkelt.   Som vanligt blev det en spännande och kampglad tid på ÖC. Personkemin    var bra, även om vissa rök ihop ibland. Som grädde på moset    gav nya pressen ett snyggt tryck.    – Tidningen blev bättre och bättre, utanpå och inuti.   Innan Jacobsson hunnit börja fundera på golf igen ringde Bosse Präntare    efter A-pressens konkurs. Han var nu styrelseordförande i ett darrigt Arbetar-blad.    Vore inte Arbetarbladet ett lämpligt pastorat?   När Jacobsson talar om Präntare stäms rösten ned, blir allvarlig    och innerlig, han lutar sig fram över sin resignerade ostfralla och ser    mig stint i ögonen.    – Honom tycker jag om. För honom har jag den största respekt.       Det blev långpendling igen, bara 50 mil den här gången, till    en tidning som var naken inpå skinnet. Först gällde det att    hitta ägare, som var beredda att satsa utan hopp om utdelning och utan    möjligheter att påverka tidningens innehåll.   Med fyra miljoner på fickan förhandlade Jacobsson i ett halvår    med Lennart Låftman, ordförande i Avisakoncernen, som hävdade    att rätta priset låg på 40. Till slut kom de överens om    25 miljoner, och så småningom lyckades Arbetarbladet också    köpa tillbaka ”sin egen” fastighet.   Framtidstro, kampanda, skjortärmar och en tämligen jämbördig    konkurrent kvalitetsmässigt, så beskriver han grunden för att    det lyckades. Med Gefle Dagblad på andra sidan gardinerna kunde man inte    sitta och deppa. Ibland kom det också uttalanden från GD som gjorde    att sammanhållningen på Arbetarbladet stärktes ytterligare.    Det är ofta kreativt att ha en gemensam yttre fiende.   Det var upplagekapplöpning och 1996 kom GD med sin söndagstidning.    Arbetarbladets ägare var emot en egen söndagstidning. men med hjälp    av Thorbjörn Larsson, som satt i styrelsen, och två timmars argumentation    vände ägarna.   Två veckor efter konkurrentens första söndagsnummer kom Arbetarbladets.    På redaktionen kunde de då ha överseende med hans utstrålning    av självklar kapten på skutan. Nu styr han NT-skeppet mot nya kuster    med en kraft som imponerar men också skrämmer en del. När han    sett den där skrämda blicken hos medarbetarna lugnar han ner sig lite    grann, för stunden. Men målet har han alltid klart för sig.   – Jag vill ha kontroll, men jag är duktig på att delegera när    jag litar på folk.    Björn Jacobsson har droppat många namn under vår pratstund,    och den enda kvinna han namngivit är NT:s VD-sekreterare Eva Ståhlberg.    För övrigt omges han av män. Det är mest bara sådana    man hittar inuti skjortärmar.    Fakta om Björn JacobssonFödd: 1944 på Gotland   Familj: Hustru, två vuxna barn.   Läser: Massor av dagstidningar, datatidningar. Sällan romaner, men    i så fall Sidney Sheldon.   Laster: Röker, men kan inte komma på någon mer.    Reser: Gärna med hustrun till stora städer.   Fritidsintresse: Jobbet.   Stolt över: NTs mediecenter där besökare får leka journalister.    Här finns också tidningens webbtorg ”i.”. Bokstaven står    för IT, intelligens, interaktivitet, innehåll med flera bra saker    på i. I höst startar i.   elektronisk handel.    BULLE DAVIDSSON   Pressens Tidning nr 11/99

Bulle Davidsson

mvredaktion

Dela artikeln:


Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.