Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag23.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Medievärldens arkiv

Bildjournalistikens vita fläckar

Riktigt bra bildjournalistik kan skapa igenkänning och minska klyftan mellan vi och dem, något som känns extra angeläget idag med stängda murar och främlingsfientliga strömningar, skriver Julia Björne, bildredaktör på Blank Spot Project.

Publicerad: 4 Mars 2015, 08:14

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


Nyheter produceras och publiceras i ett allt snabbare tempo, samtidigt som nyhetsredaktionerna rustar ner och resurserna till utrikesjournalistik och bildjournalistik minskar. Som fotograf (och journalist) får du kämpa för att få tillräckligt betalt av redaktionerna för att ens täcka utgifter för ett uppdrag och oftast finns inte möjlighet att befinna sig på plats annat än under en kortare tid.  Ansvaret för den världsbild som presenteras faller tungt på uppdragsgivaren.

Av naturliga skäl sker en stor del av nyhets- och utrikesbevakningen idag från kris- och krigsdrabbade områden. De bilder som publiceras i våra dagstidningar från fältet håller ofta hög kvalitet och kan inte sägas vara annat än bra bildjournalistik. Men jag skulle önska att också fler perspektiv än de rådande skulle ges utrymme i medier när vi skildrar vår omvärld. De reportage som tillåts växa fram under en längre tid och där man skildrar människor i bild som man hunnit bygga ett förtroende och en relation med de blir allt mer sällsynta i den snabba och kostnadseffektiva bevakningen.

Jag blir därför glad varje gång jag upptäcker ett nytt bildreportage som försöker undersöka något under tid och förklara ett mer komplicerat skeende. En berättelse som får tid att växa fram och mogna kan i bästa fall skildra ett ämne som vi tror att vi vet mycket om, och överraska oss läsare med ett nytt djup och ge nya insikter. Riktigt bra bildjournalistik är för mig också det som kan skapa igenkänning och minska klyftan mellan vi och dem, något som känns extra angeläget idag med stängda murar och främlingsfientliga strömningar.

Ett vanligt förekommande perspektiv är fortfarande att skildra människor i fattiga länder som offer som är oförmögna att själva resa sig ur sin situation. Men inte ens under de mest vedervärdiga förhållanden behöver det vara den enda vinkeln som ges utrymme. Se till exempel Daniel Berehulaks reportage från eboladrabbade Liberia.  Här lyfts de liberianer som jobbar för att lyfta sitt land ur krisen fram som hjältar i lysande porträtt!

Och hur spännande kan det inte bli när man växlar perspektiv från offer till förövare, som till exempel fotograf Jonas Gratzers porträtt av den buddhistiske munken Wirathu som uppviglar till våld i Burma.

För att få in fler perspektiv på världen blir det också naturligt att tänka att det krävs en ökad bredd, bland dem som står bakom kameran. Bildjournalistiken är fortfarande mansdominerad och som bildredaktör borde det vara självklart att också aktivt välja att samarbeta med kvinnor som i viss mån kan ge andra ingångar och perspektiv på de ämnen som skildras. Ett bra exempel är Sanna Sjöswärds reportage Two Faces från Iran där hon fotograferar kvinnors vardag.  Här skildras en miljö som hade varit svårt för en manlig fotograf att få tillträde till.

Att samarbeta med fotografer med ursprung i olika länder samt med lokala, icke-västerländska, fotografer är ett annat sätt att bredda perspektiven. Möjligheterna till internationella samarbeten ökar också i samma takt som avstånden i världen krymper. Fotografi är trots allt ett universellt språk och kräver inte översättningar för att kunna tolkas.

Som tur är börjar allt fler upptäcka att styrkan i bild inte bara kommer till sin rätt i tryckt format utan även i digitala plattformar. Expressens nya långformat på nätet är ett exempel på en ny satsning där utrymme ges till bildjournalistik. Samtidigt har Expressen under 2014 sparkat alla sina fotografer och bildredaktörer och här finns en pågående diskussion om hur rimligt de betalar sina frilansare.

Det är lätt att misströsta när allt fler journalister och fotografer blir av med jobbet och tidningar och bildredaktioner läggs ner. Men samtidigt vet jag att det finns en enorm vilja att berätta att människor behöver och vill se bilder tagna av engagerade och kunniga fotografer. Vi måste bara se till att göra det möjligt.

Julia Björne, bildredaktör, Blank Spot Project. Tidigare bildredaktör på OmVärlden.

mvredaktion

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.