Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Onsdag30.09.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Medievärldens arkiv

Åsne-effekten mediehistoria

Publicerad: 17 Juni 2003, 10:28

"Åsne får kritik - men bara av män" löd rubriken på en artikel i Aftonbladet den 17 april. Avundsmän i journalistkåren citeras: "Nu kan dokusåpans hjältinna åka hem till Oslo och räkna pengar. För Åsne var kriget en bra affär", är ett av flera elaka uttalanden.


Andra skjuter in sig på hennes klasstillhörighet – ”duktig flicka från lyckad urban norsk medelklass”. Ytterligare någon funderar över hur hon ”tänker om sin egen säkerhet där hon står med stora blå ögon och ser in i kameran.”
Chefen för norska filminstitutet, Vigdis Lian, går till motangrepp:
”Att en välutbildad journalist med bra utseende ska bli föremål för så mycket förtäckt chikanerande är en gåta. Vad är det som är så hotfullt med henne att det tas en hel spalt i anspråk för att misskreditera hennes journalistik? Stora blå ögon har tydligen inte samma överbevisande effekt som dagsgammalt skägg och hög stämma.”

Ja, hur skall man tolka påhoppen? Enbart dikterade av avundsjuka?  Den är ju inte precis någon bristvara i medievärlden? Eller handlar det också om det som numera kallas genusperspektiv? Kvinnor ses enbart som könsvarelser, menar till exempel genusforskaren Wenche Müleisen, intervjuad i samma artikel.
Tre veckor senare (DN 7 maj) skriver Lars Linder en intressant krönika där han reflekterar över uppståndelsen kring Åsne Seierstad. Och han tycks faktiskt anse att det finns en skillnad i kvinnliga och manliga frontreportrars framtoning, en skillnad som inte är till de kvinnliga reportrarnas nackdel.
”Det är närmast självklart att en kvinna som med så uppenbart dödsförakt rapporterar från platser dit många andra inte vågar eller tillåts ta sig väcker starka känslor. Men det är något mer också, något i hennes stil som bidrar till fascinationen. Hon förefaller helt obesvärad av de tunga förväntningar som av hävd vilar på utrikesreportern, som om hon till skillnad från de flesta kolleger aldrig försöker spela rollen av utsatt krigsjournalist. Snarare har hon utstrålningen av en som mest råkat hamna på denna ohyggliga plats och nu berättar vad hon ser – och särskilt då om alldeles vanliga människor som försöker leva sig igenom en kris.”
Och så knyter Lars Linder an till en ”lång och framgångsrik kvinnotradition” av okonstlat berättande med stöd av medieforskaren Kristina Lundgren som skrivit intressant om just detta i Presshistorisk årsbok för 2003.

Det är glädjande att han nämner denna forskning om Åsne Seierstads föregångare, de resande kvinnliga reportrarna som gick hem hos den läsande allmänheten men precis som Åsne blev njuggt bemötta av manliga kolleger. Kristina Lundgren berättar om ett antal kvinnliga journalister som med uppenbar fara för eget liv rapporterat från världens krigshärdar, utan att för den sakens skull någonsin ha fått kalla sig krigskorrespondenter, däribland Ida Bäckman (annars typiskt nog mest känd som Frödings väninna), Tora Garm-Fex, Alma Braathen och så förstås Barbro Alving (Bang). Av dessa är det väl endast Bang som fastnat i eftervärldens minne. Orättvist kan man tycka när man läser om det mod och engagemang som även flera av hennes samtida bland de kvinnliga kollegerna uppvisade.
Kan det ha varit rapporterandet i jagform som provocerade? Eller det sociala engagemanget? De hade ”ett tilltal som skilde sig från det annars kompakt manligt dominerade utrikesreportaget”, noterar Lars Linder och tillägger: ”Gissningsvis var det inte helt ofarligt att konkurrera i den manligt dominerade journalistiska maktapparaten på lika villkor; till exempel genom att skriva i samma representativa ton som manliga kolleger.”

Förmodligen har han rätt. Men det intressanta är att när en kvinnlig reporter avstår från denna representativa ton, som just Åsne Seierstad har gjort, då möter hon också manligt motstånd och olika metoder att tona ned hennes insats.
Man kan ändå säga att hon har stöd i den redaktionella praktik som börjat utvecklas i varje fall i svenska medier när det gäller bevakningen av  krig och väpnade konflikter efter Gulfkriget.
Den gången, 1991, misslyckades utrikescheferna i ledande svenska medier med att ge en bild av ”krigets sanna ansikte”. Journalisterna vilsefördes, svalde propagandan om ”smarta bomber” och ”det kliniska kriget” samtidigt som antalet dödade civila kom att underskattas grovt. Om detta har medieprofessorn Stig Arne Nohrstedt berättat, bland annat i en intervju i Pressens Tidning. Sedan dess har krigsrapporteringen förändrats. Civilbefolkningens lidande kom i fokus för krigsrapporteringen på ett helt annat sätt under krigen i såväl Kosovo som Afghanistan.
När jag intervjuade honom häromdagen om hans intryck av rapporteringen från det senaste Irakkriget menade han att man fortfarande i svenska medier kunde se ett fokus på hur kriget drabbar civilbefolkningen. Däremot såg han inte samma sak i utländska medier.

Utan att ha fått någon vetenskaplig
sanktion för min slutsats, vill jag ändå gissa att vi här har att göra med en Åsne-effekt. Med sin flitiga  rapportering för DN, SR och SVT just om civilbefolkningens lidanden har hon onekligen haft ett genomslag i ledande svenska medier.
Om detta däremot kommer att uppmärksammas av mediehistorikerna om så där tjugo eller trettio eller femtio år,  återstår att se.
AMI LÖNNROTH
Ami Lönnroth

mvredaktion

Dela artikeln:


Dagens Medias nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.